Jag öppnade ju upp om vår situation just nu med Chloe efter det att vi har kommit hem från USA (läs här) och jag fick en massa reaktioner på det, vissa förstod mig och vissa förstod inte alls, precis så som det brukar vara, precis så som det ska vara.
Jag har inte riktigt landat i något beslut kring det än, men igår fick jag den här kommentaren från en av er och jag reagerade starkt på den, vet inte varför, om det är för att jag blir orolig eller om jag känner att den är dömande.
Vi har haft barnen hemma mycket men för mig har det alltid varit självklart att barnen ska få bygga långsiktiga relationer. Roligt när barnen är sociala med främlingar men långsiktiga relationer och vistelse i barngrupp med både de man valt själv och inte valt tränar sociala färdigheter. Om barnen alltid träffar “nya barn” kanske de känner att de måste vara på topp jämt för att få intresse från motparten istället för att känna att man har en självklar plats i gruppen. När det gäller att vara kompis eller bästis med främlingar så tror jag att det handlar om en längan efter gemenskap men det riskerar att bli gränslöst, att man så gärna vill bli vald att man är tillgänglig för alla. Lagom är bäst tror jag, att tänka att barnen ska vara hemma till skolstart och sen gå in i det 10-13 åriga systemet över en natt är inte enkelt. Om själva målet är att barnen ska vara trygga så tror jag att de måste få ha långsiktiga relationer med jämnåriga, annars finns risken att de på ett djupare plan är ensamma. Föräldrarna är absolut nummer ett men kan inte ge allt.
Som sagt, jag vet inte…
Jag har alltid sett det som en styrka att mina barn lär sig hitta kompisar var vi än är i världen.
Jag har inte känslan av att dom måste vara på topp jänta eller att dom på något sätt gör sig till för att få kompisar…men jag har å andra sidan inte tänkt på det på det här sättet.
Jag har bara tagit situationerna för vad dom är.
Jag har inte tänkt att det skulle vara något problem att gå från att vara hemma till att börja i förskoleklass? Vad säger ni andra som har haft barnen hemma? Var det problematiskt?
Jag vill gärna höra er tankar om det här!
Puss! / C
Våra barn gick aldrig på förskola utan hoppade på förskoleklassnär det bäl var dax. Jag o deras pappa turades om att vara hemma i 10 år. Ett väl medvetet val. Kan tillägga att jag är förskollärare o jobbar på förskola. Barnen, i alla fall de flesta, har det bäst med deras föräldrar. Att kunna utvecklas i sin egen takt ich med människor som står dem nära. Var aldrig några problem när våra började förskoleklass !
Vår förskola är så fantastiskt fin, jag skulle känna att jag berövade min son ngt om han inte fick gå där. Han är bara 17 mån och har gått i snart två månader på föris. Det är fantastiskt att få se allt han lär sig om dagarna och hur de börjar bygga relationer barnen emellan trots att de är så små.
Hej! Just åldern när barnen börjar förskoleklass är en väldigt känslig ålder för barnen. Det finns en benämning 6års-kris. Vår dotter hade en tuff period då hon gick igenom, många rädslor etc som bearbetades mm. Egentligen lite olyckligt med ett sånt stort steg att gå från förskola/vara hemma till förskoleklass i den åldern. Jag vet om ett par situationer där barn som varit hemma fram tills förskoleklass haft det tufft att börja, ofta är det sammansvetsade kompisrelationer från förskolan som hamnar tillsammans. Och tyvärr är det stora barngrupper i skolorna och från förskolan är de barnen vana med det. Jag tror att det kan vara bra att förbereda barnen på något sätt innan de börjar förskoleklass om de varit hemma innan. Men jag vet inte vilket sätt som är bäst, säkerligen olika från barn till barn. Lycka till!
Men jag o många med mig födda på 70-talet började ju först i förskoleklass utan förskola eller dagmamma o vi har ju överlevt, jag har idag ingen kontakt med barn från gården men däremot från förskoleklassen. Jag anser att vi som föräldrar måste backa lite o se att våra barn kan bli perfekta varelser även utan 40h i veckan på förskolan.
Hej!
Som så många andra kloka skriver är det olika för olika barn. Min dotter har gått på förskola heltid sedan 1,5år. När hon var under 2,5år gjorde mitt mammahjärta ont (men va tvungen att jobba på grund av ekonomiska skäl). Fick barn väldigt ung. Idag bor vi ett ett bra område med många barnfamiljer. Alla jämnåringar går på samma förskola och leker hemma.. min dotter älskar gå på förskolan och va med kompisarna. Jag märker att barn som flyttar in har svårt att ”komma in” i de olika grupperna som bildades för 2-3år sedan. Med facit i hand hade jag idag sagt till 20åriga mig att inte ha sån ångest när jag lämnade min 2åring. Det löste ju sig toppen. Dottern är glad, social, duktig på leka, vågar vara sig själv, trygg på förskolan.
Så svårt att ”förutspå”.
Lycka till!
Hej!
Alla barn är olika så man får självklart utgå vad som känns bäst. Jag har vart hemma mycket med mina barn. Sonen gick på förskola (jobbade deltid) max 3 dagar i veckan. Nu är han 13 år och har mycket kompisar och tjej) Inga problem med det sociala. Dottern är 5 år och går 15/vecka hos dagmamma. (efter 3 års ålder har hon rätt att få den tiden även om jag är hemma) Vi provade förskola men det var för stökigt för henne. Hon trivs väldigt bra med det och det har vart bra för henne. Inget problem när med det sociala.
Ha det bäst! 🙂
Känner att det är en saklig kommentar utan något dömande alls. Finns även forskning på att barn mår bra av långa relationer oavsett ålder, där anknytning till ett visst antal både vuxna och barn har visat sig vara positivt för barnen. Ju äldre barnen blir desto svårare KAN det vara att komma in i en färdig gruppkonstaltion av barn och där hitta sin plats i gruppen.
Som förälder känner en sina barn bäst och vet deras positiva och negativa sidor. Alla är vi olika och unika.
Jag har varit hemma med mina tjejer tills nu i augusti. Då var stora 5 och lilla 3. Vi valde att sätta dem båda i fsk nu i aug pga att vi ville att stora tjejen skulle få iaf ett år att vänja sig vid att umgås i stor grupp i ett år innan förskoleklass börjar nästa höst. När de väl börjar förskoleklass så blir det ju så mycket struktur och mindre tid för det sociala.
Dessutom så upplevde jag att det sista året hemma blev så otroligt mycket intensivt för mig att ordna play dates och fixa pedagogiskt innehåll i vår vardag att jag höll på att bli utbränd. Visst var det många mysiga stunder men efter ca 4 år så är barnen så otroligt vetgiriga och i behov av mycket mer stimulans.
Om jag ser tillbaka så skulle jag ha satt stora tjejen i fsk redan vid 4.
Båda mina tjejer är också mycket framåt och sociala. Vi har flyttat en del och bott i NYC. Så nu har ju inte barnen något direkt ”nätverk” av kompisar här, utanför fsk. Sedan nästa höst så ska stora tjejen börja på en engelsk förskola en bit bort så då blir det nog mest nya vänner igen. Jag kan ha dåligt samvete för att barnen levt lite rotlöst.
Kände att jag måste få skriva en kommentar här. Mima barn är vuxna nu mellan 35-22 år och alla tre har varit hemma med mig i stort sett hela tiden. Den äldsta gick ett år på förskola som 2 åring.
Har haft otroligt trygga barn under hela deras uppväxt( förutom lite tonårstrots) De har haft lätt att skapa kontakt med andra både barn och vuxna men de har också lärt sig att det inte är fel att vara själ mellanåt. Alla tre har det gått bra för i skolan, de två äldsta har arbeten de trivs med och den yngsta har avslutat sin treåriga utbildning på Balettakademien i Stockholm.
Förskolan är självklart bra men det betyder inte för det att det är ett måste.
Ja en sak till en del skriver att alla har inte råd att va hemma, nej så är det för de flesta även för mig men det gick att lösa med att arbeta nätter och vissa helger. Allt för att ungarna skulle få vara hemma.
Jag jobbar i förskoleklass och har ett barn som går i förskoleklass nu också. Han började förskola när han var 5 år och gick 5 timmar per dag. Jag pratade med mina kollegor idag om detta för det enda mitt barm vill göra i skolan är Leka och leka. Vi har även flera barn i min klass som ALDRIG gått förskola och jag kan säga att de enda de vill göra är Leka. Leken är jätte viktigt. Men jag känner att mitt eget barn hade nog behövt få börja förskolan 3-4 år för att få leka lära känna de han ska gå skola med.
Jag tycker det är fint att du precis som jag funderar på det mycket alla vill ju göra det man tror är bäst för sitt barn. Min flicka är snart fyra och jag känner ännu inget behov alls av förskola och är ju beredd att ångra mig om det verkar så men hoppas inte jag ska behöva det. Jag var hemma till jag började skolan och har inte haft några problem. Då vår dotter ska gå på en privat skola så är det ingen specifik förskola den hör till så om hon hade börjat på förskola så hade ingen av dem följt henne till skolan så var det för min systerson de han gick på fsk med de va ingen av dem som följde med till den privata skolan så han fick börja helt själv , det gick toppen bra och han är tio och de ”kompisarna” han lekte med på dagis har han ingen kontakt med då han fick nya kompisar i skolan. Chloe kommer ju få kompisar sen när hon börjar skolan. Jag kan skriva spaltmeter om bekantas negativa erfarenheter av fsk, det finns även massa forskning, sen som med det mesta i livet finns det ju både positivt och negativt, så kallt att de finns positiva saker där med, men mycket negativt med. Följ din magkänsla jag tror inte att du kommer ångra dig att du har dem hemma.
Men vadå? Är hon inte typ 3,5 år? Hur långvariga relationer ska hon ha hunnit bygga? Och om man går på en förskola när barnen är 1-4 och sen byter då? Vad händer med de gamla relationerna då? Jag tror knappast att de hörs på FB eller Insta ?Nä, jag tror verkligen inte att det finns NÅGOT SOM HELST ”skadligt” i att barnen, när de är så små, inte får bygga långsiktiga relationer. I Sverige finns det väl en lag (är jag rätt säker på…) som säger att barn har rätt till pedagogisk verksamhet X antal timmar i veckan från att de är 4 år eftersom man anser att de då behöver det. Innan dess är det ju bara för oss föräldrars skull som de går på förskola. Och visst, det kanske finns en poäng i att man träffar samma personer då och då och lär känna dem från att man är 4, men jag tror INTE att det är något som man ska oroa sig för om de inte gör. Det är så tråkigt att vi ska hitta saker som gör att vi bara trycker ner varandra som föräldrar. Jag tror inte att det är meningen många gånger, men det ÄR ett känsligt ämne, det här med att vara en bra förälder, och vi kan ALLTID hitta något som, enligt någon bok, är fel. Claudia, det kan inte finnas NÅGON bok i världen som säger att det är dåligt att låta barnen få knyta an till sina föräldrar så som ni har valt att göra det. Jag skulle vilja tipsa dig om att läsa ”Hemligheten – från ögonkast till varaktig relation” om du inte redan har gjort det. Efter att du har gjort det så kommer du bära på en stark övertygelse om att du/ ni har gjort helt rätt. Sen finns det alltid petitesser som man kan hitta att ”klaga” på ändå. Läs den!! Du kommer bli så lycklig över vad du har gett dina barn! ❤️(Och den bygger på fakta och forskning)
Jag tror att långvariga relationer och att få vara i ett sammanhang är viktigt därmed inte sagt att man måste vara på förskola.
Behovet finns ju inte när man är riktigt liten men man ser ju att Cloe börjar få det nu,
Jag tror absolut på att barn har det bäst med sina föräldrar men de behöver få även det andra! Lära sig att ta hänsyn till andra, pedagogik som vi som föräldrar inte kan ge osv. Tycker inte att du ska känna att kommentaren är dömande, jag uppfattar den inte alls så, mer informativ o tydlig. Chloe behöver ju inte gå på heltid i förskolan! Men jag tror det är dags att hon får tid och möjlighet att vara ifrån mamma lite också. Jag var hemma på heltid med vår dotter tills hon var 3 år sen gick hon på halvtid på förskolan första året o sedan på 80% innan skolan började. När skolan började så var hon på fritids fram till kl 15-15:30 4 dagar i veckan o nu när hon är 9 år så kommer hon hem direkt efter skolan för jag är hemma. De som mött vår dotter i skolans värld el så har alltid sagt att de upplever henne som en väldigt trygg o nöjd tjej!
Lycka till med vad du än bestämmer dig för!
Jag tror absolut på att barn har det bäst med sina föräldrar men de behöver få även det andra! Lära sig att ta hänsyn till andra, pedagogik som vi som föräldrar inte kan ge osv. Tycker inte att du ska känna att kommentaren är dömande, jag uppfattar den inte alls så, mer informativ o tydlig. Chloe behöver ju inte gå på heltid i förskolan! Men jag tror det är dags att hon får tid och möjlighet att vara ifrån mamma lite också. Jag var hemma på heltid med vår dotter tills hon var 3 år sen gick hon på halvtid på förskolan första året o sedan på 80% innan skolan började. När skolan började så var hon på fritids fram till kl 15-15:30 4 dagar i veckan o nu när hon är 9 år så kommer hon hem direkt efter skolan för jag är hemma. De som mött vår dotter i skolans värld el så har alltid sagt att de upplever henne som en väldigt trygg o nöjd tjej!
Lycka till med vad du än bestämmer dig för!❤️
Jag har aldrig haft förmånen som du att ha dom hemma men könde direkt att dagis varit positivt för dom, att utvecklas utan att föräldern är med alltid. Få stärkas lite på egen väg och jag tycker att dagiset vi hade var otroligt pedagogiska och kunde stimulera barnen bättre än mig för dom hade utbildning i det. Så för osd har det bara varit positivt och jag tror det är bra för barnen. Det var tufft att vänja dom att skolas in, och blev även tufft när vi sen skulle skola in dom på skolan eftersom dom då bytte område, dom kände ingen. Det hade varit enklare om dom gått med dagiskompisarna även på skolan. Men det var tufft nån månad sen släppte det när dom fick nya vänner. Du måste följa ditt hjärta och vad som känns bäst för er, detta är bara min upplevelse med mina två.
Om jag ser till mig själv (ensambarn).
De flesta barn var hemma med sina mammor fram till lekskolan, tror det idag kallas förskoleklass (nollan, 6års verksamhet). En del barn var hos dagmamma och en del var på dagis (som det hette då).
Vi som var hemma gick direkt till lekis, vi klarade det galant och med de flesta vi inte kände förut. Jag är övertygad om att dagens barn klarar det. Ser det som en styrka att vara social. Själv var jag sjukligt blyg och missade mycket pga det för att jag inte vågade, jag hade behövt massor av social träning.
Jag tror att ni får känna efter hos er vad er magkänsla känner för era barn.
Tänk sedan att ingen förälder är felfri, alla gör vi misstag och det är mänskligt så länge våra barn inte skadas allvarligt och då menar jag misskötsel och misär.
Nu har vi vuxna barn och med facit i hand gjorde vi inte alltid rätt, vi tyckte det då, för alla har det ändå gått bra och vissa sämre beslut vi tagit har vi förklarat för våra barn när det blivit äldre så de förstår hur vi tänkte då och trodde det var bäst. Era tankar låter sunda i mina öron gällande barnen.
Kram
Tänker på mitt barnbarn Sophia hon började på förskolan när hon var 13 mån, jag tyckte det var hemskt att hon skulle gå där på heltid, nu är hon 5 år och har verkligen fått kompisar, hon har en kompis som började på förskolan samtidigt. Nu går dom på dans tillsammans,varje vecka får jag snap av min son när bästisarna springer hand i hand nerför trappan från dansen.tror nänligen att det tar tid att få riktiga kompisar, dom börjar säkert samma klass när dom börjar skolan och kan känna trygghet att ha varandra. Så ja jag tror att det kan vara viktigt att få vänner som man ser flera gånger i veckan, om det är barn på förskolan eller vänners barn tror jag inte spelar någon roll,men barn vill gärna ha upprepningar med samma saker,se på böcker man kan läsa samma böcker hela tiden och dom tröttnar aldrig. Så tror jag barn och vi vuxna också vill ha vi , vill inte ha nya kompisar varje dag,det skulle vara jobbigt. Man kan bara tänka på sej själv så har man svaret. Tryggehet och gemenskap med jämnåriga blir mer viktigt ju äldre man blir. Detta är min teori.
Jag tror faktiskt det är svårt att komma in i en helt ny grupp när man är sex år. Jag flyttade i den åldern och det var hemskt! Jag är glad att mina barn har gått på fsk tillsammans med samma barn som de sen börjar skolan med. Men det är mina känslor, alla känner inte så❤️
Jag tror att ni gör helt rätt. Ni gör det som är bäst för er och era barn. Jag planerar också att vara hemma länge med våra barn. Vi umgås med fyra andra mammor som bor i närheten och är hemma med sina barn. Och ingen av oss har gått i förskola/dagis när vi var små. Så det kan ju inte vara så dåligt eftersom vi väljer att göra likadant med våra barn 🙂 Ingen av oss har upplevt att det var svårt att få vänner i skolan. Barnen är ju fortfarande så små, de har så många år på sig framöver att lära sig knyta kontakter med andra människor. Och Chloe verkar ju inte ha några problem med att hitta vänner. Jag har fått höra från flera förskolefröknar att de tycker att det är ett bra beslut att ha barnen hemma länge om man har möjlighet. Sen om ni tror att Chloe skulle behöva lite tid på förskolan, då kan ni ju testa.. Men jag tycker inte ni ska testa pga att nån annan tycker det utan ni känner era barn bäst!
Jag skulle inte säga att kommentaren är dömande . Men den utgår från en annan persons liv och perspektiv, vad hen tror och tycker. Sociala färdigheter ,tränar man absolut i samspel med andra. Men det verkar din dotter redan ha mycket av 🙂 så det tror jag absolut inte du behöver vara orolig över.
Klart att det också kan vara roligt att träffa samma kompisar varje dag och vara en del av den gemenskapen och sammanhangen man befinner sig där.
Det verkar som din dotter säkert skulle tycka att det var roligt. Men för den sociala biten , finns det lika bra möjligheter på andra platser.
Förskolan ska vara ett komplement till hemmet där undervisningen vilar på vetenskaplig grund och läroplan. Den är inte bara till för social träning. Jag är själv föräldraledig och har min äldsta där ca 3-4 dagar i veckan, korta dagar. Tycker det är en perfekt balans 🙂
Lycka till med allt❤️
Jag håller nog också med ovanstående kommentar. Det är viktigt med långsiktiga relationer. Sen dömer jag inte alls dig för att du vill ha barnen hemma. Det är ju underbart att kunna ha den möjligheten. Barn under 3 år är inte i behov av någon annan egentligen mer än sina föräldrar men sen ju äldre de blir så blir det mer och mer viktigt för deras fortsatta utveckling. De lär sig väldigt mycket i samspel med andra barn och då bara inte i korta situationer utan i det långsiktiga, att ha en kompis/kompisgäng att stötas och nötas i. Det är ju även bevisat att barn som gått i förskolan har lättare för sig även i skolan. Att de har varit i ett socialt sammanhang tidigare och även fått undervisning i förskolan. Som den förskollärare jag är som måste jag ju förespråka förskolan 😉 (även fast jag tycker det är helt underbart att föräldrar kan vara hemma med sina barn länge).
Att bara gå ett par timmar om dagen kan nog bli knepigt. Då hinner hon knappt komma dit förrän hon ska hem igen och kommer antagligen inte att komma så bra in i gruppen eftersom hon knappt är där. Då hade nog jag istället förespråkat att hon hade varit där fler timmar men kanske färre dagar. Typ 9-13? Så att hon hinner landa i aktiviteterna/undervisningen/rutinerna på förskolan. Det är ju också en förberedelse i sig för skolan sen.
MEN Ni känner ju och vet vad som är bäst för Chloé så ni kommer säkert att komma fram till det bästa för henne! Stort lycka till! ♡
Jag har själv en 3,5 åring som är otroligt framåt, tar för sig när vi möter andra människor och charmar speciellt äldre. Jag har haft henne ganska lite på dagis då jag haft möjligheten att kunna vara hemma en hel del med henne. Men så klart kommer kommenterar om att: jaha, går du aldrig på dagis? Men jag har slutat lyssnat. Denna tid kommer aldrig tillbaka, nu när man verkligen kan välja sin tid och tid med framför allt barnen så är väl de så mycket värt. Folk som tycker annat tror jag kanske inte haft samma chans som kanske du har som verkligen kan vara med dina barn. Jag tror på att så länge du inte insolerar er utan är bland folk, träffar andra barn, kanske hittar barn i olika åldrar så finns de inget att oroa sig för. Alla är vi olika, de finns som som varit på dagis sen 1 åringar , lämnats först och hämtas sist som har svårt att komma in i en gemenskap trots många år på dagis och tvärtom. Jag tycker inte du sla oroa dig, du är själv en otroligt social person samt din man , mycket människor runt sig och tar vara på tiden. Tror många drömmer om de!
Jag kan bara gå till mig själv som är född sista året på 50-talet och som hade en mamma som var hemma med mig tills jag var 12 år. Sist i en syskonskara på tre med ganska stor åldersskillnad till mina syskon så jag var alltid lillasystern i stor benämning. Var alltid med min mamma men hade kompisar hemma på gatan som jag lekte med. Minns dock min oro när jag skulle börja på lekskolan som det hette då för då hade jag egentligen inga sociala egenskaper med barn men det löste sig på vägen. När jag började skolan kom det per automatik många kompisar in i mitt liv och vi hade ju inget internet som styrde våra liv utan vi lekte ute så länge solen var uppe och tills mammorna ropade in oss. När mamma återgick till arbetslivet var jag 12 år och fick nyckel hem och fick sköta mig själv tills mamma kom hem på em. Skrämmande i början men så lärorikt….
Jag är så lycklig över art jag fick ha min mamma hemma så länge och tror inte stt jag har tagit skada av det. Dessvärre kunde jag inte ge detta till mina egna barn men jobbade 75% under hela min tid och pusslade så gott vi kunde med att barnen inte skulle vara på förskolan långa dagar. Jag jobbare på förlossningen och tog så många kvällspass jag kunde eftersom jag då kunde lämna barnen sent och maken hämtade så tidigt han kunde. Men visst hade jag dåligt samvete dom tidiga mornar jag ändå var tvungen att ta och jag lämnade barnen halv sju, å andra sidan hämtades dom tidigt på em. Men att vara hemma på heltid fanns inte för då hade ekonomin fullständigt kraschat och det var ju inte ett alternativ. Men önskar jag hade kunnat gjort som ni gör och jag tror absolut inte att era barn mår dåligt av stt inte gå på förskolan. Du sysselsätter ju dom på så många olika sätt och ger dom sociala kunskaper med både barn och vuxna. Tror du kommer att känna när det är dags för förändring, om den ens kommer, och då kommer ni att ta ett beslut som funkar just för er familj. Det är ni som vet vad som bäst funkar för er och lyssna inte på vad andra tycker och tänker. Ni verkar vara en helt fantastisk familj! ?? Kram
Hålle också till viss del med personen som lämnat kommentaren. Som mamma till tre tjejer varav den äldsta nu börjat förskoleklass har jag också tänkt mycket på sånt här. Mellantjejen på 4,5 år går 15 h på fsk i veckan och det känns helt perfekt. (Jag är hemma med yngsta tjejen som är 8 mån). Mellantjejen älskar sin förskola och ser fram mot att gå dit sina timmar och vara med i all kul verksamhet men älskar också våra dagar hemma, som är mån och fredagar. Så skönt att få lite av varje! Att få tid att umgås men att hon ändå får ta del av den sociala samvaron på förskolan. Den stora tjejen som nu börjat fsk klass har vi också kunnat vara hemma mycket men men ändå haft en plats i förskolan. Hon älskar förskoleklass men jag ör så glad och tacksam att hon slipper fritids och kan komma hem till oss efter lunch. Alldeles lagom tempo för våra tjejer! En dos av socialt och en dos av familj??
Hålle också till viss del med personen som lämnat kommentaren. Som mamma till tre tjejer varav den äldsta nu börjat förskoleklass har jag ocksåntänlt mycket på sånt här. Mellantjejen på 4,5 år går 15 h på fsk i veckan och det känns helt perfekt. (Jag är hemma med yngsta tjejen som är 8 mån). Mellantjejen älskar sin förskola och ser fram mot att gå dit sina timmar och vara med i all kul verksamhet men älskar också våra dagar hemma, som är mån och fredagar. Så skönt att få lite av varje! Att få tid att umgås men att hon ändå får ta del av den sociala samvaron på förskolan. Den stora tjejen som nu börjat fsk klass har vi också kunnat vara hemma mycket men men ändå haft en plats i förskolan. Hon älskar förskoleklass men jag ör så glad och tacksam att hon slipper fritids och kan komma hem till oss efter lunch. Alldeles lagom tempo för våra tjejer! En dos av socialt och en dos av familj??
Jag kan absolut se vad personen menar. Alla är olika i alla får göra precis som dom vill, men jag tror att långsiktiga relationer med andra barn är viktigt. Att få känna trygghet även på ett annat ställe än hos föräldrarna. Sen betyder det ju inte att man måste gå på förskola. Man kan ju få relationer med andra barn på andra ställen. Men jag tror (bara en förutfattad mening) att barn som har dessa långsiktiga relationer har lättare att ta för sig bland vänner o har lättare att ”komma in” i skolan när de sedan kommer upp i skolåldern.
Hm. Tror med handen på hjärtat att barn mår bra om föräldrarna mår bra. Och ni verkar båda vara känsliga nog att lyssna in era barn.
Men tror att kommentaren ovan har en liten liten poäng. Har en vuxen kompis vars föräldrar seglade runt jorden under hela hennes uppväxt. De stannande så klart till på olika platser, 6 månader här 3 månader där osv. Hon säger att det var en helt fantastisk uppväxt, men att hon har extremt svårt med djupare relationer utöver syskon o föräldrar. Länkat till svårighet att stanna på en plats..
Men med det sagt tror jag ändå att ni känner era barn bäst!! Och era verkar ju inte lida direkt…. ❤️ ❤️❤️ PS. Älskar din blogg!!! ?
Hm. Tror med handen på hjärtat att barn mår bra om föräldrarna mår bra. Och ni verkar båda vara känsliga nog att lyssna in era barn.
Men tror att kommentaren ovan har en liten liten poäng. Har en vuxen kompis vars föräldrar seglade runt jorden under hela hennes uppväxt. De stannande så klart till på olika platser, 6 månader här 3 månader där osv. Hon säger att det var en helt fantastisk uppväxt, men att hon har extremt svårt med djupare relationer utöver syskon o föräldrar. Länkat till svårighet att stanna på en plats..
Men med det sagt tror jag ändå att ni känner era barn bäst!! Och era verkar ju inte lida direkt…. ❤️ ❤️❤️ PS. Älskar din blogg!!! ?
Jag tror personen har en poäng även om det blir annorlunda för er eftersom ni inte bor på en plats. Däremot om ni hade bott på samma plats heltid så hade det kanske med tiden blivit ett beteende barnen kunnat utveckla.
Absolut att trygghet är grunden, att vi föräldrar eller andra nära kontakter ger det till barnet/barnen men kan nog leda till en chock vid skolstart. Bara mina tankar ?
Jag tycker att kommentaren är väldigt relevant och väldigt lik hur jag själv tänker. Därmed inte sagt att jag dömer dig eller någon annan. Långsiktiga relationer är både värdefulla och nyttiga. Både jag och min bror har kvar en del vänner från förskoletiden som vi umgås med än idag när vi är 30+
Min mamma är lärare i lågstadiet och hon märker tydlig skillnad på de barn som varit hemma och dem som gått på förskola. Både för-och nackdelar. Men jag tror absolut på detta med långvariga relationer ja. Sen om de kommer från förskolan, från föräldrarnas vänners barn eller från någon aktivitet man gjort regelbundet kan kanske kvitta. Men när man sen börjar skolan placeras man ju i ett sammanhang och en klass som man ska kunna interagera och samarbeta med och självklart är det en träningssak. Precis som det är för oss vuxna.
Känn inte att ni har gjort fel!! Men jag tror att det är värdefullt för barnen att ha en historik med sina vänner. Nu är era barn så pass små så det finns fortfarande tid till det. Mina döttrar är äldre än dina men båda två har, trots att de i perioder umgåtts med andra än de som de känt hela livet, känt och känner en speciell värme och gemenskap med sina första vänner, Det bara finns ngt där som inte kan beskrivas eller ersättas med nyare vänner. Ni har å andra sidan givit era barn andra värdefulla minnen och mina ord är inte allas ord, det är hur jag upplevt det genom åren. Kram!