Manuel är tillbaka! Yeeey! Chloe var jätteglad att se honom men efter 1 minut var allt som vanligt igen. Chloe längtar inte. Alltså vad som märks. Hon har aldrig gråtit när jag eller Manuel går iväg. Eller när vi är borta, enda gången vi har varit borta från henne båda två samtidigt över natten var när vi födde Celeste och då hade hon inte visat tecken på att hon längtade. Det är väldigt skönt tycker jag. Att hon är trygg och att hon vet att vi snart är tillbaka. Vi gör aldrig någon stor grej av att vi går eller att vi kommer hem igen och det kanske har avdramatiserat det hela.
Hursomhelst…till min undran…
Idag åt vi lunch tillsammans med C & C’s kusiner, dom är 8 och 11 och dom är så underbara med Chloe och hon älskar att hänga med dom. Vi åt på ett kafé där dom har en lekhörna på övervåningen där man kan sitta bredvid, perfekt om man vill fika med barn. Barnen lekte och vi åt, då kommer det en kvinna ensam med ett barn, jag skulle gissa att barnet var ca 1-1,5 år. När dom har suttit där i ca 15 min så börjar barnet skrika. Riktig ledsengråt. Högt och mycket. Mitt mammahjärta stressar upp sig lite och jag hittar lugnet i att det inte är mina barn som är ledsna. Barnet fortsätter gråta, högt och mycket, jag vänder mig för att se om jag kan hjälpa till men jag får ingen ögonkontakt med kvinnan. Barnet tar en paus på ca 3 minuter. Sen fortsätter det. Jag tycker synd om barnet och jag tycker synd om mamman, vi alla har ju varit där MEN jag börjar också tycka synd om alla som sitter runt om det hysteriskt gråtande barnet och som varken kan prata eller får matro. Andra barn blir oroliga och plötsligt har en mamma och ett barn skapat kaos. Varför går man inte? Jag hade ju en incident där båda tjejerna där jag låste in mig på toaletten tills dom hade lugnat ner sig men den här mamman hade inga planer, vad det såg ut som, på att lämna. Bordet bredvid oss reste sig och gick, nästa bord gick, barnet skrek, vi reste oss och gick, barnet skrek. Jag vet inte om man får tänka såhär som medmänniska och mamma men varför gick hon inte!? Ska ett ekipage få förstöra för en hel övervåning på ett kafé? Åh, jag blev så irriterad och var en dålig medsyster som nog slängde iväg en blick…ni vet blicken man som mamma själv hatar att få…men allvarligt, man måste vida lite respekt, barn få skrika och vara ledsna absolut, men när det har gått 20 minuter av konstant skrik kanske mamman bara får inse att det inte är fikatajm?
Nu sover barnen och jag ska laga middag till oss…han är hemma…yeeey!
P & K Claudia
Skjorta / Zara
Jeans / Ellos (adlink)
Jacka / Tradera-fynd
Örhänge / Hvisk
★
Jag förstår din tanke och dina känslor men när man inte vet vad som ligger bakom är det ju kanske dumt att döma?! Personligen hade jag nog pyst iväg för länge sedan om det var mitt barn men det är ju jag det 🙂
Det kan ju vara så att barnet har någon funktionsvariation eller liknande. Allt i världen är inte magiskt och mys. Jag brukar bara koppla bort andra barns skrikande men går alltid iväg med mina om de inte uppför sig enligt mognad och ålder.
Självklart inte, men här var det en situation där barnet inte mådde bra, oavsett så tar man väl barnet ur situationen då? Med tanke på att mamman skakade och skakade barnet så var hon ju uppenbarligen inte heller bekväm.
Jaha. Då läste jag slarvigt. Usch låter verkligen som en otrevlig situation ?
Gjorde hon inget för att trösta barnet?
Jo, men det var nog förbi den punkten där det kunde bli tröstat. Jag tror barnet behövde komma ut.
jag tycker att man får tänkta på att andra betalt för att sitta där och fika. Vad ger dig rätten att förstöra andras fika med gallskrik?
Har man barn får man acceptera att man inte kan göra allt som man kunde utan barn.
Ja, och framförallt blir det inte alltid som man tänkt sig, jag tycker att jag byter/ändrar planer varje dag för barnens skull.
Hej Claudia!
Jag har ett litet önskemål 🙂
Om du skulle kunna skriva dina bästa tips för långflyg med litet barn? Nu kommer jag inte ihåg hur gammal Chloe var när ni var i USA. Vi funderar på en resa nästa år och då kommer vår tjej vara 1,5 år.
Jag tycker också att man får känna så! Jag har fått avbryta många saker med barnen då dom varit på ”fel” humör. Jag tycker det som mamma också har varit stressande att inte kunna göra något för att lugna, och då är det bättre att gå därifrån!
Jag var med om det på en långflygning där man hade packat ihop alla barn längst bak i planet, inklusive oss med vår då 10-månaders. (På riktigt säkert 20 barn i den sista kupé-liknande delen fördelad på ca tio rader) Var en pojke i 3 års åldern som skrek konstant 10 timmars flygningen – inte pga smärta eller så utan för att han ville ha sina föräldrars uppmärksamhet. Det var så sorgligt! Mamman skrek ”quiet” till honom var femte minut utan att göra något försök att avleda/underhålla/prata med honom medan pappan tog på sig hörlurar och vred upp volymen heeeela resan. Behöver jag berätta att de frekventa och ihärdiga skriken med skyhög decibel ledde till en panikartad kör av barngråt som konsekvens? Tyckte så synd om barnet men ville ge hans föräldrar varsin käftsmäll för att de skulle ta sitt ansvar lvee situationen. Så nej jag dömer ingen förälder som har ett ledset barn- dock anser jag att man har ett ansvar både gentemot sitt barn samt omgivningen att försöka lugna situationen
Det spelar ingen roll var man än är så är det alltid någon/några barn som skriker, visst det stör men det får man acceptera.
Jag förstår precis hur du känner! Att man har barn själv innebär inte att man alltid sympatiserar med alla föräldrar. Jag har tre barn och har upprepade tillfällen lämnat såväl mataffärer, caféer, barnteater mm för att barnen brutit ihop. Det hör ju till, att man inte alltid kan göra det man tänkt sig. Barn ska absolut inkluderas i samhället och de får absolut höras, men ett gallskrikande barn är inte trevligt för någon. Och inte snällt mot barnet heller.
Ja, man får känna så som du kände! Jag tycker det handlar om hur föräldrarna är. Ser man att föräldrarna försöker att trösta/tillfredsställa barnet får man mer förståelse för situationen.
Fast tänk om barnet är så jämt? Ska mamman inte få gå å fika? Vara bland folk?
Jag har fyra kids å kan intyga att de alla fått utbrott på affärer osv..osv
Men jag hade gått från fiket men man kan ju inte dömma henne vi vet inte hur hon har det.
Nej, känner jag direkt. Kanske elakt av mig men om barnet heeela tiden gråter eller skriker så hade jag inte gått och fikat. Jag hade köpt med mig fika hem då oh bjudit hem en vän eller de man skulle fikat med.
Ja jag tycker man får känna så! Visst ska man kunna gå och fika med sin barn, men om dem skriker konstant får man ju känna sig besegrad ge upp fikan den dagen och ta det en annan dag när barnet är på bättre humör! Inte kul för barnet heller uppenbart var ju han eller hon missnöjd över något! ❤