Ja, det är bekräftat. Det finns uppenbarligen riktigt dåliga dagar även här i mitt paradis.
Igår var det nämligen en sån. För det första regnade det hela dagen och det är ju alltid tråkigt. Men det gjorde inte så mycket, jag gjorde planer ändå. Manuel skulle köra oss till Under The Sea, det är som en gigantisk inomhuslekplats. Ett ganska påfrestande ställe att vara på. Galet mycket barn som springer och skriker och även om barnen har jättekul så är det ganska nervöst som förälder med två barn. Man vill ju ha koll på dom hela tiden och då och då hittar man dom inte för att dom klättrat in i någon tunnel eller något…Så det är inte en magisk upplevelse direkt…
Efter två timmar skulle vi gå. Då hade vi varit där på gränsen till för länge men Chloe njöt och jag och Celeste satt och myste så jag lät det vara. Men att gå därifrån…Det låg inte i Chloes plan. Alls. Den där härliga trotsen och utbrottet och gråten och ja, alla känslor på samma gång. Och jag stod där med Celeste och skulle försöka hålla i Chloe så att hon inte skulle springa ut i lokalen igen. Kaos. Hur stark kan en snart treåring vara egentligen? Och efter två timmar i den där lokalen var jag själv helt slut. Jag fick iväg ett sms till Manuel som kom in och hjälpte mig, han hade suttit i bilen och jobbat. När båda barnen, några utbrott senare, väl var hemma så var det som att det blev mörkt för mig…
Även om barnen var lugna och sköna och underbara som dom är när vi väl kom hem så var det som att jag var slut. Jag hittade inte lusten till att göra någonting. Ibland tar dom där utbrotten på en alltså. Tänk att ett utbrott på fem minuter från en treåring kan slå ut en mamma totalt…det var som att jag hade gått vilse i känslorna och jag var inte arg men jag var lamslagen på något sätt, och jag har liksom inte tålamod att vara lamslagen…jobbig känsla. Jag hade nog vaknat på fel sida helt enkelt. Och ösregnet bara fortsatte.
Vi var hemma resten av dagen. Jag kom överens om att det här blev en skitdag och så fick det vara. Det är ok. Vi lekte, barnen fick styra vad dom ville göra och så kollade vi på en film. Jag la ner kraven och planerna. Och när barnen hade somnat så åt jag popcorn till middag, haha.
Och när dom hade sovit en timme ville jag bara att dom skulle vakna igen, haha!
Någon som känner igen det?
Puss! / C
Åh precis den vardagen har jag med just nu! Hemma med två (2,5 och 4 mån) på heltid och dessa utbrott ger mig samma känsla som du beskriver. Det är nästan lite som man blir sänkt av att den där fina relationen man byggt upp helt plötsligt blir lite trampad på och det får mig lamslagen! ”Var är min goa pojke?!” Inget funkar och man får bara acceptera att det är nu de behöver gränser och regler för att kunna bli fyngerande människor! Går jag in på Leos med min stora så kommer jag i princio inte ut igen utan kaos! Tack för en härlig och ärlig blogg, du är min mammainspo just nu som roddar två barn hemma på heltid. Jag försöker undvika förskola trots allas tjat men det är inte lätt alla gånger att få ihop dagarna! Men då går jag in här och får lite styrka! ?
Ja herregud. Dom där ” utvecklingsfaserna” är verkligen inte en promenad i parken. Det är bara att andas och ta sig igenom. Och vara snäll mot sig själv. Det är OK att tycka att det är skittufft, man behöver inte vara på topp jämt.
Känner igen det där och frågar samma sak, hur kan en treåring vara starkare än jag!? Och hur trötta borde dom inte själva bli efter ett utbrott när en själv är halvdöd fast man ’inte gjort något” om du förstår mig. Nu har min lilla treåring (eller.. tre om en vecka ?) somnat så nu blir det melodifestivalen ? ha en bra dag ! Kram
Oh ja! Tyvärr får jag väl säga…
vissa dagar blir som förbytta av dessa utbrott speciellt om man planerat något kul som barnet prata om att vilja göra. Man berättar tanken för dagen och barnet vill inte på något sätt vara hjälpsam eller följsam utan allt ska bråkas om och ifrågasättas…
usch, såna dagar tar jag en extra lång dusch för mig själv när mannen kommit hem