Alla måste ju börja någonstans.
När jag var tre år drog min kära syster med mig till sitt jobb som då var kostymör på filmen ”Filmtajm” med Trazan och Banarne. Dom var i behov av någon som kunde spela Banarne som liten och lotten föll på mig. Det var mitt första jobb. Tänk om man då hade vetat att man skulle göra samma sak (eller, ja, nästan) nu idag. Vilken tur att jag inte visste det. Då hade jag kanske blivit bekväm och lutat mig tillbaka i apdräkten och inte kämpat och då hade jag iallafall inte gjort det som jag gör idag…
Jag är stolt över den här bilden och otroligt glad att jag har den kvar efter alla år. Den påminner mig någonstans om allt, om början, om livet, alla vägar jag har gått, ibland väldigt krokiga och ibland spikraka, och framför allt om lägen där man har stannat upp och tänkt hur f-n hamnade jag här? (det brukar dock oftast vara en positiv känsla i det) Men jag är glad att min syster drog med mig den där dagen. Det kanske faktiskt var början på allt. Jag kanske inte hade sett min dröm och mina mål så tidigt annars. Och det bästa av allt är att den mesta tiden fortfarande ligger framför mig. Allt kan hända. Eller kanske inte det där med apdräkten (förhoppningsvis!) men allt annat, vad som helst. Imorgon kan vem som helst ringa. Jag lever min dröm.
När jag var tre år drog min kära syster med mig till sitt jobb som då var kostymör på filmen ”Filmtajm” med Trazan och Banarne. Dom var i behov av någon som kunde spela Banarne som liten och lotten föll på mig. Det var mitt första jobb. Tänk om man då hade vetat att man skulle göra samma sak (eller, ja, nästan) nu idag. Vilken tur att jag inte visste det. Då hade jag kanske blivit bekväm och lutat mig tillbaka i apdräkten och inte kämpat och då hade jag iallafall inte gjort det som jag gör idag…
Jag är stolt över den här bilden och otroligt glad att jag har den kvar efter alla år. Den påminner mig någonstans om allt, om början, om livet, alla vägar jag har gått, ibland väldigt krokiga och ibland spikraka, och framför allt om lägen där man har stannat upp och tänkt hur f-n hamnade jag här? (det brukar dock oftast vara en positiv känsla i det) Men jag är glad att min syster drog med mig den där dagen. Det kanske faktiskt var början på allt. Jag kanske inte hade sett min dröm och mina mål så tidigt annars. Och det bästa av allt är att den mesta tiden fortfarande ligger framför mig. Allt kan hända. Eller kanske inte det där med apdräkten (förhoppningsvis!) men allt annat, vad som helst. Imorgon kan vem som helst ringa. Jag lever min dröm.
♥
Underbar bild, älskade Trazan och Banarne när jag var liten! 🙂