Claudia Galli Concha

Imorse vaknade jag och hade ont i hjärtat.

Jag saknar Kitty så otroligt mycket. Vi var ju på stranden i Skanör igår och där brukade Kitty alltid vara med oss, inte förra sommaren för då var vi inte där, Chloe var för liten, men tidigare år har hon alltid varit med och badat i havet och sprungit efter bollar eller bara myst med oss på en handduk.
Igår var första gången vi var där utan henne. Och det kändes.

Vi pratade inte om det så mycket, men vi kände det. Den där avgrundsdjupa saknaden och sorgen som är så tung att man nästan inte kan andas. Tankarna om att vi faktiskt aldrig mer kommer att få krama henne, gosa med henne, få pussar av henne, borra ner huvudet i hennes mjuka päls…aldrig mer. Är inte livet konstigt?

Jag tänker på henne varje dag, det gör ont varje dag. Nu är det snart tre månader sedan hon lämnade oss och varje dag finns hon hos mig i tankarna. Det som gör att det har blivit lite lättare med tiden är…nog tiden. Jag har fått lite perspektiv, med betoning på lite, för det är inte lätt, inte någonstans.

Däremot kan jag idag tänka mer på allt det underbara som jag fick uppleva med henne, vilken ren och magisk glädje hon var, hur mycket hon lärde mig och faktiskt, vilken otrolig tröst och trygghet hon var, ofta. Min lilla rumänska gatuhund. Min rumänska prinsessa.

Men som sagt…idag gör det lite extra ont i hjärtat.
Jag vet att hon inte har ont längre och det är min enda tröst.
I övrigt är det bara helt värdelöst att hon inte är här med oss längre.
Vår älskade, älskade Kitty.

P & K Claudia

★