Idag är det en sån där dag igen när jag inte vill föda barn!
Manuel är i Stockholm på viktiga möten hela dagen och kommer inte hem förrän ikväll.
Det är ju hopplöst det där med väntan och planering inför förlossningen, å ena sidan vill man ju aldrig känna sig stressad över att bebis ska komma och att han inte är här och att det blir kaos, men samtidigt kan man ju inte ha hela livet på paus i perioden kring förlossningen, det är ju ändå sammanlagt 6 veckor vi pratar om som man då skulle behöva lägga allt på is. Det går ju inte.
Hur har ni tänkt med sånt?
Jag träffade en tjej för ett tag sedan vars man missade deras förlossning, han jobbade i en annan stad och hann helt enkelt inte fram, det var första barnet och hon var ute fyra timmar efter första värken (!), det kan man ju liksom inte räkna med. Men det var så skönt att höra henne berätta, hon var helt cool med det, hon sa att han hade känt sig lite snuvad på upplevelsen men att deras upplevelse också var en upplevelse. Hon hade dessutom sin bästa vän vid sin sida hela tiden. Den historien gjorde mig lugn.
Inte för att jag är supernojjig över det men det är klart att när Manuel behöver resa fram och tillbaka, vilket han verkligen behöver, det är för vårt gemensamma företags räkning dessutom:), så har ju tanken slagit mig en och två gånger…
Men som sagt…jag kniper och välkomnar henne imorgon om hon vill, haha.
Idag har vi ett litet schema jag och Chloe, vi börjar med Öppna Föris nu klockan 10, sen MVC, sen kommer farmor och hänger med Chloe på eftermiddagen då jag ska lyxa till det med ansiktsbehandling och i eftermiddag ska jag träffa min nya kompis som jag fick kontakt med via Blocket, vi ska prata om Pocci Pocci, hon är ju ett proffs på kläder och har jobbat med stora märken, det ska bli jättekul!
Ha en lovely torsdag!
P & K Claudia
★
Jag födde vårt tredje barn hemma.. inte planerat.
Men man hann typ bara komma hem.
Också en upplevelse!
Alla upplevelser är ju just…upplevelser, det är ju det som är så underbart!
Vilken powerkvinna du är! Kram!
Skulle det hända är jag övertygad om att en powerkvinna som du klarar det galant!
Haha! Tack Sara! ?
Jag hade med både min mamma och sonens pappa när han föddes. Var aldrig oroad för att vara ensam egentligen, tänkte nog lite som blir det så är det nog så då. Jag var tjugo när jag fick sonen, min BM på MVC hade dessutom erbjudit sig att vara med när jag födde om det skulle behövas.
Jag tror att OM bebisen kommer innan man har med sig någon får man försöka se det fina i den saken också. Idag kan man ju filma händelsen och visa partnern efteråt om det är så 🙂
Och om man får så kan man ju facetajma med partnern så kan hen t.o.m peppa och stötta i realtid. Teknikens under ?
Eller hur!
Det vore ju en upplevelse i sig:)
Men nu kommer han snart hem så jag tror det är lugnt för den här gången!
Kram ?
Precis!
Idag finns det ju så mycket teknik så det borde lösa sig:).
Kram!
Förstår dig! Men samtidigt är det ju som du säger, man kan ju inte sätta allt på paus heller. Jag var mest orolig inför första förlossningen, då ville jag knappt att min man skulle åka till jobbet, haha! Men sen har det känts lättare, han har alltid varit nåbar på telefon sista veckorna och vi har haft dealen de sista veckorna att jag bara ringer honom om det är dags, annars messade jag eller väntade tills han kom hem, på så sätt kände även han sig lugn med att ringde jag inte så var allt lugnt. Lycka till och hoppas hon kommer snart! (Fr.o.m. imorgon :))
Det är faktiskt en bra grej, så man inte stressar varandra i onödan.
Ja, nu är han hemma om en halvtimme så nu kan värkarna börja om dom vill, haha.
Kram!