Femte resdagen. Jag hade kommit in i rutinerna. Det nya livet på resan började kännas normalt. Då slog den till. Som en käftsmäll. Ångesten.
Plötsligt var ingenting roligt. Jag tyckte inte att vi gjorde något roligt. Jag tyckte att allt var bortkastat. Jag ville hem. Eller bara börja om. Det var vidrigt. Jag kan likna känslan vid babyblues. Som en reseblues.
Den här gången kom den inte. Så skönt. Så otroligt skönt att slippa den. Jag har inte klumpen i magen. Jag känner inget tryck över bröstet. Jag känner bara ett lugn och en ren lycka.
Jag vet inte vad som botade mig. Om det var barnen kanske. Eller att vi pratade om det. Ni som har lyssnat på podden vet ju att det höll på att gå riktigt åt helvete i New York. Efter det blev det faktiskt bättre och det är jag så glad för. Det var så hemskt med den där konstiga ångesten som drabbade mig när man egentligen skulle vara happy och lucky.
Är det någon som känner igen den här märkliga ångesten? Jag har nämligen alltid känt mig väldigt ensam om den.
P & K Claudia
Känner igen mig sååå väl.
JA!!!!!!! Även om allt är ”perfekt” så nä man är inte glad.
Man förväntas vara så ”jädrans lycklig” men nä.
För mig är det ofta en stress som släppt. Typ hyper hyper tempo och sen när jag vilat så faller jag.
Sen upp igen. Livets berg och dalbana? ?
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skriver. Som sagt, man känner sig så ensam och det är ju så svårt att förklara känslan. Känslan som gör att man bara vill gräva ner sig ett tag.
Men den går ju över, vilket man verkligen inte tänker på där och då, för då är allt verkligen bara skit.
Jag har bestämt mig, att när jag känner så, så säger jag till mig själv: att det är okej. Det är okej att må dåligt, även om jag inte vet varför. Men en eller två dagar ger jag det, sen försöker jag vara mig själv igen, även om det tar emot i början.
Så skönt att du pratar om ångest. Tack ??
Ibland när lyckan är som störst kan jag känna nån slags vemodhetsångest. Att livet förändras, och all kärlek man känner till sina nära. Känner det mycket mer sällan nu sen jag fick min dotter, fast att jag känner ännu mer kärlek nu.
Jag kan känna så igen mig efter att jag fick min dotter, denna babyblues! Man skulle ju bara känna ren lycka just då, alla andra gjorde ju det! Jag kände mig bara panikslagen, ångesten tog över och jag bara grät! Så märkligt. För jag var ju glad också, någonstans. Det visste jag ju! Men vad jag skämdes. Inget jag ville säga. Utåt var allt toppen som nybliven mamma..
Jag känner igen! Är där just nu, har aldrig haft det innan, jag är lycklig vad är fel? Jag fick diagnosen Hypoterios när vår son var 4 mån, jag tror att detta kommer med sjukdomen, hoppas att jag har rätt då detta inte är jag! Alltid glad och pigg annars, är sä rädd att förlora mig själv! Denna hemska känsla måste bort! Skönt att du slapp denna gång!❤️