Claudia Galli Concha

Idag har jag varit mamma i en vecka.
I en hel vecka har jag och Manuel haft ansvar för ett liv.
Ett litet och helt underbart liv.

Det här är utan att behöva tänka efter en sekund den absolut coolaste upplevelsen jag någonsin varit med om. Och den mest omvälvande. Så mycket känslor! Trots att jag verkligen är en känslomänniska som absolut kan uttrycka mina känslor utan att skämmas så trodde inte ens jag att jag kunde ha såhär många känslor i mig samtidigt. För det första så mycket kärlek, så galet mycket kärlek att det bokstavligen känns som att det kan rinna över, rinna ur mig, som stora forsar av kärlek. Och det är en väldigt speciell kärlek som inte går att likna vid någonting annat. En kärlek som gör att jag skrattar och gråter om vartannat, som får mitt hjärta att galoppera iväg, som ger mig lugn och samtidigt en smula oro.

Men jag vilar i det. Jag analyserar inte sönder känslorna. Jag tänker att det är ju faktiskt inte så konstigt. En större omställning i livet kommer man ju inte att vara med om. Att bli mamma / förälder. Det är ju det största någonsin och det vore väl konstigt om det var en händelse som gick helt obemärkt förbi. Men störst och starkast är den varma känslan. Att jag kan titta på henne och inom mig känna den varmaste och tryggaste känslan någonsin. Nu är hon här. Nu är det vi. Från och med nu är mitt liv något helt annat. Och något helt nytt.

Men jag återkommer till den. Kärleken. Den vackraste och renaste kärleken någonsin. Jag är helt överlycklig att jag har fått uppleva den och att jag från och med nu kommer att leva med den. Varje dag.

Jag har varit mamma i en vecka. Jag. Mamma. Det största någonsin.