Claudia Galli Concha

Ja, det är faktiskt det som den här dagen har handlat om till stor del.

I lördags la jag upp en bild på Instagram på hur min  kropp ser ut nu efter bebis, inte så mycket för att visa upp mig som för att skriva några hyllande rader om kvinnokroppen och vad den faktiskt är kapabel till. Jag är så fascinerad av det just nu. Inlägget vsr inget planerat, bara att jag i lördags låg på balkongen och solade, gick för spegeln och fick feeling att ta en bild och skriva en liten text.

Men jag ska inte ljuga, det  var läskigt att trycka på publicera, jag har alltid haft mycket tankar och önskemål om min kropp, alltid brytt mig mycket, alltid haft något mål, något delmål eller någon plan. Mitt förhållande till min kropp har inte alltid varit helt sunt. Jag tror att många känner igen sig i det. Och då är jag ändå uppvuxen under en tid där internet och Instagram och alla andra medier som ”berättar för en hur man ska se ut” inte fanns. En befriande tid på så sätt men ändå så har de där tankarna funnits hos mig. Men faktiskt, efter min graviditet har min känsla för min kropp blivit något helt annat.

Jag ser upp till min kropp nu, när jag ser den i spegeln så ser jag inte bara en midja och bröst och rumpa och alla andra specifika kroppsdelar man tittar på och gärna har anmärkningar på. Nej, jag ser en helhet. En riktig och frisk kropp som har klarat av något så helt fantastiskt (och galet!) som en graviditet och en förlossning (O.M.G!) Min kropp har levererat ett liv till den här världen. Ett friskt och sunt liv.

Så varför var det läskigt att lägga upp bilden? Jo, för att någonstans där inne i den här kroppen som jag är så stolt över bor det fortfarande en liten person som är rädd för att någon ska säga något småsint och elakt, rädd att någon ska håna mig eller bara säga något dumt. Säga något dom gör ont i själen och som river bort en del av självkänslan. 

Men oj så fel jag hade.

Mitt inlägg hyllades och fick massor av fina kommentarer och idag uppmärksammades det även i Expressen. Och allt det här är ju helt fantastiskt samtidigt som det gör mig liten sorgsen. Sorgsen för att det får mig att inse vilken sjuk värld vi lever i. Jag lägger upp en bild på min ”vanliga” kropp och folk blir så glada, likear som aldrig förr och det känns som att folket därute är som uttorkade tvättsvampar som när de ser en riktig kropp drar åt sig all vätska.

Det är en sjuk värld vi lever i. Det är det. Men jag hoppas att vi alla behåller förståndet i den. Att vi kan se på alla ”perfekta kroppar” på ett så sunt sätt som möjligt. Dom flesta på nätet och på Instagram som är ”perfekta” är även retuscherade och dom som inte är det vann på det genetiska lotteriet. Enkelt.

Jag tycker att vi ska fortsätta lägga upp bilder på vanliga kroppar. Internet behöver fler vanliga kroppar om inte för oss själva så för våra barn. Tänk, en dag i framtiden kanske en kropp bara får vara en kropp, utan att behöva vara en smal, stor, liten eller normal kropp. Jag önskar att Chloe kommer att växa upp i en värld som lägger mindre fokus på oviktiga saker som några kilon hit och dit. En värld där man inte jämför sig. En värld där man bara är så otroligt stolt över att vara den man är. Och över att man ser ut som man gör.