Jag kommer att ha ett, max två barn i mitt liv (om det bli som vi önskar i framtiden:)).
Barn är bebisar i några år. Dom är ickepratande en ganska kort tid i sitt liv.
Den här tiden tror jag att alla någon gång kan känna att all tid man ger, alla tid man är med sitt barn, ibland känns som att det är tid som bara går…man känner inte direkt att man får någon feedback, man läser, man badar, man tar fram leksaker, man plockar undan leksaker, man tar fram igen, man äter bara mackor för man hinner inget annat, man tackar nej till saker, man får avbryta saker man påbörjat när bebis sover så fort bebis vaknar, man är så mycket på andraplats och ingen tackar direkt.
Men man är där. För sitt barn.
Jag tänker varje dag, varje sekund att jag ger Chloe en present. Min tid. Jag ger henne något som kommer vara den grunden som jag vill ge mitt barn. Jag vill att hon ska känna sig sedd av mig, att jag alltid finns där och att vad som än händer så är hon min högsta prioritet. Och jag tänker på det aktivt, på det sättet ser jag på mitt liv som mamma och den uppgiften på ett helt annat sätt. Inget bortkastat utan istället något riktigt viktigt.
När jag var gravid sa jag alltid att jag förmodligen skulle vara med mitt barn en månad eller två, sen skulle jag börja jobba igen, jag skulle lösa det med familjemedlemmar och barnvakter. Jag var nog lite rädd för förändringen. Vem är jag utan mitt jobb, min karriär, jag som har levt mitt liv i 180 km/h, jobbat jobbat jobbat, vem är jag hemma med en bebis?
Nu vet jag, jag är mamma, den absolut coolaste uppgiften någonsin, jag vill inte ge bort mina dagar med Chloe till någon. Den här tiden är magiskt, fantastisk, självklart inte helt enkel och okomplicerad men vad i livet är det? Iallafall de saker som är värda någonting är ju också sånt man måste lägga ner lite energi på.
Jag kan tycka att folk har så bråttom att komma tillbaka till ett vanligt liv, det pratas om att ”mitt liv ska inte förändras, barnet får hänga med”. Jag förstår inte riktigt den tanken men jag lägger mig inte i vad andra gör, alla lever sitt liv och tar sina beslut.
Absolut, Chloe hänger med mig på allt men det är klart att livet förändras, det gör det. Och det är man ju förhoppningsvis medveten om redan när man får barn.
Jag har ju lyxen att kunna hålla min karriär vid liv ändå trots att jag mestadels är mammaledig, jag jobbar då och då, men den mesta tiden är jag med henne. Fröken Chloe. Henne som jag vill ge det finaste man kan ge. Tid.
Det är min viktigaste uppgift just nu. Den här tiden kommer aldrig tillbaka.
Jättefint skrivet! Du sättet ord på det bra. Både jag och min man har alltid prioriterat tiden med våra barn. Vi var ju ganska unga när vi fick de två första (jag var 23 och 26, och han är ett år yngre än jag). Men trots det såg vi det so. Sjävklart att vi båda skulle vara föräldralediga, trots att vi inte på långa vägar var i den ekonomiska sits vi är nu. Men det är så värt det! Planering och prioritering löser det mesta och vi har fått/och får igen det flera gånger om! Har heller aldrig förstått de mammor som roffar åt sig hela ledigheten och inte släpper in pappan. Man är ju två , och barnen har rätt till båda sina föräldrar redan från början. Nu när vår sladdis kommer i vår så skulle jag rent egoistiskt vilja vara hemma i två år. Men vi kommer dela även denna gång och innerst inne vet jag att jag inte skulle vilja ha barn med någon som inte skulle vilja vara föräldraledig. 🙂
Du och din dotter är så fina tillsammans och den här tiden är guld värd!
Jag hoppas att fler tänker som du! ♥
Så himla klok och fin människa du är!
Tack!
Åh, vad fint skrivet! Det är ju precis så det är, det finaste och bästa man kan ge sitt barn är tid.