Claudia Galli Concha

Den där känslan när man tror att man ska bli lämnad

Jag har varit svartsjuk i mitt tidigare liv, eller ja, tidigare i det här livet. Oj, vad svartsjuk jag har varit. Jag har slagits, kastat öl, haha, det har varit så mycket drama kring mig och svartsjuka. Idag kan jag skratta åt det men då åt den mig, inifrån, den där hemska svartsjukan.

Jag vet inte när den lämnade mig men jag vet att jag under tiden med Manuel inte har varit svartsjuk särskilt många gånger, och det är ju väldigt skönt att slippa det.

Jag hatade den där känslan av ovisshet, som jag bara var skyldig till själv. Alla hjärnspöken och knäppa tankar som jag kunde trigga igång hos mig själv. Fy, vad jobbigt för mig och också väldigt jobbigt för min dåvarande pojkvän.

Det var framförallt i en relation som jag i princip konstant var svartsjuk, jag hade alltid den där känslan att jag skulle bli lämnad. Visst den killen var väl inte helt 100% när det kom till att bygga förtroende men det stora problemet låg helt klart hos mig.

Vet ni vilken tanke som hjälpte mig?

Jag tänkte alltid: min enda chans att verkligen ha koll på honom är att ha honom i en bur i vardagsrummet. Och kan jag inte ha det (är det ens lagligt att ha folk i burar, haha?) så får jag leva med tanken att allt kan hända. Lev i nuet och njut istället. Jag lärde mig mantrat Lev i nuet och njut. Och det tjatade jag på om. Det drog mig alltid bort från dom där dumma tankarna som bara är ett riktigt slöseri med tid.

Nu är jag aldrig svartsjuk, jag tänker naivt att vi har så mycket att förlora om vår relation kraschar nu så det skulle inte vara värt det. För någon utav oss. Och så tänker jag givetvis: Lev i nuet och njut.

Vad har ni för relation till svartsjuka?

Puss! /C

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Mia

    Oj oj oj vad detta var mitt i prick! Jag är som tur är i samma situation som du nu; att jag inte längre har problem med svartsjuka. SÅ SKÖNT!
    I mitt fall låg det såklart också hos mig,MEN (jo det måste finnas ett men) 😉 grabbarna (ja efterhand kan jag verkligen kalla dem grabbar, för några män var dem icke…) jag dejtade/var tillsammans med hjälpte mig inte direkt i min svartsjuke-situation om jag säger så.
    Skönt ändå att ha det kapitlet överstökat för usch vad det kan äta upp en!
    Kram