Ju äldre Chloe blir och ju mer hon förvandlas till en liten personlighet med egna intentioner och egen vilja, desto mer tänker jag på det. Uppfostran.
Det där ordet som för mig klingar lite negativt. Jag vet inte varför, det bara känns tråkigt.
Jag väljer hellre att säga, vägledning kanske? Inspiration? Kanske man kan prata om vad man vill förstärka och belysa?
Ja, man säger vad man vill, vi alla förstår vad jag pratar om.
Hur vill jag ”uppfostra” Chloe? Vad vill jag belysa? Det första som dyker upp i mitt huvud är att jag vill att hon ska ha en stark självkänsla, hon ska tro på sig själv, hon ska veta att hon är kapabel att ta sig an precis det hon vill i livet. Vi lever i en tuff värld på många sätt och för att orka ta sig fram i den så måste vi tro på oss själva. Ingen annan kommer någonsin tro på dig om inte du gör det. Det är nog det viktigaste. Men det är också så stort. Hur bryter man ner det? Vad i dom saker vi gör idag med Chloe stärker hennes självkänsla? Det kanske är för tidigt vid fyra månader, eller? Jag tror ju att de små sakerna spelar roll redan nu. Som att man ser sitt barn. Är med sitt barn. Ser deras små försök till att greppa om saker, de små försöken till att krypa, heja på dom i deras försök.
Självkänslan får dock inte övergå till kaxighet och hybris, nej med en stark självkänsla är det viktigt att vara ödmjuk. Puh, det är mycket man ska få in:).
Jag försöker tänkta tillbaka vad mina föräldrar gjorde? Hur gjorde dom? Jag anser nog att jag alltid har haft en ganska stark självkänsla. Jag har alltid trott på mig. Jag har hamnat i så många jobbiga situationer i mitt liv som jag har hanterat och klarat mig ur så det har ju självklart byggt på den känslan. Men redan när jag var liten. och det var ju antagligen delvis för att min mamma alltid sa att jag kunde göra precis vad jag ville i livet. Jag kunde bli vad jag ville. Och massa andra saker. Eller så hade jag bara tur som fick en stark självkänsla?
För man kan nog uppfostra ett barn och hoppas på ren tur också, så måste det ju ha varit i många fall.
Men nu sitter jag här med en 4 månaders flicka som jag ska vägleda i livet. Det är otroligt spännande och min största utmaning någonsin.
Hur tänker ni kring ”uppfostran”/vägledning? Vad är viktigt för er? Hur praktiserar ni era tankar?
Chloe Felice Ines Concha
Jag har två barn på 9 och 7 år (och en liten i magen) och för mig och min man har det allra viktigaste från början varit att ge våra barn villkorslös kärlek och trygghet. De ska veta att vi alltid finns där. Nu när de är äldre pratar vi mycket om trygghet och ärlighet. De ska veta att ingen är perfekt och att de aldrig ska ljuga för oss. Oavsett om de gjort något dumt så ska de aldrig vara rädda för att berätta för oss. Jag ser det som att vår uppgift som föräldrar dels är att överrösa våra barn med kärlek men även vara den där förebilden. Den som sätter gränser för dem, uppmuntrar dem, lyssnar på dem samt vägleder dem.
Jaaa! Tänk om det fanns fler föräldrar som ni!
Jag kan bara citera Astrid Lindgren…”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ändå mera kärlek så kommer folkvettet av sig själv..”
Jag hade nog förväntat mig mindre bråk med mina barn, eller framförallt den äldsta, 7 år. Jag ser mig själv som en glad och positiv person. Min 7 åring är känslig, envis och väldigt utmanade och vi hamnar ofta i långa diskussioner som jag blir tokig på. Vi jobbar ständigt med detta, jag min man och min son. Diskuterar vad som gick fel, vad vi kan ändra på, hur vi ska kunna undvika bråk och irritation. Mittensonen, 4, är mycket lugnare, lyssnar och är mer tillmötesgående när vi tycker olika. Vi blir sällan osams. Lilla dotterns är nu 5 månader och det mesta består av pussar, skratt och matning. Från alla i familjen. Men jag tänker som du. Vill uppfostra… starka personer med ödmjukhet och fötterna på jorden. Omtänksamma och påhittiga. Glada och ärliga. Vägen dit verkar nås på olika sätt för mina olika barn. Men jag hoppas att det blir bra tillslut.
Jag tror att så länge vi är medvetna och funderar över vårt sätt mot barnen så kan vi bara göra så att det blir bättre.
Långt och lite svamligt
Men väldigt bra tankar!
Tillit, respekt, förtroende, utrymme är det som jag tycker är viktigast när man ska vägleda sina barn genom livet, barnen gör inte som vi säger de gör som vi vuxna gör. Därför är det bra att vara en god förebild, prata förklara och visa barnen. Dessutom tror jag att barn mår bra av att ha vuxna förebilder ur många generationer vara generös med barnen och lita på att andra vuxna kan vara bra förebilder för mitt barn
Ge barnen frihet under ansvar
Själv har jag två flickor och jag kan säga att vi lyckats bra min man o jag vi har stått stadiga även när det blåst hårds vindar, för det gör det när man ska försöka visa barnen den rätta vägen. Men glöm inte att ibland måste man lära av misstagen. Och det viktigaste av allt visa och tala om hur mycket man älskar dem oavsett vad som händer.
Bra fyra ledord
Jag har en bebis född dagarna efter din flicka och jag tänker som du, att med en stark självkänsla och stor ödmjukhet till livet kommer barnen att bli precis som de vill! Jag försöker alltid ”se” mitt barn, att hon aldrig ska behöva ”be/skrika” för att få uppmärksamhet, utan känna trygghet i sin omgivning och därmed också få möjlighet att växa till en fantastisk människa!
Precis, får ont i magen av barn som behöver be om uppmärksamhet.