Claudia Galli Concha

I helgen var jag på lekplatsen där vi brukar hänga, ett underbart ställe vid stranden. Det är alltid en massa blandade familjer där och Chloe hittar alltid en kompis.

Den här dagen var det en mamma där med två döttrar, lite äldre än mina tjejer. Dom var klädda likadant, jättegulliga, med rosa och vit rutiga byxdräkter.

Mamman hade en kamera runt halsen och hon fotade flickorna när vi kom. Hon fotade hela tiden. Och hon ville hela tiden att dom skulle le. Le, så kom igen le, LE! Hela tiden hörde jag henne och dom små tjejerna gjorde så gott dom kunde.

Sen filmade hon, Instastories verkade det som, hela tiden när hon inte fotade. Hon pratade med gullig röst genom klippen men efter ett tag började stora tjejen tröttna och började gnälla. Då fortsatte hon prata gulligt och sen stängde hon av och var jätteirriterad och berättade för flickan hur trött hon var på hennes gnäll. Det var så synd om flickan. Mamman var glad på henne när hon tittade genom telefonen och irriterad när hon tittade direkt på henne.

Jag vill verkligen inte någonsin bli såhär. Aldrig. Jag fotar barnen mycket och ofta men jag fångar dom i stunden och aldrig att jag skulle säga vad dom skulle göra. Jag vill ha äkthet i mina bilder.

Det var också därför jag slutade gå med Chloe på fotograferingar. Det var kul när hon var liten men nu med hennes egna vilja så känner jag inte att jag vill pusha henne att göra så eller så.

Mina barn ska få vara dom som dom är även om dom lever i mina sociala kanaler! Och om jag glömmer bort mig så ska jag tänka på mamman på stranden.

P & K Claudia