Claudia Galli Concha

Jag längtar jättemycket efter Manuel. Sådär jättemycket.
Igår pratade jag med en kompis som sa -Ja, men det är ju inte så konstigt, det är ju skönare att ha varandra och få hjälp med barnen och så…ja, sa jag…

Men så tänkte jag efter. Det är inte därför. Jag behöver ingen hjälp. Självklart är det skönt att vara två föräldrar när man har två barn men det är verkligen inget problem för mig, jag har en bra struktur och väldigt underbara och enkla barn så det är faktiskt inte det.

Då slog det mig. Jag längtar efter honom som Manuel. Min man. Min den där killen som jag blev så galet, handlöst förälskad i för ganska exakt 7 år sedan.

Jag hade inte tänkt på det på det sättet innan. Livet rullar på så fort med små barn och jag skulle inte säga att jag tar honom för givet, inte alls, men däremot så stannar jag inte upp och tänker på vår relation på samma sätt som jag gjorde innan vi fick barn och det är mest befriande tycker jag som är lite av den överanalyserande sorten annars. Men igår när min kompis sa sådär så blev det så glasklart för mig…

Jag längtar!

Och jag blev varm ända in i hjärtat över att känna så, efter 7 år med små barn, mycket jobb, två hem så skalades allt det bort och det enda jag kunde känna är att jag längtar efter min kärlek. Inte för att jag behöver hjälp eller avlastning eller för någon som helst uppgift, nej, för den enkla men vackra lilla detaljen…kärlek.

Wow! Jag klappar oss båda på axeln. Bra jobbat. Det har vi gjort bra…och det härligaste av allt. Jag känner att han längtar efter mig när vi pratar i telefonen och sms:ar, ni vet, när man bara känner det…

Det är en lyx att ha någon att längta efter.

Nu ska jag och tjejerna vara hemma en stund på förmiddagen för att vänta på ett paket med massa saker som jag har beställt till tjejerna, bland annat en Bumbostol till Celeste! Det ska bli så spännande att se om hon kommer att gilla den.

Men jag hoppas att paketet kommer snart för idag är det även Öppna Förskolan!

P & K Claudia

★