Ljuvliga värme, underbara palmer, barn som blir kyssta av solen varje dag, inga overaller, inga kalla tår, poolbad, härliga promenader med vagnen på Venice Beach.
Det finns så många fördelar med det här livet som vi har möjligheten att kunna leva. Vi är så tacksamma. Men betyder det här att allt är himlastormande magiskt? Att det inte finns ett moln på livshimlen?
Självklart inte.
Det är ju lite av en prövning att vara iväg såhär och vara så ensamma som vi är. Utan hjälp och support. Inte någon som kan hänga med barnen eller iallafall passa dom lite när dom ändå sover. Nu är ju inte jag den som har eller tar så mycket hjälp hemma heller men det blir så tydligt när vi är iväg såhär. Inte en timme, inte en sekund. Inte en middag där man pratar till punkt. Inte en bilresa där man kan samtala om annat än att svara på vilken färg det är på den och den bilen eller lyssna på Bamse. Det tuffaste är när vi ska försöka göra ett jobb, som vi måste ibland. När vi är iväg så är det Manuel som filmar alla mina samarbeten. Och att göra det med två älskade och intensiva barn runt sig kan ibland utmana tålamodet och relationen.
Men vi skrattar mycket. Vi skrattar mycket åt situationen, men ibland väser vi. En timme…ge oss bara en timme på en uteservering med kulörta lyktor på kvällen där vi kan prata om livet.
Men vi klarar det. Vi pratar om att det är såhär nu. Det är en fas. Och vi pratar även om att om vi gör en till sån här lång vistelse så ska vi kanske se till att ha en nanny någon timme då och då, just när vi jobbar men även någon gång så vi får avsluta ett samtalsämne och sen bara sitta tysta med varandra en stund, haha, dom intensiva småbarnsåren…ibland är det som att flyga runt i en centrifug.
För mig är det en centrifug omgiven av palmer och värme. Det är ju ändå lyxigt.
P & K Claudia
