När jag var liten blev jag alltid nypt i kinderna och pratad om som mullig och gullig, något jag inte reflekterade över så mycket då, eller inte alls, men jag vet att jag sedan liten har sett mig som ”rund”, alltid jagat lite efter den där känslan att ha en för mig perfekt kropp, men oavsett hur smal jag än var så var jag aldrig nöjd, en klassisk sjukdomsbild såklart. Och när jag sen var och hälsade på i ätstörningslandet i tonåren så var ju den skeva självbilden ett faktum.
Varför blev det såhär?
Jo, nu kan jag se det. Nu när jag har Chloe och ser mer granskande på hur vi vuxna påverkar våra barn då kan jag se det hemska mönster och tankesätt vi vuxna kan skapa hos små barn genom att prata om deras och sin egen vikt inför dom. Gör inte det. Du förstår inte hur mycket det kan påverka.
Jag vill inte att Chloe ska bli medveten om sin kropp på det sättet som jag tvingades bli, itutad konstiga idéer för att någon eller några vuxna kläcker ur sig dumheter (det kan räcka med en avgörande mening någon säger…) Än idag kan jag sitta hos frisören eller i sminkstolen på ett jobb och säga att jag inte passar i det ena eller det andra för jag har så runt ansikte eller tjocka kinder och allt som oftast håller inte personen jag säger det till med mig. Aldrig faktiskt. Men någon har sagt det till mig någon gång och det har fastnat.
Nu kan man ju säga att det man säger är ju bara gulligt…att säga tjockis eller säga att man har gulliga tjocka kinder…men är det? Till en liten bebis som inte förstår kan man ju säga vad som helst, men bebisen växer upp och börjar förstå, då måste vi hänga med på det och inse konsekvenserna.
Vi lever i en värld med helt sjuka, inpräntade ideal. I vår värld tror man fortfarande att smalt är vackrast, inte alla men det är någon allmän syn på skönhet. Ska vi inte med generationen vi föder upp ändra på det?
Det är helt sjukt hur vi pratar om vikt, jag kommer från en familj som har pratat om vikt ganska mycket, pratat om sina kroppar och hur mycket dom har gått upp och gått ner, inte alla men det har absolut varit ett samtalsämne. Och det landade inte så väl hos mig i den åldern då jag lät mig påverkas. Det ska det inte bli så hos oss. Absolut inte. Sitter någon på middag och säger att dom inte äter bröd för att man blir tjock av det så kommer jag inte skämmas för att säga till personen att man inte pratar så framför mitt barn.
Vi har ett gigantiskt ansvar över våra barn och vilken syn vi ger dom, allt börjar hos oss.
Kroppen är något som är fantastiskt, något vi använder och sliter på varje dag.
Idag älskar jag min kropp, den bar Chloe, den uppskattas av min man, den ammar, den transporterar mig framåt och framförallt, den fungerar.
Men jag är 37 år och det har tagit mig nästan ända fram till nu för att känna så, jag kan inte svära på att jag hade varit annorlunda om folk inte hade pratat ”gulligt” till mig när jag var liten eller öppet nojjat över sin vikt i närheten av mig innan jag var mogen nog att förstå. Men jag kan bara misstänka att det har påverkat.
Nu har jag ansvar över en liten människas framtid och liv och synsätt och jag ska göra allt i min makt för att hon inte ska få en skev bild av sig själv på grund av andras idioti.
Om det är gulligt att kalla barn för tjockisar. Nej.
❤︎
Håller helt med dig
Det här med vikt är så svårt. Jag försöker banta, min sambo (barnens pappa) är rejält över viktig och nu vår äldsta son. Vi försöker få honom att sluta äta så mycket onyttig då han alltid vräker i sig bullar mm sen har vi lille bror som är så pass under viktig att han måste dricka närings drycker.
Livet är minst sagt komplicerat.
Ja, jag förstår att det är en knepig situation. Men jag tror att det kan vara bra att ha som en grundtanke att man inte behöver prata så mycket om det, alltså självklart ska ni lägga om er kost om ni vill det men livet ska inte handla om viktprat. Ge den typen av mat som er ena son behöver till honom och annan mat till den andra, bara gör det och så försöker man att inte göra så stor sak av det:).
Lycka till!
Kram!
Detta berörde mig något enormt! Jag kom till insikt med något jag funderat över, och faktiskt skämts över. Min lilla flicka, den finaste 10-månaders flickan i mina ögon, har goa klämkinder och lår, knubbig/tjock skulle nog andra säga Jag har alltid tagit illa vid mig när någon har sagt ”oj vilken liten tjockis!” osv. Men när någon sagt att min son, världens finaste 3 1/2åring, är lång och smal så har jag blivit ”glad”. Nu kan jag förstå, när jag tänker på det. Det har kretsat, och gör det fortfarande, väldigt mycket kring vikt i min familj (vilket även gett mig en skev självbild), att vara smal har ALLTID varit positivt! Att ha lite hull har varit negativt, det har printats in i mitt huvud, tjock = dåligt. JAG tycker verkligen inte det, och jag pratar aldrig vikt inför barnen (varken min, deras eller någon annan), utan jag har verkligen skämts något otroligt för dessa känslor som dyker upp! Men självklart hänger de med mig från vad jag blivit ”lärd”, omedvetet kommer dessa känslor fram. Nu ska jag lära om, jag ska göra allt för att barnen ska känna att dom är världens finaste, oavsett hur dom ser ut! Tack!! <3
Det är det som är det fina, vi kan ändra om! Vi kan göra rätt och få fram kloka små människor:). Kram!
Jag är 19 år gammal.
Sedan jag var..10 år
kanske, fick jag höra att jag var tjock och mina föräldrar sa alltid ”nu räcker det” när jag skulle
ta en till portion eller ännu ett glas läsk. Mina bröder fick äta och dricka hur mycket dem
ville.
När jag fick gå upp en jeansstorlek sa mamma ”Jag kommer inte köpa fler jeans till dig om du ska gå upp en till storlek”
Jag gick ner 10 kilo januari-sommaren för två år sedan, jag tränade varje dag och åt nyttigt(en av de bästa tiderna i mitt liv då jag tyckte det var roligt) och alla berömde mig och la märke till det. Jag blev lika ledsen varje gång. För nu visste jag att folk sett på mig
som tjock innan jag gick ner i vikt.
Jag såg tillbaka på bilder från den tiden då jag kallades tjock. Jag var inte tjock, kanske lite mullig, kanske lite större än dem andra men inte tjock.
Fyfan vad jag är förbannad på dem som fått mig känna att jag är sämre än någon annan, dem har förstört min barndom och är anledningen till att jag aldrig tror jag är bra nog.
Tack för ditt inlägg<3
Amelia, dessvärre kan vi aldrig styra över vad folk har gjort mot oss tidigare, men vi kan alltid försöka att bygga upp oss själva och bli trygga med vilka vi är. Kram!
Hej, jag tycker inte heller att det är okej att kalla ett barn för tjockis. Jag har själv 4 barn och har från BVC fått kommentarer om att de väger för mycket. Min äldsta dotter som nu är 7 har inte velat äta för att hon var rädd för att bli tjock och så talar BVC om för mig att hennes 3 år yngre syster som då vid tillfället var 2.5 år att hon vägde för mycket och att hon ville ha telefonkontakt en gång i månaden med mig angående vikten. Jag blev vansinnig och sade nej! Jag tycker att denna vikthets är helt vansinnig.
Hemskt. En 7-åring ska inte ens veta konsekvenserna av att äta för mycket eller för lite.
Så sant, och det tål att tänkas på. Numera kallar jag bara katten för tjock, när vi myser.
Jag avskyr folk som säger tjockis el knubbis till bebisar el små barn för att dom tycker det är gulligt! Det är ju så sött med dessa små knubbiga ben det tycker jag men skulle aldrig säga. Varför skulle det vara ok att säga bara för att barnet inte förstår? Ska man sluta säga det sen när barnet förstå? Nä fy fan! Ingen behöver kalla mina barn för tjockis knubbis el smal osv! Jag har ingen som helst förståelse för det. Säger man det inte till en vuxen säger man det inte till barn min bestämda åsikt!
Jag håller helt med dig!
Har sedan jag varit tonåring varit en sådan som har varit tvungen att passa på vikten, skulle helt ärligt säkerligen kunna bli hur stor som helst eftersom jag också älskar mat.
Det konstiga för mig var när jag blev gravid, helt plötsligt tappade jag massor av vikt, fem kilo minus med första och femton kilo minus med andra, och plötsligt började komplimangerna hagla över mig hur snygg jag var (mer komplimangen än när jag tagit examen, fått magisteruppsats godkänd och räddat livet på folk, det gör jag ändå ibland). Sen sakta men säkert smög sig kilona på mig igen och då var såklart alla komplimanger som bortblåsta!
Kontentan av detta är att jag är glad att jag var så pass trygg och säker på mig själv att jag inte, såsom en tonåring säkerligen lättare gör, hamnade i ett destruktivt beteende. Och jag ska aldrig, aldrig, aldrig kommentera mina barns vikt eller utseende, endast säga att de är bra människor och att de är duktiga på specifika saker!!!
Så bra skrivet! Retar ihjäl mig på folk som kallar mitt ena barn mager och det andra tjockis. Jag borde väl tuffa till mig lite och säga ifrån. Eller så blir det en länkning till ditt inlägg i framtiden..
Tack!
Självklart ska du säga ifrån! För dina barns skull.
Vi är huvudansvariga för vår barn.
Kram!
Jätteviktigt inlägg. Det tangerar vad jag tänkt på i julhelgen. Vi är heller inte medvetna om att dessa tankar och värderingar ärvs från generation till nästa. I vår släkt på mammas sida syns det tydligt. Mamma och en av hennes systrar var direkta motsatser. Mamma liten och späd, systern stor och kraftig. Det har alltid präglat deras relation och i sin tur hur min kvinnliga kusin och jag mått i ”våra kroppar”. Vi har inga döttrar någon av oss men har diskuterat detta och det har hjälpt oss att ”komma vidare” och kunna börja älska oss själva på riktigt.
Håller med dig! Det finns så mycket dumt vuxna säger över huvudet på små barn, som verkligen sätter spår. Hoppas alla kunde börja tänka sig för innan de öppnar munnen.
Alltså jag håller helt med dig! Har två
Pojkar, 5 och 2 år och fick en ögonöppnare för kanske ett halvår sedan. Det var en text från en kvinna som kunde ange vilken dag hennes mamma krossade hennes uppfattning om mamman. Hon gav sin mamma beröm (mamman gjorde sig fin för någon fest typ) och mamman svarade med att kristisera sig själv. Då insåg jag vilket intryck vi gör på våra barn och har aldrig sedan dess nämnt något om att jag är för stor, tjock eller annat utan kom fram till att jag behöver inse och acceptera hur jag ser ut. Att jag rör på mig osv har inget med vikten att göra idag utan jag gör det för jag mår bra av det. Har sagt åt Bl.A barnens farmor att inte kritisera sig själv ang vikt inför barnen, de behöver inte veta det. De kommer vara tillräckligt utsatta som det är.
Oj det här blev långt men hoppas du förstår vad jag menade.
Kram till en jättebra blogg och tack för att du tar upp obekväma ämnen!
//Helena
Jag förstår verkligen!
Tack Helena!
Kram 🙂
Vilket bra och viktigt inlägg! Jag själv har erfarenhet av att både vara ”stor/kraftig” hela min uppväxt och är så även idag vid 50-års ålder. Jag var huvudet längre än många av mina klasskompisar i grundskolan, och inte förrän på högstadiet började killarna växa om mig! Trots att jag vägde betydligt mer än mina jämnåriga så var det nog egentligen längden jag ”led” mest av. Glömmer aldrig då min morfar fyllde år och jag var runt 12-13 år och morfars syster säger till mig att -Res på dig Catarina så vi får se hur lång du blivit…Tror ni jag reste mig upp…NEJ! Helst av allt hade jag velat sjunka genom golvet och gett morfars syster en rak höger!!! Tycker än idag att det var fruktansvärt klumpigt sagt. Alla är vi olika och det måste vi få vara utan att behöva framstå som ”onormal” (jag var ju ”onormalt” lång för min ålder)
Ja, alla förtjänar att vara stolta över sin egen unikitet!
Jag förstår att du tänker så och känner så. Men jag som latinamerikanska och med spanska i mitt moderspråk har inget svårt att kalla mina barn tjockisar alls, med ren kärlek. Förstår inte alls varför det inte skulle vara okej, varför man ska göra ordet till något negativt och visa barnen att det är fult och fel att vara tjockis. Why? Bebisar, barn, tonåringar, vuxna, gamlingar, vi är inte alla samma, vi är människor, ja men inte samma grej. Orkar inte gå in på allt jag menar men kort och gott, på svenska så låter ”tjockis” jävligt fel att säga men på spanska så är det helt underbart sött och gulligt och kärleksfullt att säga ”mi gordita” eller något annat knasigt ord som hund, apa, vad som helst, det är helt sjukt att förklara, för kan man inte språket så kan man bara inte förstå men så är det. Vi säger tjockis till våra barn oavsett om dom ens är tjockisar eller ej, hela tiden, men det är enbart på spanska!
Kanonbra inlägg Claudia! Så viktigt att prata om och såga ifrån om. Känner precis igen mig i det där att känna mig tjock som liten och hur det var okej för alla vuxna runt omkring att kommentera hur mycket och vad jag åt (var väldig matglad och har aldrig varit trådsmal). Även idag som 33-åring kan jag känna obehag om någon tar sig rätten att kommentera min kropp eller vad jag äter.
Vi föräldrar har ett ansvar precis som du säger. Jag vill att mina barn ska äta allsidigt och varierat, sötsaker ibland som på helger, födelsedagar etc. Och gärna röra på sig vilket de gör genom sina aktiviteter och mycket utelek. Men jag kommer aldrig, aldrig få dem att känna sig obekväma i sina kroppar eller tillåta att någon annan får dem att känna sig så.
Tack för ett klockrent inlägg!!
viktigt och bra inlägg, det är ju så att barn gör som vuxna gör och vi har ansvaret för våra barn när de växer upp, har man själv en sund inställning till kost och hälsa så hoppas man ju att barnen också får det. Det handlar inte om att ha en perfekt kropp utan att leva med sunt förnuft.
Jag har två tonårs flickor och har aldrig påpekat deras kroppar, eller deras vänners kroppar, och jag har precis som du sagt till andra vuxna i min närhet när de har påpekat något eller nämnt något om mat i sammanhanget dom du nämner.
Nu har mina flickor alltid varit rätt så smala och jag minns när de var små tyckte jag det var jobbigt att folk kommenterade hur smala de va i synnerhet den lilla som sprang omkring vid sju månaders ålder.
Det är bäst att låta bli att kommentera vikt och utseende överhuvudtaget. Det kan sätta djupa sår som aldrig går ut..’
Tack för att du tar upp ett viktigt ämne, lika viktigt oavsett om man har pojkar eller flickor!
Ha en skön söndagskväll, nu Taggar vi för måndag!
super bra inlägg!
superbra inlägg att lyfta och du har så rätt, det är inte ok att kalla barn tjockisar. detta eviga tjat om tjockemull etc etc.
Jag tycker du är otroligt vacker och då inte bara på utsidan, utan du har ett fint inre som är otroligt sällsynt idag <3
Tack Jennifer:)