Claudia Galli Concha

Ikväll hade jag sedan en vecka tillbaka en tid inbokad till Kitty hos veterinären.
Kitty, min älskade följeslagare och själsfrände. Vi har hängt ihop i 9 år nu.
Det är 9 år sedan hon kom med flyget från Rumänien där hon hade levt ett liv som gatuhund.

Ingen vet riktigt hur gammal hon är, någonstans mellan 10-12 år.
Förra året opererade vi Kitty, hon hade fått några knölar, några var vanliga fettknölar men en läskig liten knöl var cancer, vi bestämde oss för att operera henne, en väldigt stor operation som efterlämnade ett ärr som täckte halva hennes kropp, det var hemskt att se och det var väldigt jobbigt för henne. Så nu när det har dykt upp några småknölar här och var på Kitty så har vi pratat igenom hur vi ska göra, ska dom ta bort alla dom så är det en lika stor operation till och det vet jag inte om hon skulle orka.

Det är ju en svår avvägning, hundar kan leva med små cancerknölar i flera år utan att det ens besvärar dom, samtidigt som när man hör orden -Det kan vara en cancerknöl…så vill man ju göra ALLT som står i ens makt. Men som sagt…Kitty mår bra, hon är äldre, inte riktigt lika pigg (hon var som en valp till för ett år sedan) men hon njuter av livet, hon njuter av att få god mat, hon njuter av att jag masserar henne, hon njuter av att duscha och bli schampoonerad, hon älskar att springa fritt som hon ofta får göra på promenaden. Men vi ska inte in och gräva i hennes kropp nu. Det kommer inte bli bättre för någon.

Och det som var så skönt med veterinärsbesöket idag var att jag fick mina tankar lite bekräftade, inte att hon sa att hon inte tyckte att vi skulle kolla vad det var för knölar men mer att hon förstod att vi inte ville lägga henne på operationsbordet igen.

Så nu är vi hemma. Kitty har fått massor av nytt godis, en ny rosa sele, och god mat. Hon får tonvis med kärlek och vi lever i tron att dom små knölarna bara är fettknölar och så fortsätter vi att njuta av livet.

Min älskade Kitty, jag vill hänga med dig länge till.