Claudia Galli Concha

Det här är nog den vanligaste frågan jag får.
Hur var det att gå från ett till två barn?

Jag har besvarat den här frågan förut, men det  var längesedan nu och med lite perspektiv på den första tiden så känner jag att det är en ganska bra tid att skriva om det nu igen.

Vi börjar vid ett barn. Vi hade Chloe och hon var 11 månader, hade precis blivit, vi visste att vi ville ha ett till barn men vi visste inte när det skulle bli eller ens OM det skulle bli, Chloe tog sin lilla tid att komma till oss så vi tog det absolut inte för givet att det skulle kunna bli en till bebis.

Men det gick snabbt. Snabbare än vi ens hann tänka på bebisfabrik.

Underbart! Lyckan var total! Och när vi sen fick veta att det var en till liten tjej så hade det inte kunnat bli bättre (en dröm för mig;)). Sen kom graviditeten. Oh den blev ju något heeeelt annat än den första.

Första graviditeten gick ut på att, fika, sova middag, tvätta och vika bebiskläder, boa, städa, plocka, njuta, titta på gravidappen.

Andra graviditeten gick ut på att fortsätta leva som jag hade gjort sedan Chloe föddes med besök på Öppna Förskolan, parkhäng, lekplats happenings…med det lilla undantaget att jag mot slutet hade en extravikt på 25 kilo. Det var ganska tungt. Jag fikade inte mer än vanligt. Jag sov inte middag en enda gång under hela min andra graviditet, jag hade ju givetvis kunnat göra det om jag hade velat men jag var på något envist sätt bestämd på att köra på som vanligt…typiskt mig. Graviditeten gick väldigt fort, mentalt ann jag inte med riktigt, me det var nog på sätt och vis ganska skönt. Jag hade inga föreställningar eller förväntningar på hur det här skulle bli. Jag bara åkte med och tyckte mest att det var tungt med magen.

Sen kom hon. Underverket. Vår bonus som det kändes som. Hon som verkligen ville till oss, utan planering.

Manuel sov inte ens kvar på sjukhuset med oss och det kändes hur lugnt som helst. Med första barnet fick han sova kvar två nätter och då kändes det som ett måste, den här gången ville vi båda att han skulle hem till Chloe och jag var hur lugn som helst med att stanna kvar med Celeste, även om jag saknade ihjäl mig efter min Chloe. Men med andra barnet kom det väldigt mycket självständighet, redan från dag 1 så kände vi hur naturligt det blev att man ibland delar upp sig. man måste det ibland med två och i och med att man vill barnens bästa så kommer det helt naturligt.

Sen började vardagen. Jo, för så kände jag iallafall att det var, bebisbubblan fanns ju där men inte alls på samma sätt som med Chloe, då var man ju omhuldad av bomull blandat med oro (för minsta lilla) och tiden stod stilla på något sätt. Med Celeste så klev vi på vardagen ganska snabbt. Efter tre dagar stod jag i parken med Celeste i vagnen och Chloe springandes…i november. Kallt var det. Men ljuvligt.

Och KAOS. Det var kaos att gå från ett barn till två. Första tiden kändes det som att vi inte gjorde annat än att mata, byta blöjor, natta, natta om, mata, gå till parken, byta blöjor, klä på, gå till lekplatsen…jag och Manuel hann på sin höjd göra en high five i hallen. Det fanns ingen tid att tänka på oss eller förhållandet eller ens på sig själv. Det var barn barn barn och åter barn på schemat. Så ni som står inför det här, räkna inte med ett förhållande första tiden med två småbarn. Det finns inte. Men det är helt ok. Allt kommer att bli bra. Det är bara kaos en tid. Men det är ett kärleksfullt kaos.

Vi sov isär. Enda sättet att se till att inte alla vaknade när Celeste vaknade. Jag tyckte att det var skönast så, jag hatar stressen man känner när bebis vaknar och man är rädd att andra sak vakna, nej, då sover jag hellre själv. Och ha inte panik över sånt som att sova i olika rum. Om man är orolig för närheten och det där så går det att lösa på en massa sätt när man väl är sugen på det igen…

Efter 3-4 månader började vi kunna prata med varandra igen. Vi började hitta rutiner, även om dom ändras konstant under första året så är det iallafall skönt att veta att det under någon vecka eller två kommer att vara hyfsat stabilt.

Två barn nu? En dröm!
Givetvis kan det fortfarande vara kaos vissa dagar och är det så att dom båda har en gnällig dag så får man skrika i en kudde och se fram emot morgondagen, men till 97% så är det underbart att dom är två och att dom numera har glädje av varandra. Och det tyckte jag att dom började ha redan när Celeste var 9-10 månader. Men nu när Celeste kan gå och pratar en del så har dom riktigt kul. Och bråkar. Men mest kul.

Så om det är en fråga huruvida man ska skaffa ett barn till så säger jag KÖR.
Om du är gravid med andra och ser osäkert på framtiden så säger jag, räkna med kaos, och kaos, och lite mer kaos. Livet kommer aldrig mer att bli som förut. Det kommer att bli mycket rörigare men mycket härligare. Och som sagt, när det blir för mycket kan man alltid skrika i en kudde och tänka att det kommer att vara bättre imorgon

Men överlag är det den roligaste resan man kan vara på!

Har ni några mer specifika frågor så fråga på! Jag lovar att svara på allt!

Här är första inlägget efter att Celeste hade fötts

Puss! / CSista bilden innan jag blev tvåbarnsmamma…

★