Claudia Galli Concha

Nu är jag hemma igen. Hemma hos mig. I min soffa. Jag har kramats med barnen.

Vilken dag! Filmpremiären var jättebra och jag ska återkomma om den imorgon.

Men det som följde med mig hem i hjärtat och i tanken var min gudmors minnesstund som jag var på i Storkyrkan idag. Det var så fint. Och overkligt.

Baboo (som jag alltid har kallat henne) gick bort när vi var i USA så samtidigt som att det var en chock så var det svårt för mig att förstå. Jag har ju inte sett alla löpsedlar eller sett på tv, så jag har inte riktigt kunnat landa i hur det verkligen är.

Men idag blev det på riktigt. På riktigt på riktigt.Det var så många fina tal och så fina artister som framförde sånger som blev så otroligt känslomässigt laddade för alla. Det var en så magisk stämning i Storkyrkan som var helt full med folk.

Det var en fågel som hade flugit in i kyrkan när dom slog upp portarna och den var kvar därinne under hela minnesstunden. Jag är helt säker på att det var Baboo som var med oss. Självklart var det det. Det var till och med folk som sa det i sina tal. Jag älskar när man får så tydliga tecken från andra sidan…det känns tryggt. Då blir det inte lika definitivt på något sätt.

Det behöver inte betyda att folk inte finns med oss för att dom inte är är, dom är med oss men i andra skepnader.

Det var mycket glädje och värme och humor i ceremonin och jag insåg att det är en väldigt fin mix, sorg och humor. Det blir en fin harmoni. För mitt i sorgen så hittar man en trygghet i humorn och i skrattet. När man skrattar så känner man att allt kommer att bli helt ok.

Men jag saknar dig Baboo. Jättemycket!

Nu ska jag lägga mig i soffan och se en film med min man och hålla handen…något vi inte har gjort på jättelänge. Men nu känner jag att jag vill det. Det känns viktigt ikväll.

Puss! // C