Igår hände det som inte fick hända.
Det varade inte länge men stressen och paniken var enorm.
Vi var på Junibacken, vi brukar gå dit en gång i veckan, vi gillar det, i veckorna är det lugnt och vi känner oss som hemma där nu. Tjejerna hittar överallt och jag med och i och med att det alltid är så lugnt när vi är där så alltid när vi kommer så brukar tjejerna ta av sig jackorna och lämna dom hos mig när jag står i kön för att visa årskortet, sen springer dom in på sagotorget…
Igår var det tomt vid kassorna men sen när jag hade låst in jackorna och gick in till sagotorget så var det helt smockat med folk. Helt fullt. Och jag såg inte tjejerna någonstans. jag sätter alltid på dom kläder som gör dom lätta att hitta bland folk men jag såg dom ingenstans. jag sprang direkt till tåget för jag tänkte att där vill man ju inte att dom ramlar in på något sätt…inte där heller.
Jag tänkte hela tiden på Celeste, för Chloe klarar sig men Celeste…hon är inte rädd av sig men hon är ju så liten och när Chloe blir uppspelt så springer hon lätt ifrån Celeste så min största panik var kring henne.
Det var nog inte många minutrar det handlade om men vilken fruktansvärd känsla det var, att inte ha en aning och all skuld som jag genast kastade på mig själv, hur kunde jag, vad tänkte jag med? jag släppte iväg en tre och ett halvt åring och en tvååring bara sådär…
Plötsligt stod hon där framför mig. Min minsta tjej med en tång i handen. GLÄDJE! Hon var inte ett dugg ledsen. Hon var mycket nöjd. jag sprang fram och plockade upp henne, då hör jag någon bakom mig: -Hej mamma! Det var Chloe som kom från et pysselrum som jag aldrig har sett varit öppet förut, därinne kunde man måla och klippa och klistra…det var där dom hade varit. Och pysslat. Det var därifrån Celeste hade fått tången. Puh. hemska hemska minuter. Fy!
Inget mer släppa iväg. Från och med nu stannar dom hos mamma när vi är bland folk. Oavsett vad.
Puss! / Claudia
Efter det här satte vi oss tillsammans i pysselrummet, Chloe gjorde ett konstverk som vi hängde upp. Mina tjejer.
Vi var också på Junibacken igår. Visst brukar det vara lugnt och mysigt i veckorna, men igår måste det ha kommit flera busslass med människor i omgångar och det blev superrörigt.
Ja usch, det där har nog hänt alla som har små barn och de där sekunderna/minuterna tills man ser dem är hemska!! Skönt att de gick bra ändå!
Fruktansvärd känsla. Hände mig för två år sen när min yngsta pojke var 2 år. Vi var på medeltisddagarna i Söderköping, jag och barnen gick på fredagen då det är mindre folk. Vi hade precis sett en gycklargrupp uppträda på ett torg och jag vänder mig från min stora pojke till min lilla som är borta. Massor av människor och jag ser honom ingenstans. Precis i närheten rinner kanalen från och jag hinner tänka en massa katastroftankar innan jag ser honom och kan rusa dit. Kram till dig och dina fina tjejer
Usch förstår din känsla! Vi var på Legoland för några veckor sedan och hade ätit lunch. Jag tittar på min stora pojke för han vill berätta en sak och min man betalar lunchen, vipps så är 1,5 åringen borta!!!!
Hon är inte inne på restauranten som vi precis lämnat och vi ser henne inte runt om oss….
Efter kanske 2 minuter (som kändes som 100) ser vi henne inne på uteserveringen mittemot. Hon är inte ledsen men vi hade hjärtat i halsgropen.