Nu har jag kommit in i det där stadiet av graviditeten när jag inte alls känner igen min kropp längre, jag känner inte igen den och jag tror faktiskt inte ens att jag tycker om den. Jag tycker att den ser konstig ut och den är extremt svår att samarbeta med, den vill inte alls gå fort, den vill inte böja sig ner och den får mig att flåsa.
Jag vet, jag vet, den bär ett barn, vårt barn, den största gåvan av alla och det är jag evigt tacksam för. Tro inget annat. Jag är evigt tacksam. Verkligen. Men plötsligt kände jag att jag bara måste få vädra det här med er.
Det finns en så romantiserad bild av den gravida kroppen. Den vackra gravida kroppen. Och absolut, jag håller med, när jag ser gravidkropparna som fyller Pinterest om man t.ex söker efter klädinspiration där, är ju superfina. Men dom är ju till 99% såna kroppar som bara får en mage och i övrigt ser ut som vanligt. Magarna kan vara jättestora men som sagt, i övrigt är kropparna normala.
Min kropp jobbar inte så. Jag blir väldigt vattenfylld vilket gör att det dyker upp märkliga valkar överallt. Fötterna ser ut som hobbitfötter, överarmarna är stora, jag har fått åderbråck på benen, ansiktet blir större och fyllt med pigmentförändringar, håret blir värdelöst, nej…jag är helt ärlig nu, jag trivs inte i den här gravidkroppen, nu vill jag föda barn och börja resan tillbaka till min egen kropp.
Det här känns som något förbjudet att säga…lite som att svära i kyrkan. Men för mig är det viktigt att få uttala det. Att få säga det högt. Och jag tror att det kan finnas en och annan därute som håller med mig.
Dom här tankarna kom nämligen upp när jag började tänka på att ta gravidbilder…ni vet såna där fina och romantiska bilder där man har något fint på sig och man ser magen, man och barn kanske också är med på bilden…
Jag vill inte. Jag har bestämt mig nu. Jag tar mina egna bilder på magen för att föreviga den men med den här kroppen är jag helt enkelt inte sugen att stå iklädd nån jävla chiffongklänning i motljus i en solnedgång på någon åker. Jag vill bara inte. Så! Nu har jag sagt det högt. Det kommer inte att hända. Jag kommer INTE att ångra det. Jag skulle aldrig sätta upp dom bilderna på väggen. Så. Då har vi rett ut det. Dom här överarmarna och åderbråcksbenen ska inte förevigas.
Är jag ensam om dom här känslorna? Känner någon igen sig? Måste man älska sin gravida kropp?
P & K Claudia, som precis har landat i Barcelona och är väldigt lycklig för det:)
Såhär långt kändes det ju underbart!
Men åh! Detta. TACK! Jag tycker precis samma men det är så svårt att uttala för alla (jo faktiskt alla) tycker man är otacksam och bortskämd om man säger det. Men det är jag inte. Jag bara saknar….mig. Min kropp och min hjärna som de var ogravida. 7 veckor kvar om allt går bra inshallah. Men: stort tack. Nu känner jag mig mindre sjuk i huvet.
Jag tror faktiskt jag skulle kunna trivas med min vecka-39-kropp, om det inte vore för att jag nu i 20 veckor fått höra nästan dagliga kommentarer om hur stor och tjock jag ser ut. Det gör mig jätteledsen. Alla arbetskamrater som plötsligt börjat hälsa ”hej tjockis” på morgonen. Alla som förhört sig om hur mycket jag gått upp, eller gjort en stor sak av hur länge det är kvar tills barnet kommer. Värsta kommentaren var nog i vecka 25, när en bekant frågade hur mycket jag gått upp (varför man nu ens gör det?!) och jag svarade ”12 kilo, men jag tycker det är lite konstigt för jag tycker inte att det syns så mycket”, och hon svarade ”Jo, det gör det. Särskilt i ansiktet.” Den kommentaren har hängt kvar sedan dess. Har skämts och kännt mig ful sedan dess. Helt i onödan. Om folk bara hade hållit tyst, hade jag kanske fått känna mig fin eller åtminstone inte såhär ful. Varför måste folk vara så taskiga…?
Ja, det är verkligen konstigt hur folk tar sig friheter utan att tänka. Speciellt konstigt är det ju när kvinnor som själva har varit gravida gör såhär. Men om du trivs i din kropp så är det det som räknas, inget annat. Stäng av alla idioter och njut av att bära ditt barn. Kram!
Har exakt samma känsla! Är gravid i v.39 o har de senaste veckorna samlat på mig SÅ mkt vätska. Från mitt vanliga, ganska smidiga jag är jag nu 20 kg tyngre o det är inte JAG. Är också evigt tacksam för bebisen o allt det fina med det, men den här kroppen är inte en del av det! Puh!!
Jaadu.. Väntar mitt första och är i vecka 32, har haft foglossning sen vecka 7 ca. Känner mig iofs snygg (trots häcken försvunnit och ersatts av celluliter) med funktionen i kroppen – ja den lämnar lite att önska för att uttrycka det milt! Ta en promenad längre än max 1 km är bara att GLÖMMA, Vissa kvällar tar jag mig knappt upp till sovrummet för att det gör så ont och vaknar på natten av kramp, ryggvärk, nån som dansar can-can på diverse inre organ, osv. osv… Så man går runt som en grinig, vaggande Zombie konstant. Nej så kul är det faktiskt inte att vara gravid även om även jag är OTROLIGT tacksam för att jag kan få vara det, men nu får det baske mig snart vara över så jag kan sätta på mig skorna själv utan att riskera att kräkas/svimma.
Så hejja dig och snart är vi på andra sidan 😀
Usch, förstår dig precis. Så mådde jag också under min graviditet. Gick upp 26 kilo (& åt verkligen inte för två, utan som vanligt) och kände mig verkligen inte fin som gravid. & som du skriver så känns det väldigt tabu att känna så. Man ska vara så lycklig och glad för att man är gravid! ? Lycklig och glad är jag nu, med min pojke i min famn & äntligen min vanliga kropp igen ?❤️ Lycka till med bebis, & även om du inte själv känner så, så är du skitsnygg gravid!
Tack gode jävla Gud för att du skriver detta inlägg!! Jag går in i vecka 26 imorn, har foglossning from hell och jobbar heltid på skola. Den pyttelilla energi jag har går åt till att jobba. Hemma är det min man som gör allt, verkligen allt…jag kan på min höjd titta på Bolibompa med min tvååring. JAG HAR SÅÅÅ ONT,! så tack, Claudia för att du skriver så ärligt trots att dina bilder säger nåt helt annat ? Nu tar vi oss igenom detta och kommer ut på andra sidan! Kram till er alla
förstår precis det du skriver. Alla vänner har fått mage och det är allt. En annan får tjocka armar, rundare ansikte, större rumpa och den är stor redan som det är, stora bröst får jag med och tro nu inte de blir fasta- efter ett tidigare barn har de börjat dra sig med tyngdlagen, vaderna och låren skapar fettdepåer och det där att det är för att gå under amningen är skitsnack de fick jag kämpa med efter första barnet att få bort en del av. Sen detta med magen, ska ha i november och magen känns denna gång betydligt större eller kanske inbillar jag mig men tror inte det- sambon erkänner också att den är stor och folk frågar om det är dags inom kort. När jag säger 2 månader får de ögon som tefat…som om det är det man vill få. Älskar känslan av liv där inne när jag känner hon rör sig men älskar inte hur min kropp ser ut och hur jag flåsar för minsta lilla och att sambon påpekar att jag som aldrig snarkar just nu driver smärre sågverk nattetid. Ska bli ljuvligt är få hålla vår lilla flicka för första gången och sen att få se hur lillebror tar emot henne men vägen dit…… Dessutom vet jag att jag säkert kommer ha glömt hur det var något år senare och minns allt som ljuvligt. Men tar inte heller några kort… vem vill se en valross på bild? Grannen fick av misstag se just valrossen live i juli. Vi bor på gård….ville ge barnen ett lantligt liv så gård med några höns och några får fick det bli. Hör världens liv i hönsgården så tar 1.5- åringen på armen och springer runt huset i bikini i femte månaden. Rund redan då. Vem möter jag om inte grannen där jag springer i minimal klädsel. Hon satt i sin bil och gapade, nästan så jag ville säga till att du kan stänga munnen nu. Nu två månader senare är hennes hus till salu och tro mig avlägsna hus med havsutsikt utanför båstad brukar inte säljas i tid och otid. Bara att inse… jag skrämde iväg henne.
Haha! Underbara du!
Jag vet…det är inte toppenkul med den här gravidkroppen…men snart kommer våra bebisar!
Vi får passa på att skrämmas medan vi kan ?
Kram!
Jag tycker det är en befrielse när jag läser sånt här! Jag följer många feministiskt inriktade konton på instagram, och där känns denna typen av inlägg högst vanligt, jag tror att du säkert kan få massvis av pepp av att läsa om att många känner precis som du (även här bland kommentarerna). Jag, som känner mig vackrast på jorden och vackrare och mer accepterad som kurvig kvinna nu är någonsin, upplever att det är väldigt provocerande att säga det också, känns som att det aldrig blir helt rätt, eller så känner sig kanske alla lite ”fel”? Jag kan ju själv bli lite provocerad av bilden av den gravida kvinnan, som nästan blir en myt, jag vill själv nästan inte upprätthålla myten men känner samtidigt att jag verkligen trivs som gravid. Jag har dock haft ”tur” och bara gått upp 1,5 kg hittills (v32) och har inga direkta krämpor mer än den tillfälliga halsbrännan och lite trötthet nu och då, men det är ju nästan så att jag knappt vågar säga det till en annan gravid.
Lucky you! Njut!
Och ja, det är knepigt det där med kroppen och vad man får och inte får tycka och tänka, men det var otroligt skönt att se att så många häll med! Heja oss alla!
Lycka till med bebis:)
Kram!
Så otroligt skönt att du skrivit detta just när du gjort det. Jag blev själv ifrågasatt igår varför jag inte fotar magen och dumförklarad när jag sa att jag inte känner mig helt bekväm med den zebrarandiga bristningsmagen jag har just nu som dessutom oftast är sned och konstig då barnet ligger lite härsan och tvärsan där inne. Skönt att jag inte är ensam om känslan, då jag kände mig som världens sämsta nänniska igår.
Och dom bilderna som faktiskt tas på magen här förblir privata och endast för man och barn…
Ja, det där är så tramsigt att man måste det ena och det andra när man är gravid. Jag tror att en perfekt lösning är som du gör, ta bilder till det privata albumet, känner man sen en dag för att tapetsera Instagram med dom så kan man ju göra det i efterhand:).
Lycka till med bebis!
Kram!
Jag tyckte inte om gravidkroppen i början av min graviditet. Mitt ansikte svullnade och magen gjorde att jag bara såg tjock ut. Däremot så har jag, ju större jag blivit, börjat trivas allt mer. Trots mina svullna ben och fötter, trots att jag knappt kan resa mig ur soffan. Känns som att jag för första gången trivs i min kropp. Vet inte varför men jag gör verkligen det. Även om det är rätt jobbigt mellan varven med alla krämpor.
Det låter ju bara underbart Rebecka! Njut!
Och lycka till med bebis:)
Kram!
Nej, vi måste ju faktiskt ingenting, förutom att dö och att välja. 🙂
Jag saknar inte heller den gravida kroppen som sådan. Tigerränder, åderbråck, pigmentfläckar (allt är kvar tio och sju år senare). Älskade att ha en ny varelse i magen, men det andra… Not so much!
Word!
Bebis! Ja! Gravid kropp….som du sa, not so much:)
Kram ?
När jag väntade mitt första barn ääääälskade jag min kropp!! Kände mig så vacker, stark och full av energi!! Har aldrig någonsin mått då bra o kände att jag hade kunnat vars gravid hur länge som helst!!!!!!! Med barn nr 2 var det annorlunda. Va så trött på att va gravid o ville ha tillbaka min vanliga kropp!! Kände mig inte särskilt vacker utan sliten o otymplig! Krsm på dig o ha en fin resa!!
Det är så det är för många. Jag önskar att jag hade hört det innan jag väntade mitt första barn. Jag trodde att det skulle vara lättare att vänta barn. Jag tyckte att det var jättejobbigt. Både fysiskt och psykiskt.
Jag var 36 år så det var ngt jag längtat efter länge. Mitt andra barn fick jag när jag var 44 . Det var inte lika jobbigt att vara gravid då men jag visste då hur det var, var mentalt förberedd och tog det lugnare .
Då vill jag bara dela med mig av en sak: jag är en sådan som alltid får höra att ”du har ju bara en mage.” Men jag önskar att jag var som du. Magen blir absurd i jämförelse till resten av kroppen, den står rakt ut och vi passar liksom inte ihop alls. Tänk om jag kunde svälla upp lite i övrigt, då skulle den smälta in bättre. Hemsk tycker jag att jag ser….
Word!! Jag gick upp 30kg med första och 20kg med andra! Det är verkligen ingen dans på rosor. Tänk om man bara va gravid i typ 30 veckor och fick föda innan man exploderar.
Jag åt inget speciellt onyttigt eller bara hängde i soffan utan jag verkar bara vara en sån person som går upp mycket när jag är gravid (hemskt) enligt mej. Dessutom har jag fått mesta vikten på låren vilket gjort att jag knappt kunnat ha byxor.
Jag känner verkligen med dej! Finns knappt nå bilder från mina graviditeter eftersom jag kände mej så stor och motbjudande.
Hoppas dom sista veckorna går fort. Styrke kramar!
Kände precis likadant. Kände mig mest som en elefant. Tog knappt egna bilder. Det är jag lite ledsen för nu. För såhär efteråt var det ju fantastiskt att vara gravid och jag önskar jag haft flera bilder sparat
känner samma. Längtar massor efter att få tillbaka eller iaf få ha en inte gravid kropp, känner mig inte heller så strålande, värst är ändå begränsningarna. Är i femte månaden med andra barnet, födde iofs barn för bara ett år sen, men jag har så ont i bäckenet när jag går. Och jag som älskar att promenera och vill hålla igång! tur att man har de finaste som finns att föda barn som morot när det känns som värst.
Nä, du är absolut inte ensam om detta. Jag kände mig som en fånge i min egen kropp när jag var gravid. Fick foglossning jättetidigt, mitt diskbråck blev 10 ggr värre och jag flåsade när jag gick i takt med en sengångare. Kroppen ville inte sammarbeta och det fanns inga kläder som passade, inte ens gravidkläder trots att jag hade liten mage. Tantiga tält eller snortighta shorts jag inte kunde andas i. Jag förstår dig till 100% och det har inget att göra med att man inte uppskattar eller är lycklig för barnet. Kram <3
Nej, det måste man inte. Trivdes inte alla i min gravida kropp. Tung, otymplig, inte samma ork, att inte kunna göra allt, långsam, svullen… nej, det var inget roligt psykiskt. Första tre månaderna kräktes jag dagligen, de där i mitten var väl okej, minns dem knappt, och de tre sista kände jag mig hindrad och låst i min egen kropp. Otacksam? Inte alls. Jag älskar min dotter och är otroligt tacksam över att jag blev gravid, vilket inte alls var självklart. Jag vill gärna ha fler barn. Men nej, jag älskade inte att vara gravid även om jag ville älska det.
Ligger någon vecka efter dig, bf 5 december. Jag bröt ihop senast idag över att vara tjock, ha ont, flåsa osv.. Jag vill inte vara så här längre! Får snart eksem på halsen för att hakorna (!!) är i vägen! ?? får höra fler gånger varje dag att jag är vacker och att det är så mysigt att vara gravid.. Och det är det ju också. Men jag är glad slippa vara så här för alltid ?
Himla bra inlägg! Jag är i v34 och vill inte heller stå i någon jävla chiffongklänning haha! Skrattade högt när jag läste den meningen. Jag känner igen mig i det du skriver SÅ väl. Det känns nästan tabulagt att säga att man inte trivs i sin gravidkropp. Jag gör det verkligen i.n.t.e. Åderbrock, supersvullen, flåsig och att springa runt i fina ballerinaskor nu kan jag bara glömma. Är glad om jag får i fötterna i min sambos badtofflor sen i somras haha 🙂 Är så glad över att bebis kommer snart för jag är SÅ trött på att vara preggo.
Tack för en himla bra blogg, tittar in varje dag och du gör ett väldigt bra jobb 🙂
Stor kram <3