Claudia Galli Concha

Det är verkligen någonting med att bli äldre som är otroligt tillfredställande.

Jag känner att jag är i ett helt annat state of mind på många sätt än vad jag har varit innan, jag är så otroligt okej med misstag jag har gjort och felaktiga beslut som jag har tagit, jag kan skratta åt dom och sen packa ner dom i erfarenhetsryggsäcken. Underbart.

Igår satt jag och gick igenom gamla bilder och i en av mina hårddiskar låg dom här.
Två överstylade bilder som jag alltid måste slänga en blick extra på när dom dyker upp, dom känns väldigt lite som jag…

Vill ni höra historien bakom dom?

Året var 2010 och jag var i ett läge i min karriär där jag kände mig lite förvirrad. Jag visste inte riktigt  vad mitt nästa steg skulle bli. Jag hade gjort Let´s Danceoch jag hade varit programledare förett program som jag tyckte var hemskt, mest för att jag verkligen inte trivdes alls i produktionen. Hur som helst. Det hade så smått börjat komma det här fenomenet att bloggare kontaktade proffsfotografer och fick fina bilder tagna på sig och jag kände att det kanske skulle vara en bra grej att göra, skapa mig ett nytt presskit med snygga bilder som jag kunde använda till något bra.

Jag kollade runt och hittade en fotograf som hade tagit fina bilder på olika artister och kända människor. Perfekt!

Min agent kontaktade honom och vi styrde upp en fotografering, det skulle vara en stylist och en make up tjej med också.

Väl i studion kände jag att kläderna kanske inte var exakt vad jag hade tänkt, det kändes lite väl dansband men med en rockig twist men eftersom jag av någon konstig anledning litade på fotografen så tänkte jag hela tiden…det här kommer att bli skitbra!

Jag blev sminkad (jättefint!) och sen satte vi igång.
Vi tog massor av bilder och jag gjorde allt som fotografen sa, han hade ju koll!…eller?

Efter två veckor kom reslutatet.

Jag tyckte att dom var ok. Eller såhär, jag tyckte att dom var bra, men jag kände hela tiden att det inte var jag. Dom beskrev inte alls det där som jag hade velat uppnå. Vilket jag ju hade känt på mig under hela fotograferingen men inte sagt (JA; JAG LÄRDE MIG DEN LÄXAN EN GÅNG FÖR ALLA!).

Fakturan trillade in på mailen…47500-. 47500-! Jag betalade även för dom torra frallorna som låg på ett fat innanför dörren när jag kom till studion. Haha!

Jag hade ju fått en ungefärlig prisuppgift innan och den var en bit ifrån det den landade på men det var inte det stora problemet. Det stora problemet var ju jag. Varför sa jag inget! När vi var i studion oh jag hela tiden kände mig som en rockig dansbanas sångerska, inget fel på det men et är ju inte riktigt jag, haha.

Vissa läxor kostar att lära sig…bokstavligen.

Här har ni resultatet…med sug i blicken.

Puss! / C

★