Claudia Galli Concha

Kommer jag alltid att kämpa?

Den här bilden la jag upp på mitt Instagramkonto imorse. Jag tog den igår när jag låg och solade på balkongen. Sen tittade jag på den och då slog det mig att jag tyckte om det jag såg. Jag såg på min kropp och kände att det där är min kropp. Tack kroppen för att du är så bra. Inget mer. Inte…jag borde dragit in magen, jag borde tränat, jag borde inte ha ätit den där bullen…inget sånt. Bara min kropp. Och kärlek till den.

Responsen på bilden blev enorm. Vissa tackade, många skickade hjärtan, någon skrev ett privat meddelande och hade tagit illa upp för att hon var smal och hade problem att gå upp i vikt och tog det som kritik från mig till henne och någon hoppades på en tid där vi inte ska behöva kommentera kroppar alls.

Jag förstår och respekterar alla infallsvinklar, och det vore ju underbart om alla kroppar lämnades okommenterade. Men det funkar ju inte så. Tyvärr. Vi lever i en tid där vi proppas fulla med ideal hela dagarna och självklart ger det oss en skev bild ibland.

Jag blev uppringd av en tidning som frågade hur jag tänkte kring bilden och om jag kommer att kämpa för den här frågan för alltid? Och mitt svar var…Ja.

Jag har lagt så otroligt mycket onödig tid på att tänka på min kropp genom åren, vad jag har ätit, räknat kalorier, tänkt på hur jag ska kunna gå ner mer och nu är jag så klar med det. Jag vill inte ägna en endaste minut till på dom tankarna, dom tog mig ingenvart och dom hjälpte absolut ingenting.

Min största innersta önskan och mitt syfte med ”kampen” och ärligheten är att Chloe och Celeste alltid ska älska och respektera sina kroppar. Jag är just nu deras största förebild och häromdagen kändes det som att jag vann när Chloe klappade på min mage och sa – Mamma, mage! Fin! Tack sa jag och klappade loss på den jag med.

Gör det ni med! Klappa era magar och säg Mage…Fin!

Puss! // C

Skapa en blogg på LOPPI.se du också, klicka här!

Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Ella

    När du gick på vv gick du ner till 60 kg. Har du hållit den vikten sedan dess el struntar du i det?

  2. Evelina

    Jag har läst din blogg lääääänge och såna här inlägg för mig att tänka till. Du har så rätt. Att jag inte kan komma på det själv!? Tur att du får upp mina ögon. Jag älskar min mage! Och Mina tre fina barn som ”bott” där 9 månader var! Stor kram!

      1. M

        Betyder det att du hade gjort annorlunda/ ångrar ditt samarbete med viktväktarna ? Och ”hetsen” det innebar för många….

        1. claudiagconcha

          Absolut inte! Jag är glad att jag gick ner mina gravidkilon, det ville jag men idag ser kroppen annorlunda ut än innan barn och det är väldigt skönt att vara okej med det:). Jag anser för övrigt inte att jag hetsade…

  3. J

    Tack för ett fint inlägg. Jag brottas hela tiden med bilden av mig själv och hur jag önskar att jag såg ut. Efter två barn ser jag ut ungefär som du, tror jag. Hoppade på VV samtidigt som dig och tyckte det funkade, men så tappade jag greppet om det strikta ”räknandet” och gick upp några kilo. Sen stannade jag på en ”trivselvikt” som är en bra bit över det mål som VV rekommenderade, men inom ett normalt BMI. Att det ska vara så svårt att acceptera sin kropp som den är. Det irriterar mig ständigt att man är så kritisk emot sig själv. Därför gjorde detta inlägg mig så glad och stärkt. Det kändes som att jag fick ett okej på att jag duger som jag är, det finns fler som jag. Vem behöver en slimmad kropp med platt mage när man bär två underbara ungar bättre med lite ”fluff” på höfterna… ?

    1. claudiagconcha

      Ja, det är inte lätt, men när man väl är på andra sidan så är det en så otroligt skön känsla! ?