Claudia Galli Concha

Det här inlägget skulle egentligen ha skrivits igår men min lilla tjej ville lyssna på Beyonce och dansa i sin lilla pyjamas till vill båda blev sovtrötta så det blev inget nattbloggande…

Jag är lite sen på det här men jag måste lyfta det.
Filmen ”Kära pappa”…mitt hjärta. Aj. Mina tårar flödar när jag ser den. När jag inser vilket klimat vi har levt och dessvärre fortfarande lever i. Där det värsta man kunde göra när man gick i skolan (iallafall på min tid) var att prata på lektionerna eller snatta, det var det som bestraffades, men att kalla någon hora var vardag eller daska någon i rumpan, det var ett sätt att visa uppskattning…
Ingen sa något om dom här sakerna. Ingen. Det var så pass tyst om det så man som tjej förstod inte ens att det var fel. Den informationen hade man aldrig fått.

Nu har jag en dotter. En dotter som jag ska göra till  den starkaste av tjejer. En cool tjej, en krigare, en drottning, en kämpe. Jag kommer dels att skydda henne som en tigrinna, som Kattla, jag kommer att hålla henne under mina drakvingar i grottan men framförallt kommer jag att lära henne.

Jag kommer att lära henne att ingen någonsin får kalla henne hora. Inte ens på skoj. Ingen någonsin får daska henne i rumpan eller på något sätt röra vid henne på ett sexuellt sätt utan att hon är med på det. Inte ens på skoj. Jag ska lära henne och förklara för henne att det inte är ok…

Men den uppgiften börjar tidigare än jag kan förklara det. Det börjar nu. Det börjar i jargongen vi har hemma, bland våra kompisar, hur vi tillåter våra kompisar prata när Chloe hör…

Jag var med om en sak när jag var liten.

Jag gick i fjärde klass och vi skulle ha musik.
Vi hade en korridor där vi väntade på att få komma in i klassrummet.
Plötsligt säger en av klassens tuffa killar -”Fan, vad det luktar hora! och en annan kille svarar -”Det är bara för att Claudia står här”…vi gick i fyran.
Jag gick fram till killen som hade sagt det till mig och sparkade honom hårt på smalbenet. Jag blev så arg och kränkt så jag tänkte inte på vad jag gjorde. Killen föll ihop och skrek och det nästa jag minns är att jag satt hos rektorn. Vår kvinnliga rektor som alla var lite rädda för. En blond, stor parant dam.
Jag var nervös och hon började: – Ja, det här var ju inte så bra.
Jag svarade inte utan skämdes, inte för att jag tyckte att jag hade gjort fel för jag tyckte ju att han hade sagt något fult men ändå var det jobbigt att jag hade skadat honom.
Men rektorn tittade upp på mig och sa -”Men vet du Claudia, jag förstår dig. Jag hörde vad som hade hänt och jag tycker på sätt och vis att det du gjorde var bra.”

Jag minns att jag tittade på henne för jag trodde att hon skojade, då tittade hon på mig, log och sa -”Du skulle sparkat lite hårdare”
Jag log och blev väldigt lättad…hon sa att jag inte fick säga till någon vad vi hade pratat om, sen kramade hon mig och jag gick tillbaka till klassrummet. Killen jag hade sparkat gick på kryckor i en vecka.

Tack kära rektor för ditt agerande. Jag har tänkt tillbaka på den incidenten flera gånger och den har stärkt mig och fått mig att stå upp för mig. Man ska självklart inte skada folk men samtidigt var det han som gjorde fel och han sa aldrig något liknande till mig eller någon annan i klassen heller för den delen.

Vi alla måste ta ansvar för våra barn och om det då och då krävs att vi får uppfostra andras barn så tycker jag att det är fritt fram så länge vi ser till att stoppa alla liknande trakasserier. Ta bort alla dom här orden och handlingarna från våra barns vardag. Nu.