Dom där två orden som inte alls passar in i ”bebisbubblan”.
Dom där två orden som man har hört om, läst om i något glossigt mammamagasin
Baby Blues.
Jag har läst någonstans att 50-70% drabbas men i och med att man väldigt sällan pratar om det så är det svårt att förstå den siffran. Kan det verkligen vara så många nyblivna mammor som precis som jag sitter i soffan och gråter hejdlöst i en period då man förväntas vara som lyckligast?
När min baby blues kom med Chloe blev jag livrädd, jag har ju haft mycket ångest och varit deprimerad i perioder så jag tänkte bara att åh, nej…ska jag ner i det svarta hålet nu, där det är så svårt att ta sig upp och se ljuset igen. Ska jag verkligen behöva kliva ner i det nu? Med en liten bebis och allt? Va? Idiotångest kan du inte bara vänta tills jag är ute ur bebisbubblan…nej, det kan den ju inte för dom hänger ihop.
Jag minns så väl när det slog mig första gången när jag hade fått Chloe, vi hade besök, det var väl ca fem dagar efter vi hade kommit från BB, vi hade besök av en av Manuels släktingar och vi satt och drack kaffe. Plötsligt vällde känslan bara över mig. En bottenlös ångestkänsla som gjorde att tårarna pressade sig ut genom mina ögon, jag försökte febrilt hålla tillbaka dom men det var helt omöjligt, jag reste mig ur soffan och sa till Manuel att jag tar en dusch. Sen stod jag i duschen i en kvart och grät, storgrät, jag kände mig så otroligt ledsen och det kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Jag hoppades att vårt besök skulle hinna gå innan jag kom ut, men han stod i hallen med Manuel och jag lyckades klämma ur mig ett hej då innan jag gick in i vårt sovrum och fortsatte gråta.
Jag var så chockad över mina känslor och som sagt rädd. Rädd att jag skulle kliva rakt in i ångesten och inte komma ur.
Så hur känns det? För den som inte har upplevt det skulle jag säga att det någonstans känns som att allt är förstört, livet är förstört, man kommer att vara en dålig mamma, inget kommer att vara kul i livet längre, man kommer inte att kunna ge det här barnet vad det vill ha…usch, massor av jobbiga känslor som det såklart inte finns någon verklighetsförankring i. Jag kan titta på mina barn och börja gråta för att jag älskar dom så mycket…och Manuel också, jag kan säga att jag älskar honom och samtidigt vilja bryta ut i gråt. Hej känslorna! Ni är galna men så får det vara just nu….
Nu med Celeste så kom Baby Bluesen lite senare, den dök upp för ett par dagar sedan, jag har väl inte hunnit tänka så mycket innan dess, det är nu vi börjar landa…känslan var lika överväldigande och tårarna sprutade igen men den här gången vet jag ju mer vad det är och jag är inte längre rädd för det avgrundsdjupa mörkret. Jag vet med mig att det kommer att vara såhär ett par dagar, jag kommer plötsligt börja gråta, livet kommer att kännas hopplöst, men jag ser det som att hormonerna kramas ur kroppen på mig (tillsammans med några gravidkilon gärna tack;)), för det är ju bara det det är…hormoner.
Så om det skulle vara någon som läser det här och upplever det här för första gången, så vill jag bara säga att det här har INGET med dina riktiga känslor för ditt barn att göra, du älskar ditt barn och du kommer att vara en fantastiskt mamma men just nu har du dom här känslorna i kroppen och det är helt ok. Gråt! Lyssna på sorglig musik och gråt ÄNNU mer!
För mig dyker det mest upp på kvällarna, då får jag katastroftankar och ensamhetskänslor, det är inget som direkt hjälper men jag försöker att tända ljus och göra det mysigt för mig även om jag känner mig ledsen.
Berätta gärna om era erfarenheter!
Jag tror verkligen att vi behöver läsa varandras upplevelser av det här för att kunna vara trygga i att det inte är något fel på oss. Vi har bara precis fött barn ❥.
P & K Claudia
★
Sitter precis och bölar skiten ur mig! Behövde verkligen läsa detta! Tack! ?
Åh! Fina du. Ja, det var jättejobbigt men det bästa är att det går över. Stor kram!
Det här inlägget kom i rätt tid för mig! Tack och lov för det!
Jag blev mamma för första gången i onsdags och har sedan dess varit lite som på rosa moln, tills igår.
Har två hundar sedan tidigare som är världens finsaste, men detta med barn är lika nytt för dem som för oss. Så igår greps jg av en extrem rädsla, typ vad händer om dem inte accepterar min son som en del av familjen, tänk om dem är ledsna och tycker att jag inte bryr mig om dem?! Osv osv.
Sen hjälper avsaknaden som sömn inte mer i kombination med amningssvårigheter (läs smärta + den sjuka pressen att sllt görs perfekt-annars svälter ju barner och jag är en dålig förälder!
Min sambo är alltid stöttande men när hans oro kring specifikt amningen kommer fram får jag känslan av att jan tycker att jag är hopplös som bara får ont i brösten, börjar gråta och nästan vill kasta in handduken.
Förstod inte riktigt varför gråter tränger fram och pratade med min sambo om detta, han konstaterade snabbt att det rör sig om babyblues och vilken lättnad det var att bara få bli kramad och känna närheten.
tack för ett så viktigt inlägg! jag hade aldrig hört talas om det heller och några dagar efter vi fått vår fantastiska lilla tjej kom alla känslor som du beskriver. jag grät och grät och grät. Fann tröst i en kollega som fick barn veckan innan mig men som erfaren fick sin tredje tjej. Hon hjälpte mig att komma ur det och om vi får ett syskon en dag kommer jag vara beredd på ett helt annat sätt
Tack snälla för att du tar upp detta! När jag fick mitt första barn 2013, kom det som en chock! Andra dagen hemma från BB brast det från ingenstans! Djup ångest, jag bröt totalt ihop och grät och grät! Jag gick in flera gånger om dagen och skrek och grät i en kudde! Och det gjorde ju inte saken bättre av att se ALLA andra berätta om hur underbart det var och hur lyckliga dom var som nyblivna föräldrar! Vad är det för fel på mig? Varför känner jag såhär? När jag nämnde det för barnsköterskan på BVC verkade hon vara förvånad?! Min räddning och min hjälte i detta blev Kitty jutbring! Hon fick barn någon månad innan mig och hon gjorde en intervju för tidningen mama. Där berättade hon om precis de saker jag gick igenom! Jag var inte ensam! Det är så viktigt att prata om! Som tur är att nu vet du att det finns ett ljus i slutet av tunneln, även om den är lång! Kramar till dig!
Man kan också hamna i en förlossningsdepression som man bör ta på allvar.. om man känner sig nere och allmänt depp bör man berätta detta för sin barnmorska.
Jag själv var för envis och tänkte att: men vissa dagar mår jag bra, vissa dagar skrattar jag ju. Jag är ju knappast då i en förlossningsdepression men det var jag, i över ett år. För mig löste det sig utan psykolog eller medicin men andra kan behöva hjälp!
+1 på den tyvärr, dock har jag inte riktigt kommit ur det än och går hos en underbar BVCpsykolog. Mitt utlöstes av hög stress när jag var ensam med min 2 åring och 1 månads. Nu är bebisen snart 8 månader men är fortfarande ”skör”. Hoppas snart komma upp ur detta och njuta av livet på riktigt igen.
Baby blues :/ har två barn fick det med båda. Första gången bör jag precis som du så rädd andra gången lite mindre rädd men ack så jobbigt (dessutom var min mamma på besök och stressade mig eftersom hon tyckte det var jobbigt att se mig ledsen, ännu ett stressmoment som gjorde det inte lättare). Jag sa till mig själv Det går över. . . .det gjorde det men jag tyckte det var såååå jobbigt. Stor kram! Det går över. . . . <3
Åh tack Claudia för dina fina ord.födde vårt andra barn i måndags, och igår kom den, baby bluesen. Låter som en härlig låt dom spelas upp men för mig var det mer som att vakna med migrän samtidigt som någon spelade death metal… alltså ingen blues;)
Med första barner upplevde jag inte detta, eller jo det gjorde jg nog men den gömde sig nog bakom alla andra oroliga tankar, vår son föddes 15 veckor för tidigt och mycket sjuk. Nu nör
Dottern kom, en vecka över tiden och fullt frisk så har hjärnan haft mer ledig tid att utvecklad baby blues tror jag. Du beskrev det så himla bra- du satte huvudet på spiken! Tack tack tack! Mitt tips till er andra som går igenom detta eller snart skall föda, förbered er partner om vad baby blues är, min man visste och har därför sagt ”jag frågar dig inte ”vad är det?” När du börjar gråta, för jag vet att du inte har ett svar att ge varken dig eller mig, du får gråta hur mycket du vill, lova mig bara att OM du vill att jag skall göra något, så säg det så lovar jag att göra allt jag kan ”
Viktigt och bra att du delar med dig!
Fyra dagar efter att vårt första barn kom till världen, kom också baby bluesen. Jag kände att hela livet var förstört, att jag aldrig skulle komma utanför dörren och jag frågade mig själv hur jag skulle kunna ta hand om ett barn – dygnet runt, alltid. Allt blev så stort och så verkligt. Jag blev ännu mer ledsen för att jag hade såna känslor. Det får man ju inte ha, jag ska ju vara glad. Tårarna slutade inte rinna. Den värsta känslostormen var borta efter någon dag, men känslorna satt kvar ett tag. Med andra barnet kändes allt så mycket lugnare. Mitt liv skulle inte förändras så drastiskt och jag kände mig lugn i rollen som mamma. Ändå kommer den där baby bluesen. ”Vad har vi gjort?” ”Hur kan vi göra såhär mot storasyster, hon är ju bara två år!” ”Hur ska jag kunna ge lika mycket till båda?”. Jag kunde knappt gå på en vecka efter förlossningen och storasyster hade 40° feber hela första veckan och ville bli buren hela tiden. Det gjorde inte saken bättre. Men de negativa känslorna försvann betydligt snabbare andra gången. Nu ligger jag här mellan världens underbaraste barn och ångrar inte en sekund att hela livet förändrades. Hjärtat svämmar över av kärlek.
Hej!
Jag känner igen mig precis. Mitt tredje barn är en månad gammal nu. Precis som för dej känner jag av ångesten på kvällarna. Ensam känner jag mig oxå. Allt blir så stort och överväldigande. Om bebisen är ledsen är det 10 ggr värre på kvällen än på dagtid. Skönt att veta att vi inte är ensamma i detta. Dessa hormoner, så små men så mkt de kan ställa till med.
Mina känslor kom, som jag har skrivit tidigare, redan samma natt jag blev tvåbarnsmamma. Kunde inte begripa hur jag skulle kunna älska detta lilla knyte lika mycket som hennes storasyster. En överväldigande känsla som höll i sig några dagar och jobbigaste var den dagen då min stora tjej fyllde tre år och jag låg på BB med hennes lillasyster. Då var det inte tu tal att åka hem tidigare än på femte dagen och det skiljer bara två dagar mellan deras födelsedagar. Då kände jag mig som en riktig usel mamma som inte var hemma och kalasade med henne. Visste ju att hon blev ordentligt firad av mormor som var hemma och passade henne och av pappa när han kom hem från jobbet men just då och där hjälpte inte det. Och som personal på BB har jag sett alla stadier av baby blues och det är viktigt att veta att det kan komma när som helst och som en blixt från en klar himmel. Viktigt också att bejaka den och följa med. Även viktigt att om man känner att det tar över ens dagar att man tar hjälp i tid. BVC är en bra början, dom finns där både för mor och barn. Skickar en stor kram till dig
Samma hände mig 5 dagar efter min dotters födsel. Bröt ihop och grät floder, precis innan sista vännerna skulle åka hem. Undrade vad som hände med mig och varför? När man förväntas vara som lyckligast och har fått sitt fina underbara barn. Det gick över efter några dagar som tur var. Sånt hade jag absolut velat veta innan det hände. Skönt att du delar med dig av din erfarenhet och upplevelse.
Så bra att du skriver öppet och ärligt om detta.
Med min dotter som är född -13 fick jag efter tre dagar en riktigt baby blues. Vi var inlagda på barnavdelningen till hon var 10 dagar och att med första barnet, helt ovetandes om dessa känslor, och känslan av att vara övervakad hela tiden.. usch.. men det gick ju över.
Min son föddes i maj i år och med honom tror jag inte att det fanns utrymme för någon baby blues. En treåring som nybliven storasyster gav det ingen möjlighet till att känna något över huvudtaget. Dock när min son, Sam, var 6 veckor, så kom en fruktansvärd ångest. Ihop med likgiltighet. Ångest och panik som grundas i någon form av rädsla för att inte kunna ta hand om barnen.
Nu är han 6 månader. Fick diagnosen förlossningsdepression och har ätit SSRI i tre månader. Kommer livet någonsin bli kul igen? Och framförallt, ångesten, den jävla ångesten.. kommer den försvinna.
Jag ver att det kommer bli bättre. Snart hoppas jag.
Tack fina Claudia för att du skriver om detta. Man känner sig väldigt ensam i detta ”tillstånd”.
Och stort grattis till två fina prinsessor.
Känner igen mig då så mycket i det du skriver .har själv haft mycket ångest / Depp till och från i många år . Med första barnet för 3 1/2 år sen blev jag så överväldigad av all kärlek jag kände att jag kände mig helt värdelös och tänkte att jag inte var tillräckligt bra för denna lilla perfekta korv , sen för 8 månader sen kom korv nr 2 och då kändes allt mkt overkligt samt känslorna spökade väldigt mycket .
Är ny läsare 🙂 fastna vid din insta av en slump kände igen mig så mycket i ditt tänk och ditt sätt att vara .
Jag är väldigt envis , inge förtjust i kall prat och har valt mina vänner i dag med omsorg .
Väljer min lilla familj framför det mesta .
Kul att följa dig och grattis ?
/ Ida
Jag minns de så väl med alla mina 6 barn.
Barn nr 1 då låg vi fortfarande kvar på BB. Den kom dag 3,
Jag hade dessutom svårt å få min dotter att vilja amma. Barnmorskorna var även så hårdhänta och drog i mina bröst och i mitt barn för att få till det. Jag bara satt och grät. En barnmorska sa till mig att sluta lipa å börja ge mitt barn mat. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Tillslut kom de som en ängel från ovan. Hon kollade i min dotters mun å sa men oj hon har ju kort tungband. Så de klippte av det å jag grät ännu mer då jag säg hur illa de gjorde mitt barn då hon knappt kunde äta dagarna efter å jag tog till flaskan. Dottern vägde 3,6 Kg när hon föddes men hon gick ned till 2,6. Å när hon fick ersättning så vände hon direkt. ’Men min babyblues blev en rejäl depression. Jag fick prata med en psykolog på BB och sen en gång i veckan i 4 månader.
Med barn nr två fick jag sån panik dag 5. Jag stod i duschen å det kändes som att väggarna å duschdrapperiet sakta men säkert kom närmre. Jag va snabb ut å bara tokgrät å frågade mitt ex vad vi tänkte på när vi skaffat ett till barn. Hur ska vi klara det m.m alla känslor kom som en stor våg. Bättre blev de inte när barn nr två fick kolik. Å min dåvarande kille bara ”sket” i allt å drog iväg å festade,spelade tv-spel med polare hela nätterna å jag va hemma med en på 1år å 9månader och bebis med kolik.
Det slutade i separation. Och jag sa aldrig att skaffar fler barn.
Å som ni läste i början e jag nu mamma till 6 barn. Barn nr 3 å 5 fick jag bara en liten babybluse å grät någon kväll. Men med barn nr 4 upptäckte vi i vecka 24+5 att jag var gravid. Jag var alltså gravid i 13 veckor å 1 dag innan gossen kom. Babyblusen kom dag två då och höll i 3-4 veckor. Jag fick sån panik. Hade även en son tidigare som var 11 månader. Hur skulle jag klara av å va mamma till en 7 åring, en 5,5 åring å 11månaders å sen en bebis på det. ’Men de gick;-) idag när jag tänker tillbaka på alla babybluse så får jag ont i magen å känner att de e vanligt men känner skam att man haft de. Barn nr 5 kom 1 år å 4 dagar efter barn nr 4?. ’Med henne hade jag ingen babybluse utan jag var den lyckligaste mamman på denna jord. Till alla barnen. I april i år fick jag vårt sista å 6;e barn och fick en ny babybluse men denna gång förstod jag vad de handlade om och att jag klarat de förut. Jag satt å grät en kväll å sen har jag släppt alla tårar när de behövt. Idag är jag en lycklig mamma till 6 barn. Vissa dagar e tuffa å det är ok att känna att allt e skit å lägga sig tidigt på kvällen å bara deppa ihop å känna att i morgon då jävlar har vi en ny å bättre dag framför oss;-)
Fint att du vill dela med dig.
När jag fick min första hade jag läst om att det ibland kan ta tid att knyta an till sitt barn. Vet inte varför men jag ställde in mig på att det kunde hända mig. Det blev HELT tvärtom. När min son var 12 timmar vällde det bara över mig. Denna enorma villkorslösa kärlek. Jag förstod inte hur jag skulle kunna leva med att känna så mkt för någon. Med rädslan att ngt skulle kunna hända honom. Med tiden lär man ju sig att leva med oron. Det tog tre månader innan jag kände mig som mig själv igen.
Tack för att du delar med dig! jag könner så väl igen mig. Har fått mitt första barn för 8 månader sedan. Kan fortfarande få de dör känslorna du beskriver, att livet är förstört, att mitt gamla ”jag” har dött och min relation aldrig kommer bli som den var förr.. samtidigt som jag älskar mitt barn mer än allt
Jag har också uoplevt detta med första jätteångest mitt i alla lycka. Med min andra att jag övergett min förstfödda… det gick snart över när alla hormoner lagt sig tillrätta.
lycka till du är inte ensam även om man tror och känner sig som ensamast i världen❤️ Kram Kitty
Hej Jag fick min lilla tjej två veckor innan dej.jag började plötsligt gråta när jag tittade på tv med lillagumman liggandes bredvid mig.jag fattade ingenting, varför gråter jsg? Men sen ljusnande det för mig det är ju hormonerna. Jag hoppas att det händer bara hemma o inte när man är ute bland folk?
Kommer så väl ihåg det med första dottern.. fick avliva min hund två dagar efter jag kom hem från BB, min bästa vän sen 8 år tillbaka, jag grät dygnet runt i en månad.. hormoner, nybliven mamma och förora sin bästa vän.. vidrigt.
Fantastiskt att du vågar dela med dig! Många mammor skulle aldrig våga erkänna att dom någon gång får sånna känslor. Jag var nog lite en av dom, vilket har slagit tillbaka nu 2.5 år senare.
Jag har haft lite av en hård uppväxt så
jag ville och vill väl fortfarande göra allt så mycket bättre. Men när min dotter väl sover och sambon inte är hemma så kommer den där ångesten….
Fy så tragiskt ?? Det är jobbigt nog att bara ha fått barn..