Måndag. Min peppigaste dag vanligtvis.
Idag känns mer som en bedrift. Jag klarade helgen, tillsammans tog vi oss igenom den.
Vi levde hela helgen utan Kitty. Eller vi existerade…utan Kitty. Och vi klarade det. Vi gjorde allt för Chloe, hon har fått promenera i stan, vilket hon älskar, ätit ute (hon har fått äta bröd vilket hon älskar), promenerat, lekt hemma. Vårt fokus har vi försökt hålla stenhårt på Chloe för att inte gå sönder.
Jag har bestämt mig för att komma tillbaka idag. Jag tror på livet och att fortsätta det. Jag bestämde mig redan i torsdags att ge mig själv helgen, gråta obegränsat, tänka alla tankar jag vill, jobbiga som glada, gråta mer, sakna, sakna, sakna, sova med hennes tröja som hon hade när hon var nyopererad förra året. Pussa bilderna på henne som vi har i lägenheten. Bara sörja. Varenda minut. Och det har jag verkligen gjort och det har varit så otroligt skönt och självklart avgrundsjobbigt.
Kitty var så dålig på slutet, på så många sätt. Hon njöt inte av livet längre. Jag kommer berätta mer om det längre fram när jag orkar sätta ord på det, även om våra tankar kring vårt beslut, för det är någonting det behövs pratas om, när vet man att det är dags, varför låter man hunden leva, för sin egen eller hundens skull, alla dom där frågorna har malt runt i huvudet på mig och jag kommer som sagt skriva om det när jag orkar. Nu ska jag bara försöka börja leva igen.
Hej måndag. Hej livet på det här nya sättet. Och återigen, tack till alla er som skrivit och stöttat.
Den här ska beställas som tavla idag ❤︎
Oj jag blev tårögd av att läsa! Inte alls roligt att förlora en familjemedlem… Skönt att ni har en så söt solstråle som kan ge er lite glädje, det går ju liiiite lättare då om du förstår min tanke. . Stor kram ! ❤
OJ, jobbig tid för er. När vår hund dog behövde vi aldrig ta något beslut. Hon var så dålig, vi åkte in med henne till veterinär och väl på plats började de undersöka henne. De konstaterade rätt snabbt att något är jättefel och sa som det var. Hon kommer dö nu. Bara att sitta med henne och ge smärtlindring. Det tog bara en halvtimme så var hon borta. Vi vet egentligen inte vad som hände. Hon hade opererats en tid innan, kanske var det en reaktion på antibiotikan, kanske nån kraftig infektion. Sorgligt är det i alla fall när de händer. Men livet går vidare >3
Jag blir gråtmild bara av att gå in här. Jag känner verkligen med er. Att förlora ett husdjur är som att förlora en familjemedlem. När vår katt dog i min famn hemma i soffan visste jag inte vad jag skulle ta mig till. Jag lät också mig själv sörja, helt rätt beslut. Folk tyckte jag var konstig för att jag var så ledsen över min katt. Men det var ju en familjemedlem. Utan honom kändes livet tomt <3
Det är så jobbigt då ens bästavän går bort…jag vet hur det känns men man får tänka att dem får det bättre i himlen/paradiset <3 <3