Den här sommaren har jag reagerat på det flera gånger, lyssnat lite extra, hajat till, betraktat och även tjuvlyssnat några gånger.
Det jag kommer att beskriva nu är förmodligen något vi alla känner igen, något som är lätt att prata om som att – Nej, det gör inte vi…vi skulle aldrig…jag är så glad att just vi inte…Men jag tror att vi alla mår bra av att reflektera över det då och då.
Jag pratar om respekten mellan varandra när vi tilltalar varandra och framförallt inom familjen, mellan partners, till barnen, till föräldrar…
Jag tycker att jag den här sommaren har överhört skrämmande många exempel på samtal som är på riktigt otrevliga, där det känns som att det var längesedan som respekten flög iväg och försvann i fjärran.
Det är så otroligt sorgligt när man hör det och det fick mig verkligen att tänka över hur vi, jag och Manuel, pratar till varandra. Och jag ska vara helt ärlig och säga att vi kan brista i det här också, absolut, man är trött, småbarn, hungrig, varit lediga för länge, det är varmt, det är kallt, det är…ja, det kan ju vara 100 saker som påverkar MEN i och med att jag nu har blivit medveten om det här så har jag verkligen börjat rannsaka oss och framförallt mig själv.
Jag tycker mig känna igen en situation hos andra familjer: och det är när en förälder i en familj tycker att den får göra för mycket, har för många uppgifter och tar mer ansvar än den andra, då blir det dålig stämning och framförallt en varm dag på stranden. T.ex.
– Vi kanske ska tänka på att äta något?
– Ja, absolut, vad har du tänkt?
– Jag vet inte, vi får kolla vad som finns runtomkring?
– Ja, det hade ju varit enklare om vi hade tagit med…
– Ja, egentligen…
– Varför gjorde du inte det då.
– Jag tänkte inte på det.
– Nej, jag vet. Och jag tänkte att jag för EN GÅNGS SKULL kanske inte skulle behöva tänka på allt….
…och sen är det igång och barnen hör och är med på hela konversationen…den typen av situationer är riktigt jobbiga, men sen är det dom situationerna där det bara handlar om tonen man har till varandra, att snäsa till varandra, det är ju så tråkigt, dränerande och negativt.
Men det är inte lätt…jag kan komma på mig själv att låta tråkig i min ton och sen komma på mig själv med att, wtf?, varför låter jag såhär, jag har en liten irritation i mig men istället för att prata om det som irriterar mig på ett konstruktivt sätt så väser jag ut det som en trött gammal ödla. Hemskt!
Min teori är att det där negativa väsandet och fräsandet sliter jättemycket på alla sorters relationer. Det blir som ett litet gift och jag tror att det lätt kan bli en nedåtspiral som bara tar en djupare och djupare ner i en relation som man inte vill vara i.
Jag ska iallafall verkligen se till att göra allt jag kan för att inte hamna där, jag har nosat på det då och då och stundvis varit svag och låtit det bli sådär…tråkigt…men det är slut på det nu. Om det så ska bli en ansträngning så ska jag ta mig an den. Jag vill inte att vi ska prata till varandra så i min familj, varken jag och M eller vi med tjejerna sen när dom blir större och inte heller dom till varandra eller dom till oss. Och barn gör inte som vi säger, dom gör som vi gör, så från och med nu ska jag vakta in egen tunga och inte slarva.
I vår familj ska vi alltid ha en trevlig ton gentemot varandra…det förtjänar vi.
Vad tycker ni om det här?
Jag vill gärna höra era tankar!
P & K Claudia
★
Håller med! Sura, trista, gnälliga ord av allmänt missnöje som lägger sig som smogg över relation och vardag. Vi har tagit för vana att ta en stund varje kväll och prata om eventuella fnurror som uppstått under dagen. Vi försöker att inte ”anklaga” varandra genom att t ex säga att ”du var dum som gjorde si och så”. Bättre för oss är att dela upp händelsen i mindre delar. Först komma överens om fakta, t ex ”Vi kom överens om att du skulle komma hem kl 16” Ja, det kan vi enas om, för så var det rent faktiskt. ”Du kom en halvtimme för sent”. Jo, så var det också rent faktiskt, det går inte att säga emot. ”Jag blir orolig att det har hänt dig något när du inte kommer i tid”. Ja det går ju inte heller att förneka för den andre, säger man att man blir orolig så är det ju så. ”Det känns som om du inte riktigt förstår mig, respekterar mig, bryr dig…” eller vad det nu är man känner. Och så: ”Var det det som var din mening, att jag skulle känna mig nonchalerad”? På det här sättet kan man komma överens om fakta, man får lyssna till den andres upplevelse och känslor kring det som hände – men utan att bli anklagad för något. Man får uttrycka sina känslor, och man får möjlighet att förklara sina avsikter utan att bli påhoppad. Det öppnar upp för verklig kommunikation, utan att anklaga, skuldbelägga eller själv smita från ansvar. Jag framför mina tankar och känslor i en faktiskt händelser, och jag tar ansvar för det jag upplever. Jag lämnar också utrymme för min partner att få förklara sig – för det allra mesta har han/jag ingen aning om hur ”illa det tog”, det var verkligen inte meningen och inte hans/min avsikt på något sätt. Vi lyssnar på varandra, bekräftar att den andre är sedd och förstådd, ber om ursäkt när det behövs, ger förlåtelse där det är på sin plats. Vi avslutar alltid med att prata om hur vi istället VILL att det ska vara, och hur vi rent praktiskt kan skapa förutsättningar för det. Sen fokuserar vi på lösningen, vi ger inte energi till det vi INTE vill ha utan till det vi VILL ha. På ett förenklat sätt gör vi så här inför barnen, de tar snabbt efter. För några dagar sen sa storebror, 5 år, till lillebror 4 år: ”Du tog min cykel”. Lillebror kunde bara hålla med. ”Ja, jo…” Storebror: ”Jag vill ha min cykel nu”. Ja, jo, det kunde inte förnekas. ”Jag blir ilsken om du tar min cykel”. Ok, det fanns inte mycket att säga emot. Nu höll jag andan lite, vad skulle hända? Hängde smockan i luften? Jag avvaktade för att se om/hur de löste detta. Storebror iakttog lillen, ganska så laddad… ”Men VARFÖR TOG DU MIN CYKEL”??!! Lillebror såg lite osäker ut, och erkände: ”Jag hittar ju inte min”… Vad hände? En explosion? Nä, storebror såg häpen ut, och LÄTTAD! Lillen hade inte alls haft för avsikt att retas eller vara dum, det fanns en simpel, enkel och rent PRAKTISK förklaring till lillens tilltag – han hittade inte sin cykel och löste det genom att den han hittade. ”Men varför sa du inte att jag skulle hitta den åt dig, den står ju där borta” utbrast storebror och sprang och hämtade den till sin befriat leende lillebror. Sen cyklade de tillsammans och levde lyckliga i alla sina dagar. Barn KAN! En solskenshistoria i vardagen, men givetvis är det långtifrån alltid så här. Barn kan åt andra hållet också, jag och min man också – tyvärr. Vi är inga robotar, men om vi inte ger upp ”kampen för det goda” går det bättre och bättre dag för dag 🙂
Håller med dig fullständigt i detta och jag är medveten om hur det påverkar relationen men ändå är det svårt att undvika det.
Som du säger så är det alltid saker som påverkar och även om man själv är medveten om det så kanske inte ens partner är det.. Får jag fråga dig om Manuel någonsin säger något om ditt bloggande och fotograferande? Stor kram till dig.
Håller med dig! Hör det jätteofta överallt,.. Det är bättre att prata om det och dela upp sysslorna om inte båda parterna är överens. Bättre att prata om det än gnälla. Jag är ensam med min son och tycker det är skönt, för då blir det inget gnäll alls, utan jag gör allting precis som jag vill på mitt sätt och slipper kompromissa och bråka om vem som ska göra vad och vem som ska ha ”egentid” när. Det suger mer egenergi att tjaffsa än att göra allt själv. Kram
Vi har verkligen försökt att inte ”gräla” eller munhuggas när barnen var små och närvarande. Där emot kan jag tycka att det är viktigt att barnen ibland får höra att även mamma och pappa kan vara oense MEN också hur dom löser det.. Inget par är ju perfekt och speciellt i småbarnsåren när man är trött och sliten så kan ju tålamodet snabbare ta slut.. Men visar man att även om vi är oense så älskar vi varandra ändå. Tror på kommunikation med barnen dom förstår så mycket mer än vad vi tror. Men jag som du kan verkligen haja till när man hör hur vuxna tilltalar varandra eller sina barn. Har hänt mer än en gång att jag har reagerat och ifrågasatt föräldrar hur dom tilltalar sitt barn. Vuxen mot vuxen känner jag får fixa sig själva men när ett barn förminskas genom ord eller handling blir jag galen och agerar. Det borde fler våga ?
Håller delvis med dig i ditt resonemang men är inte kärlek också att kunna bli sams, vara sig själv och våga bli ledsen, arg., frustrerad på sin partner. Vi har 2 barn och jag vill visa dem att deras föräldrar kan bli arga och ledsna på varandra men lösa det och bli sams. Negativa känslor är inte fel såvida man inte kan lösa det…….blev lite konstigt där men jag menar att vågar vi som föräldrar visa dem våra känslor så tror jag de blir tryggare med att visa sina känslor. Det ÄR ok att bli arg, ledsen osv…
Jag håller helt och hållet med dig. Jag kan själv komma på mig med att ha den där tråkiga och anklagande tonen men jag jobbar på det. Är jag som mamma positiv och trevlig så blir också mitt barn det. Självklart kan jag och min man bli irriterade på varandra men vi pratar alltid om orsaken till det. Man kommer långt med att vara trevlig istället för otrevlig. Gillar verkligen din blogg!
Tack Tess! Ja, vi alla faller nog dit ibland, tyvärr, men så länge vi är medvetna om det så kan vi bara bli bättre :). Kram!
Åh du har såå rätt. Det är jättetråkigt att det blir så. Själv kommer jag på mig själv med spydiga pikar när jag är irriterad. Jag tycker att jag alltid får tänka till om vi ska göra nåt. Alltid hålla koll och jag blir irriterad när jag tycker Jonas tar det för givet. Jag tycker många ggr Jonas är för ovaktsam med Ellie (antagligen för att jag är lite för hönsig) Men som du säger oxå, jag ska verkligen tänka till. De är svårt när man väl är irreterad och trött att ha den trevliga tonen men ibland när jag blir sur och ”skäller” brukar jag titta på Jonas som jag älskar så enormt mycket och tänka: han har gett mig allt jag drömt om, han gör allt för mig och Ellie. Jag skulle inte för en dag vilja leva utan honom och det liv vi har.. Nästa gång ska jag tänka den tanken innan den tråkiga tonen faller på min tunga 🙂 Tack Claudia för att du tar upp så bra saker ❤
Helt rätt tankar! Så viktigt att påminna sig själv om hur man vill att ens relation ska vara-visa ömsesidig respekt och prata på ett kärleksfullt sätt istället för att komma med de där småsyrliga, trötta kommentarerna!
Tack för påminnelsen! Och tack för en bra blogg!