Jag kan sakna dom.
Timmarna med min terapeut. Inte att jag känner att jag behöver det just nu men känslan att våga öppna sig, våga känna, trasa sönder för att sedan kunna läka ihop. Prata prata prata. Höra min egen röst, prata, gå igenom, älta och sen komma därifrån med samma känsla som när man kommer upp till ytan efter att hoppa ner i kallt vatten. Uppfriskande.
Jag har gått i terapi i omgångar. Jag har gått i lägen där det har känts akut och jag har gått i perioder mer i friskvårdssyfte. Oavsett vad utgångsläget har varit så har jag alltid kommit ut på andra sidan så mycket starkare och mycket mer i kontakt med mig själv och mina känslor och mer förståelse för mig själv och mina tankar.
Jag älskar livet och jag älskar att leva och har alltid gjort som grund men sen har jag haft perioder när jag har ramlat ner i ett stort mörkt hål och haft en känsla av att det aldrig kommer att bli bra igen, att jag aldrig kommer att vara glad igen. Men som sagt, varje gång har jag blivit bättre och mått bättre efter terapi.
Sista perioden jag gick var när jag väntade Chloe. Jag kände att det var viktigt för mig att jobba med mig själv in i det sista som bara jag, sen blev vi ju en livsduo och nu är vi en livstrio;).
Jag tror inte på ett helt ångestfritt liv, inte för mig, jag är en person med extremt mycket glädje i mig men ett litet rum i själen kommer alltid finnas för ångest. Men jag är vän med min ångest nu. Den är ok. Den är till och med mer än ok. Den är min partner in crime. Och jag har lärt mig så mycket av den och av att leva med den.
Och det viktigaste av allt, jag är inte rädd för min ångest längre. Att vara rädd för ångesten är det värsta, då växer den och blir större och då kommer den att försöka kväva dig.
Men jag kan längta efter samtalen i det lilla rummet med Kleenex på bordet och orkidéen vid ingången. Där kom jag närmre mig själv…en underbar känsla.
Jag tycker att vi alla som har behövt leva med ångest under en tid i vårt liv ska försöka se det som en gåva. Vi är lite av supermänniskor som tagit oss igenom det eller som dagligen kämpar. Supermänniskor.
P & K Claudia
★
Vad fint beskrivet Claudia! Jag känner igen mig i det du berättar. Tack för att du pratar öppet om det! Kramar fina du ?
Tack! Kram!
Hälsa handlar ju om både insida och utsida. Det är väldigt lätt att glömma.
Såg Chloes bil på instagram. Så coolt och desstuom kul att man ser en tjej leka med bilar. Det hade aldrig hänt när man själv var liten.
Absolut:).
Hon älskar sin bil!
Tack för att du delar med dig.
Viktigt.
Ångest är en del av livet . Ibland mer närvarande ibland mindre.
Hos vissa oftare än hos andra. Jag har förstått att jag är en ”High sensitive person” och måste lära mig att leva med det.
Tror att jag är det också faktiskt. Kram!
Hej å tack för en fin blogg.
Kan du inte skriva ett inlägg om din ångest, vilken typ av ångest (själv har jag GAD) och hur du blev vän med den.
Kram
Vilket fint inlägg. Blir glad när andra pratar om sitt mående, det visar ju att man inte är ensam. Så starkt av dig att skriva detta 🙂
Härligt att läsa lite om sånt som inte bara handlar om glädje, lycka och kärlek. För livet är ju en blandning av allt, men ibland på bloggar och Instagram är det lätt att känna sig konstig och utanför för att alla är så glada och lyckliga jämnt. Tack för en bra blogg!
Har hört många säga att det är så otroligt skönt att prata med nån man inte känner fast man inte har nått speciellt att prata om. Kanske skulle testa.. men känns det inte konstigt? Sen måste jag fråga, terapeut och psykolog.. vad är skillnaden? Kram!