Hur många kurser måste man gå? Hur många böcker ska man läsa? Hur många förlossningsberättelser ska man Googla? Ska man läsa på alla forum?
Dom här frågorna snurrade runt i mitt huvud innan jag fick Chloe. Jag ville ju vara så förberedd som jag bara kunde men samtidigt inte bli avskräckt. Jag blev rädd att jag i mitt sökande efter information skulle få veta saker som skulle skrämma upp mig. Och eftersom jag får många frågor kring förlossningar och föda barn så tänkte jag skriva lite om hur jag tänker.
När jag blev gravid med Chloe var det en sån magisk lycka efter att vi hade jobbat på det ett tag, jag njöt av varenda dag och beundrade magen som växte och blev större. Men i fjärde-femte månaden när man är ganska stor men inte tillräckligt stor för att vara trött på att vara gravid så började jag nojja över förlossningen. Plötsligt blev jag orolig och kände mig rädd. Men som med allt man är rädd för så handlar det oftast om att man inte vet, så jag förstod att jag skulle börja ta reda på information om förberedelser inför en förlossning.
Jag bokade in oss på en föräldrakurs på sjukhuset där vi planerade att föda. Det var jättebra. Dels var det en bra kurs med bra grundläggande information för oss båda men det bästa med det var att få vara på sjukhuset. Få gå i korridoren. Se hur det såg ut där vi sen skulle föda. Att vara familjär med miljön tror jag är en jättestor hjälp när det kommer till osäkerheten inför något främmande. Så efter kursen kunde jag spela upp scenariot hur det skulle vara och se ut när vi kom in. Jag kunde spela upp allt som en film. Jag kunde ”öva” i mitt huvud.
Sen bokade jag en profylaxkurs. Också jättebra att gå med sin partner. Jag fick lära mig hur jag skulle tänka med andningen, fick information om hur man ska tänka med smärtan, hur man ska ”ta” smärtan och det bästa av allt var att få reda på hur det rent tekniskt funkar när en bebis ska ta sig ut, Väldigt lärorikt och det kändes jättebra att Manuel var med dels för att lära sig men också för att mentalt förbereda sig för vad vi kommer att gå igenom den där dagen några månader bort. Vi tog en kurs hos Carina på Babyz, jag kan verkligen rekommendera henne om ni bor i Stockholm.
När det kommer till Googla och läsa förlossningsberättelser; det gjorde jag inte alls så mycket. Någon gång kikade jag på något forum men kände genast att det nog var bäst att låta bli. Förlossningsberättelser tycker jag är magiska nu när jag har fött barn. nu när jag kan relatera till upplevelsen och känslorna och smärtan, då är det kul och alldeles underbart att läsa, men innan jag födde Chloe ville jag inte läsa om den galna smärtan, jag trodde att jag skulle dö eller hur fruktansvärt ont det gjorde.
Idag vet jag ju…och precis som (nästan) alla som har fött barn så vet man att man skulle göra om det igen vilken dag som helst. Men innan jag hade upplevt det så…nej, då var det bättre att inte läsa sånt.
Så nej, jag tycker inte man behöver sluka all information om förlossningar, man behöver absolut inte känna att man ska ”utsätta” sig för ”riktig” fakta. Man kommer ju att uppleva det och lära genom att göra. Men gå på någon informationsträff eller kurs med din partner, det tycker jag är viktigt så att man blir ett team i det underbara som man ska uppleva på förlossningen.
En sak som Carina på Babys berättade för mig om som hängde med mig genom båda mina förlossningar är att en kropp kan föda ett barn även om man är medvetslös…det säger en del om kraften kroppen och vår lilla bebis därinne har, vi behöver bara samarbeta ❥
P & K Claudia
★
Jag läste det här inlägget när du hade publicerat det men jag har hållit mig från att kommentera. Jag vet inte egentligen vad jag ska skriva annat än att även om kroppen vet vad den ska göra så kan det faktiskt bli fel i alla fall.
Jag är själv ett levande bevis på hur fel det faktiskt kan gå.
Samtidigt känns det viktigt att berätta att min förlossning inte är någon skräckhistoria. Min förlossning var lugn och trygg. Jag litade på min kropp och jag var både lugn och trygg. Själva utdrivningsfasen gick otroligt fort och när dottern var ute fick jag veta att jag skulle sys. Senare kom det fram att jag fått en sfinkterruptur, men mer än så fick jag inte veta.
Det var först senare när jag beställde ut min journal som jag läste att jag fått en grad 3 och 4. Jag hade alltså spruckit så illa att tarmen skadats.
Vad som senare hände är ett kapitel i sig MEN om jag själv hade varit mer påläst hade jag kanske förstått tidigare att något var väldigt fel. Då hade jag kunnat stå på mig och kräva undersökning. Men, jag var inte alls påläst och jag förstod inte bättre. Samtidigt tål det också att påpekas att det inte är patientens uppgift att ställa en diagnos..
Därför säger jag att information är kunskap och KUNSKAP är MAKT.
Jag uppmanar istället att vara påläst och förberedd på allt.
Har du en bra och komplikationsfri förlossning är ju det helt underbart men vissa av oss är inte så lyckligt lottade och skulle det vara så att man drabbas av något så kan det vara bra att vara påläst.
Tyvärr är ofta informationen från vården dålig och då innebär det (tyvärr) att man kan få kämpa för att få hjälp till rätt vård.
Eftersom jag dagligen kommer i kontakt med förlossningsskadade kvinnor, kvinnor som många gånger får kämpa för att få hjälp, vet jag vad jag pratar om. Det är tragiskt men det är tyvärr en bister verklighet för många av oss som drabbas.
Vi är alla olika och vi tycker olika. Vissa anser att jag sprider förlossningsrädsla och andra tycker att det är bra att vi kämpar för kvinnors rätt till en trygg förlossning med bra eftervård. Alla får tycka olika såklart och detta är min åsikt 😉
Kram
Vi gick på profylaxkurs och sen gick jag på vattengympa med avkoppling inför förlossningen. Världens bästa barnmorska höll i dessa kurser och jag kände mig lugn och trygg inför förlossningen. Tyckte det gav mig betydligt mer än att läsa en bok.
Så bra sagt! ”Lagom” info innan räcker. Jag läste en del, men som du undvek jag ”skräckhistorier” och jag avsa mig föräldrakursen om smärtlindring, jag läste på lite innan men ville avstå all medicins smärtlindring, men ville veta utbud ifall jag ändrade mig under förlossningen. Men då jag är så sjukhusrädd skulle jag bara svimma om jag tvingats diskutera sprutor, blod osv i grupp. Aurorasamtal och att själv få se förlossningen i lugn o ro innan lugnade mig. Och jag fick som jag ville, förlossningar utan smärtlindring. Jag kände mig lagom förberedd, men jag glömde lite att läsa på om amning och sånt efter förlossningen, fokuserade så väldigt på att ta mig igenom den, det läskigaste jag gjort, men nu i efterhand, även det häftigaste!
Jag kände mig trygg med den information jag fick från min barnmorska på mvc samt förlossningskursen vi gick på. Forum som familjeliv och liknande skulle jag aldrig läsa in mig på. Sen är vi ju alla olika och du skriver om dina tankar och upplevelser på din blogg, inget för andra att bli upprörda över, Och du har ju uppenbarligen haft två fina förlossningar, bara att gratulera!
Det är häftigt hur olika man kan vara. Jag läser det du skriver som att du ville fokusera på saker som kändes konstruktiva och positiva om förlossningar. Jag vill gärna veta allt allt om vad som möjligen kan gå fel och det statistika underlaget för det. Det lugnar mig. Efter mina förlossningar skriver jag mycket om kvinnohälsa, förlossningar och hur kroppen påverkas, och upplever det som att det finns många gravida som är som jag -som lugnas av information även om ”skrämmande” fakta. Tänker att det är bra att förstå sig själv och genom vilken information en bäst blir lugnad/peppad!
Jag måste säga ja, och NEJ! I helvete heller, att kroppen lär sig under födande gång. Även om du är medvetslös kommer barnet ut…. Hmmm… Såhär är fakta. Ju mer vi informerar oss med adekvat forskning och viktiga know-hows ju bättre kommer kvinnan och hennes psyke och bäckenbotten att klara förlossningen. Att blunda för otrevliga fakta och vagga in sig själv i ett rosa moln? Istället för att vara informerad, påläst och göra medvetna, mogna och väl underbyggda val, Utan rädsla, för både barnets och kvinnans skull? Varför underblåser du denna förlegade syn om att kvinnor ” kan dethär med att föda barn ” i landet med högst andel förlossningsskador och där man för inte alltför länge sedan dog som flugor i barnsäng. Nä. är man gammal nog att planera barn, är man gammal nog att sättas in i vad en förlossning innebär. Bra och dåligt. För både kvinnans och barnets skull.
Håller inte alls med om det där. Det finns lika många olika förlossningsberättelser och upplevelser som det finns förlossningar. Jag upplevde min första förlossning precis som Claudia beskriver, kroppen visste vad den skulle göra, jag kämpade på i samspel med den, barnmorskan och min man. Nu väntar jag tvåan om tre veckor, kanske blir det en lika positiv upplevelse, kanske inte. Jag personligen har aldrig varit så intresserad av eller haft behov av att gå profylaxkurs eller liknande, jag litar på min kropp och på sjukvården. Däremot föräldrakurs och förberedelse för allt som kommer sen har jag uppskattat mycket. Är väl inget att bli upprörd över att vi alla är olika? Jag tycker det är så synd och sorgligt att så många kvinnor har ett behov av att skrämma upp varandra istället för att peppa varandra. Vet inte hur många skräckhistorier jag fick höra under min första graviditet, utan att jag bett om det.
Intressant inlägg. Finns så mycket olika tankar och känslor kring graviditet. Jag väntade mitt första barn för 11 år sedan, 23 år gammal och först i kompiskretsen. Läste om vecka för vecka på vårdguiden men det var i princip allt. Förlossningen funderade jag knappt på, tänkte mest att den kommer ju ut på ett eller annat sätt och det finns ju personal där som kommer hjälpa och guida mig. Kvinnokroppen är ju fantastisk och kan det här. Och ibland tror jag en del glömmer att man inte är den första i världen som fått barn 🙂