Jag måste bara lyfta den här kommentaren som Ninna skrev igår, den är för bra för att ni inte ska få ta del (och kanske bli hjälpta) av::
Sådana dagar har jag också, och som du säger – det är en dålig dag, inget dåligt liv! Eller… Jag märker att de där dagarna kommer när det har varit intensivt, även om det hänt roliga och inspirerande saker. Jag tänker att det kanske inte alls är en ”dålig” dag, utan kroppens sätt att påminna mig om att den behöver tid att smälta alla intryck, ta en kort paus och hinna ikapp med allt som ska bearbetas i ”kropps-systemet”. Du vet, det där med bägaren som rinner över… Kropp och själ och allt vad de olika delarna av oss kallas hinner inte riktigt ta hand om allt som strömmar in, och till slut slår den i handbromsen och tar inte in mer förrän det som redan finns där har sorterats och lagts på plats. Det kanske är det vi uppfattar som en dålig dag då vi inte har lust till någonting utan helst drar täcket över huvudet och hoppas att det snart är nästa dag… Och egentligen är det ju ingen dålig dag alls utan en dag då kroppen återigen är så där fantastiskt klok och finurlig och löser allt på ett fantastiskt klokt sätt, tänker jag. Men det KÄNNS inte alls kul när kroppen säger ett och sinnet säger nå`t annat – man VILL ju så mycket och det är inte kul att ”bara” ta det lugnt. Jag har insett att det finns värde i de där dagarna också, på med mjukisbrallorna, gå ut på klipporna hemma (vi bor strax utanför GBG) , inte se på TV eller starta datorn, istället stanna upp och se på fåglarna vid fågelbordet, titta på myrstacken bakom huset, le åt ekorrarna som jagar varandra runt träd-stammen, känna vinden mot ansiktet, äta en enkel soppa, ta ett bad… Det där ”lilla” som kan vara svårt att varva ner och njuta av men som i längden ger en så skön känsla av närvaro… Allt ljus till dig Claudia, du verkar vara en helt underbar mamma och människa! Snart känns det lättare igen!!! KRAM!
Tack Ninna!
Inte bara för komplimangerna ;), men för att jag tror verkligen att du har något otroligt bra här!
När jag läste det här kände jag att ja, det är ju så, jag såg genast ett mönster för dom här dagarna, dagar när man egentligen borde vara fylld av inspiration och energi så blir det istället som att allt rinner ur en…
Så mycket tack för en otroligt klok kommentar och tanke! Kram!
Åh, tack själv för allt du delar med dig av, du inspirerar verkligen! Jag har tänkt mycket på de där dagarna då luften går ur mig utan att jag vet varför, det är inget särskilt som hänt och jag ”borde” vara glad och tacksam. och visst är jag det, för min man, våra barn, vi är mätta och har det vi behöver… Men ändå. För mig kommer de så plötsligt, de där dagarna då ingenting är kul, inget fungerar som jag tänkt, jag har bara lust att stortjuta och får dåligt samvete dessutom. Jag som har det så bra, fyra underbara ungar, en fantastisk man, ett hem som vi stortrivs i, hur har jag mage att klaga… Ja du vet. När jag väl rasar är det fritt fall och kragen som jag ”borde” ta mig i blåser av i fallet. Jag har förstått att det är kroppen som ser till att inget känns kul – det är enda sättet att få mig att göra ingenting så att systemet, som sagt, får en chans att bearbeta och ”processa” allt som redan ligger i in-korgen. Det är fullt i hårddisken, helt enkelt. Med roliga saker, allt det där jag VILL, men för mycket. Fullt. En dålig och osminkad dag i foppatofflor och med hemlevererad pizza (de två äldsta ungarna jublar och tycker INTE att jag är en ansvarslös mor) är vad jag orkar med då, och det är precis det som ska till. Kroppen fixar det den behöver, men sinnet protesterar och tycker det är pest. Det är det inte, inte egentligen. Det är riktigt bra att de där dagarna kommer, och så skönt det är när de går sin väg igen! ”Kontoret” är rensat och man kan andas en stund till. Tills det är för mycket, igen. Att man (jag) aldrig lär sig 🙂
Som sagt…du satte ord på mina känslor. Tack! Kram!