Claudia Galli Concha

Efter att ha varit gravid i nio månader så var jag väldigt sugen på att föda barn, jag kände mig tung och svullen och det var väldigt flåsigt att springa efter Chloe som då var exakt 1 år och 7 månader och inte hade någon respekt alls för att hennes mamma vägde 23 kilo mer än vanligt, haha.

Celeste eller baby C som hon var mer känd som då var beräknade den 18:e november, en fredag, så när jag på söndagen satt och fick pedikyr för att jag ville piffa till mig lite inför förlossningen så hade jag inte en tanke på att jag eventuellt skulle föda barn dagen efter.

Däremot kände jag mig väldigt trött, extremt trött och även om jag var stor och tröttare än vanligt så var det något särskilt med den här dagen. När jag hade suttit ner och fått fina fötter under en timmes tid så hade jag svårt att ens resa mig upp ur stolen.

Vi kom hem sen eftermiddag och vi lagade mat och åt och sen var det dom vanliga rutinerna med Chloe, bada, äta gröt, se på Alfons och sova. När hon hade somnat satte jag mig med min kvittoredovisning. Av någon anledning kändes det väldigt viktigt att jag skulle göra mina kvitton den kvällen. Jag tror helt klart att det var min intuition som sa till mig att fick jag inte dom klara den kvällen så skulle det dröja tills jag kunde sätta mig med dom igen. Så jag gjorde kvittona och när jag satt och klistrade så kände jag en sammandragning. Jag tänkte inte så mycket på det för det hade jag känt en del under sista tiden. Jag gjorde klart kvittona och vid tolv började vi göra oss iordning för att gå och lägga oss. Jag kände några sammandragningar till innan jag låg i sängen men jag tänkte inte på det. Jag skulle ju inte föda förrän på fredagen.

Strax efter ett vaknade jag till av en stark sammandragning. Hmm…nu började jag fundera. Kunde det vara dags? Nej…Efter en kvart kände jag en till och efter ytterligare en kvart en till. Då gick jag upp för jag ville inte väcka Manuel och Chloe. Jag vankade runt och sammandragningarna kom ca varje kvart. Men dom var inte så kraftiga och jag var ju helt inställd på att föda på fredagen så jag tog det inte riktigt på allvar. Men efter en timme av vankande väckte jag Manuel. I och med att vi skulle ringa hit farmor så kände jag att jag inte vågade dra ut på det. Farmor kom vid fyra på morgonen.

Farmor gick in och la sig med Chloe och jag och Manuel satte oss i soffan och tittade på en dokumentär. Nu hade sammandragningarna blivit tydligare och kändes mer och vi började ta tid. Det var ca 12 minuter mellan varje. Jag lyckades vila och somna till då och då och jag ville fortfarande inte tro att jag snart skulle föda barn. Det var ju först på fredag!? Vid sju vaknade Chloe och nu hade jag riktiga värkar men det var fortfarande ca 10 minuter emellan, men jag ringde förlossningen i Malmö och kollade om dom hade ledigt och det hade dom. Men jag ville stanna hemma så länge som möjligt så jag och Manuel fortsatte med värkarbetet, jag stönade och stånkade och han tog tid. När jag behövde skrika lite högre gick jag in i min walk in closet för att inte skrämma Chloe. Men hon var med farmor och märkte ingenting.

Klockan halv elva kände jag att jag inte orkade längre, nu ville jag åka in, jag hade 7 minuter mellan värkarna men jag ljög och sa att jag hade 5 när jag ringde för det hade dom sagt att det minst skulle vara första gången jag ringde. Vi pussade på Chloe tusen gånger, visade farmor all mat och annat till Chloe och sen tog vi en taxi till KK.

Taxichauffören var så trevlig och sa att han skulle skynda sig, jag hann få två värkar i  bilen och försökte att inte låta  för mycket, haha.

Fortfarande när vi ringde på dörren till förlossningsavdelningen var jag inte säker på att vi skulle föda barn…det var ju först på fredag?

Vi blev mottagna av en jättetrevlig kvinna som vi var på föräldrakurs hos när vi väntade Chloe, vi pratade en stund tills jag fick en värk. Då kom min barnmorska och hennes assistent och visade oss till ett rum. Jag var så samlad och lugn. Med Chloe ramlade jag typ in på förlossningen och trodde att jag höll på att dö, haha. Nu kände jag att jag hade sån kontroll. Jag tog mina värkar med 5 minuters mellanrum, Manuel klockade och sen var det lungt i fem minuter. Kontrollerat och skönt.

Jag blev undersökt av barnmorskan och jag var halvvägs i öppnandet, Celeste hade jobbat på bra i samspel med min kropp.

Vi lämnade över förlossningsbrevet och barnmorskan sa att hon genast skulle kalla på läkare som skulle sätta epidural, men eftersom jag kände att jag hade så bra koll så kollade jag på Manuel och sa-Jag kanske inte behöver epidural? Manuel fick nog flashbacks från Chloes förlossning för han sa snabbt – Jo, gör det, det kan väl vara bra? Han är klok min man, jag hade ångrat mig så annars, epidural är ju underbart tycker jag.

Men eftersom själva epiduralsättningen var kaos med Chloe, en läkare som pratade i telefonen samtidigt som han gjorde tre försök att få in nålen i ryggen innan han lyckades (aj!) så var jag väldigt nervös för det men den danske läkaren Max som kom in i vårt rum var otroligt samlad och cool och hela proceduren var hur enkel som helst, det känns ju att sätta epiduralen men det var ingen fara. Sen tog det 10 minuter innan den började verka och då var ju livet rosaskimrande igen. Som sagt. Jag älskar epidural!

Nu började några väldigt härliga timmar av förlossningen. Jag och Manuel pratade om livet, drack kaffe, jag dansade, haha, har filmer från båda mina förlossningar där jag dansar med epidural maskinen bredvid mig. Jag blev undersökt då och då och öppningsskedet gick bra framåt och hade inte stannats av på grund av epiduralen. Däremot slog Celestes hjärta lite för hastigt och plötsligt började rummet fyllas med läkare och sköterskor…

Fortsättning följer imorgon…

P & K ClaudiaSista bilden innan vi åkte till sjukhuset.

★