Claudia Galli Concha

Det här var ett av årets absolut mest lästa och kommenterade inlägg.

Det har bubblat lite bland kommentarerna här sedan jag skrev det här inlägget om att jag tycker att om man VILL och KAN ska välja att vara hemma en tid med barnen och inte ryckas med i att folk tycker att barn BEHÖVER förskolor när dom är över året. Men som sagt bara om man vill och kan.

Jag fick några reaktioner och frågor över min man. Var är Manuel? När är han med barnen? Hur tänker ni med jämställdheten? Någon tyckte att vi som föräldrar har ett ansvar att visa våra barn vad jämställdhet är genom att vara hemma lika länge var med barnen.

Jag måste vädra vad jag tycker om dom här kommentarerna, för det här är otroligt viktigt för mig.

Till att börja med så är det här min blogg, jag skriver ju alltså om mig och mitt liv och vad jag gör med mina barn. Det är inte Manuels val att jag bloggar och det gör att jag alltid vinklar det från min sida. Jag skriver ju bl.a mina tjejer, det är ju självklart våra tjejer, men här blir det ofta att jag skriver mina, för som sagt, det är min blogg.

Manuel gör självklart saker med Chloe utan att jag är med (Celeste är för liten och helammar), men det är ju ingenting jag skriver om här nödvändigtvis, då skriver jag kanske istället om vad jag hittade på under tiden. Som t.ex när jag var i Stockholm med Celeste för två veckor sedan, då var Chloe i Malmö med Manuel men jag skriver ju inte om dom, jag skriver om oss.

Jag är extremt noga med att mina tjejer ska ha en fin relation till sin pappa, min egen relation till min pappa har varit upp och ner under mitt liv, han tog en paus från pappalivet i åtta år och det har gjort att jag redan innan vi fick barn pratade mycket om vad jag önskade och förväntade mig av papparollen och Manuel överträffar alla mina önskningar varje dag. Han är en extremt närvarande pappa och han älskar att hänga med våra tjejer och dom har en så otroligt fin och härlig relation.

Manuel har kontoret hemma, vi äter frukost tillsammans allihop varje dag, vi äter lunch ihop varje dag, vi äter middag ihop varje dag, han går med oss till parken på dagarna ibland och jobbar in dom timmarna på kvällen, vi nattar varannan kväll. Vi har skapat oss ett drömliv. Precis som vi vill ha det.

Jämställdheten då? Kraxar några.

Manuel kommer att ta 3 månaders föräldraledighet med båda tjejerna, resten av dagarna tar jag.

Det är av den enda anledningen att vi vill ha det så, det är såhär vi har valt båda två, det är såhär vi blir lyckliga. Jag vill vara 24/7 med barnen, jag har lagt om min karriär tillfälligt för att leva det här livet för att jag vill och älskar varenda sekund av det, Manuel älskar sin familj OCH sitt jobb, och då är det så otroligt häftigt att vi kan kombinera ihop allt precis som vi vill och som vi önskar.

Då mår vi bra, vi blir en lycklig och harmonisk familj och våra barn får leva med sina lyckliga föräldrar.

Det är ju så häftigt i vårt land att man kan vara föräldraledig så länge OCH att man får välja vem som tar majoriteten av dagarna och det här är lite läskig att skriva för att jag vet att det finns folk därute som blir galna men jag kommer inte att börja jobba heltid (mot min vilja) för jämställdhetens skull.

Dom valen vi gör i vår familj gör vi för vår familjs bästas skull, inte för jämställdheten.

Jag är självklart för ett jämställt samhälle, feminism är självklart för mig.

Jag har alltid levt i jämställdhet, jag har aldrig tjänat mindre än mina partners, ofta mer eller som nu när vi har en väldig likställd ekonomi, jag kommer att fostra tjejerna in i en värld där dom absolut kommer att lära sig att allt är möjligt, vill dom bli presidenter i USA så kommer jag att säga GO FOR IT! (Vilket ju tydligen inte var så svårt…)

Jag tror inte att dom på något sätt kommer att bli skadade av våra val. Jag tror att dom kommer att vara lyckliga. För att vi är en lycklig familj.

Och det är väl det bästa man kan ge sina barn?

P & K Claudia