Vi har haft en otroligt härlig dag i min svärmors hus. Hon har en trädgård som är perfekt att hänga i. Kitty älskar den och jag njöt av att vara i solen, min första dag i solen faktiskt. Dock blir det ju mest att hänga i skuggan med bebis men när hon sov i vagnen så passade jag på att sola lite och leka med Kitty.
Jag tänkte verkligen på det idag. Att vi är en liten familj nu. Med så mycket kärlek. Allt har blivit lugnare. Vi är föräldrar och trygga i det. Kitty är vår fina fina hund och hon accepterar Chloe. Och Chloe är ju finaste bebisen någonsin (såklart;)).
När vi kom hem från sjukhuset och träffade Kitty första gången så blev jag helt känslomässigt förvirrad. Hund? Hur ska jag kunna ha hund och bebis samtidigt? Kitty som hade varit som mitt barn i åtta år. Hur skulle vår relation bli nu? Jag tyckte att det var jobbigt att jag inte hade den tiden jag brukade ha för henne. Och jag såg att hon tyckte att det var konstigt.
Nu har allt lugnat sig. Jag har lugnat mig. Nej, det blir inte lika långa promenader varje dag som förut och det blir kanske inte lika mycket sova i sängen för Kitty. Men det är jättebra ändå. Jag tänker inte straffa mig med dåligt samvete för att vissa saker förändras. Allas roller förändras när familjen blir en bebis rikare och så även husdjurens. Och det är helt naturligt och helt ok. Så länge kärleken finns där. Och det gör den! Det finns plats för alla:).
Nu njuter jag av att vi har det så bra och att Chloe får växa upp med världens finaste Kitty.
Är det någon av er som känner igen sig? Tankarna som kommer? Man undrar om man ska räcka till? Om man ska få ihop det? 
Den känslan fick jag när vi fick vårt andra barn. Minns att jag låg själv i rummet ( maken hade åkt hem till storasyster) och kikade ner i plastbaljan på vårt nya underverk. Fylldes plötsligt av tvivel och kände att kommer vi att kunna älska denna lilla prinsessa lika mycket som hennes storasyster? Har vi kärlek så stt det räcker? Och visst hade vi det! Både till henne, hennes storasyster och dom två småbröderna som sedan kom! Tror det är helt normala tankar vid en förändring av något som man har levt med länge. Nu har vi inga småbarn längre men väl hund så vi gjorde det i omvänd ordning mot dig.
Må så gott och njut av er fina dotter
Känner igen mig så mycket! Fick vårt första barn för två veckor sen och har en liten hund, som precis som din, varit vår ”bebis” i åtta år och fått all vår tid och uppmärksamhet. Jag har haft så dåligt samvete de här två veckorna för att han inte får allt det han brukar. Han får sina promenader och vi försöker leka med honom men bebisen kräver ju rätt mycket av speciellt mig nu i början. Men han vekar finna sig och har accepterat bebisen som en i flocken. Hoppas bara jag kan slippa det dåliga samvetet snart för det gör så ont.
Du ska inte ha dåligt samvete! Jag tänker att alla får ju nya positioner och mindre tid, även du och din partner. Så länge vi gör så gott vi kan och det gör vi ju oftast :).
Tror de flesta med barn och djur känner igen sig. Vi tränade faktiskt vår hund att inte sova i sängen innan bebisen kom för att det inte skulle kopplas samman med bebisen (har en relativt stor hund som ville sova i mitten).