Claudia Galli Concha

Det här är ett ämne som jag har bollat runt i mitt huvud under många år, pratat om med vänner,  i terapi och med M.

Familjen, alltså inte din partner och dina barn utan den du föds in i, mamma, pappa, syskon, mostrar, farbröder, kusiner, ja, listan kan göras lång på alla människor man föds som släkting till, men väljer man dom? Nej.

Egentligen är det otroligt att man faktiskt umgås med sin släkt. Tänk er själva. Gå ut på stan, på ett torg, handplocka de 20 första människorna du träffar, ta hem dom och fira jul, det kan bli succé men det kan ju också bli katastrof. Och det är ju ungefär det som vi utsätter oss för. Det är inget som garanterar att man har samma intressen, samma driv, samma inställning, samma lojalitet som sin familj…det finns inga garantier.

Så vart vill jag komma med det här? Jo, jag är ute efter att lätta på den tyngden som en del familjemedlemmar ibland kan skapa på ens axlar. ”Ja, men vi är ju familj…du måste bjuda moster….har du ringt din kusin…nu ska vi fora jul hela storsläkten…”
Dom där människorna som man inte trivs med, som kanske är otrevliga, jobbiga, eller rentav elaka. Dom behöver man inte umgås med tycker jag.

Alla har väl drömmen om den klassiska sydländska familjen där alla hänger och umgås, skriker när dom är arga men möts i dans, kärlek och god mat. Härligt, ärligt och underbart.
Men så ser ju de flestas verklighet inte ut tyvärr. I verkligheten finns det allt möjligt, respektive som kommer in i familjen som man inte funkar med, släktingar som bara krånglar och är besvärliga, elaka människor, missunnsamma och avundsjuka…ja, listan kan göras lång på anledningar till att man faktiskt inte behöver umgås med sin familj.

Jag har fyra bröder, jag har bara kontakt med tre av dom, den fjärde slutade höra av sig till mig när jag var 12 år, vi bodde i samma stad, ca 30 minuter från varandra, han var äldre och en av mina favoritbröder…men det spelade tydligen ingen roll. Jag var tydligen ingen favorit hos honom.
Idag kommer jag knappt ihåg hur han var och jag saknar honom inte en sekund. Men det var väldigt skönt när jag kom på det, att man behöver inte bara för att man är släkt…Det var någon för några år sedan som sa: Men du måste ju kontakta R, han är ju ändå din bror…Jag tänkte en liten stund och kom på att; Nej, det behöver jag inte. Otroligt befriande.

Så till alla er underbara läsare som funderar på knepiga familjerelationer, relationer som alltid varit jobbiga eller som pga någon händelse blivit jobbig på senare tid. Att vara släkt är ingen självklarhet. Du har samma skyldigheter som i en relation till en partner eller vän. Lojalitet, respekt, ge och ta…allt det där ska finnas i en relation med en släkting. Annars kan det vara.

I sista avsnittet av podden pratar jag och Matilda om det här…det blir ett intressant samtal.
Lyssna här
Dom här har jag valt…min älskade familj

★