Livet går så fort just nu så jag hinner inte med. På måndag får ni veta vad jag pysslar med just nu men…
Det här blogginlägget började jag skriva på igår när jag satt på mitt nya uppdrag på Aftonbladet, klockan var tio över tre på eftermiddagen och det ringde på min systerdotters telefon (hon var med och hjälpte mig med Celeste) det var hennes pappa som ville kolla att hon inte var vid Åhléns. Han sa att det var någon bil som hade kört upp på Drottninggatan. Jag gick tillbaka in i studion och tänkte att det säkert var någon idiot som hade kört full.
Det var en idiot…men han hade inte kört rattfull.
Plötsligt satt vi inlåsta i Aftonbladet huset och kom inte därifrån. Dom släppte inte ut någon. Vi följde nyheterna från en studio i källaren…fruktansvärt. Overkligt.
Jag skickade direkt ut ett sms till familj och vänner. Alla svarade direkt. Alla förstod allvaret i situationen. Alla mina var i trygghet.
Idag vet vi att det var många som råkade illa ut, 4 döda. Men sen är det vittnen som aldrig kommer att glömma, anhöriga till dom som råkade illa ut, en stad, ett land. Sorgen är oändlig och det är för hemskt för att ta in.
Men nu är det viktigt att vi ser det här för vad det är. Vi får inte bli rädda. Vi får inte begränsa oss. Vi får INTE peka ut människor. Vi får inte skapa en vi och dom situation. Det var EN eventuellt TVÅ personer som gjorde det här. Vi får inte glömma det nu.
Imorgon är bloggen tillbaka som vanligt. Vi måste vidare, men idag vill mest kramas med mina tjejer och min man.
Kärlek till er alla därute. Ta hand om er och varandra.
P & K Claudia
Jag tycker inte man ska peka ut folk eller hänga ut människor. Men tycker samtidigt man har rätt att vara rädd om man behöver vara det. Jag är faktiskt skiträdd för sånt här, varit det sedan 11/9 2001 och det är anledningen till att jag inte reser och har panikångest. Det jag dock lärt mig det senaste året är att jag har rätt till min känsla, jag får vara rädd. Bara för att jag är rädd är jag inte misstänksam mot människor. Men jag är rädd för saker, precis lika rädd som jag var för Ebola och andra sjukdomar. Men jag har rätten att vara rädd, så som många andra. Man får känna rädsla precis som man får känna mod, det är två känslor alla borde få bejaka. Vi agerar alla olika, för vi är olika det är viktigt att vi ser olikheter som tillgångar.
Absolut har du rätt till dina känslor. Men jag vill inte vara rädd. Jag vill inte låta dom segra. Det enda dom vill är att skrämma oss och få oss att ta beslut baserade på rädslor och skräck och det tror jag skulle vara förödande för vårt land och mänskligheten.