Jag var 20 år första gången jag drabbades.
Det utlösande var en banal händelse som vanligtvis hade glömts bort nästa dag, men känslorna och tankarna växte och växte och tog aldrig slut och tillslut så tog dom över hela mitt mående. Jag hade drabbats av ångest. Hur var det möjligt? Jag var tv-sjärna i en stor såpa som sågs av 1,5 miljoner människor varje dag, jag tjänade pengar, jag hade vänner, jag hade kompisar, jag blev inbjuden till allt det roliga…men i mitt huvud var det mörkt.
Jag vaknade med hjärtklappning och jag somnade med hjärtklappning. Under dagen släppte den mig under korta stunder för att snart göra sig påmind igen och då ännu starkare. Jag kommer att bli galen. Dom orden gick på repeat i mitt huvud. Jag ville inte tänka mer, jag orkade inte. Jag grät mycket. Jag kunde inte sova om jag inte lyssnade på naturljud eller läste serien Rocky. Jag hittade glädje och andrum i ett tv-spel som jag blev besatt av att spela. Jag orkade inte tänka. jag ville inte.
Ångesten höll i sig länge, jag minns inte hur många månader men efter ett par månader började jag i terapi. Det var jätteläskigt tyckte jag innan jag visste vad det gick ut på och efter jag hade varit där första gången så blev ångesten värre, mycket värre, men jag fortsatt ändå att gå. Vid det laget kända jag att jag inte hade något val. Jag visste inte vad jag skulle göra annars. Min terapeut var underbar oh efter ett par gånger började jag se ljus, jag började kunna ta hjälp av dom ”verktygen” som hon gav mig, även om ångeströsten i mig sa att jag fuskade mig igenom livet om jag inte lät min ångest ta stor plats. Den skulle äga mig. Så sa rösten. Efter ytterligare några månader var jag mycket bättre. jag började känna glädje igen, jag uppskattade sånt jag visste att jag alltid hade uppskattat men som hade varit gömt av andra känslor. Då var det så underbart igen. Så otroligt underbart.
Men ångesten var inte borta, den kom på besök då och då och höll alltid i sig i ungefär en månad eller två och precis som första gången jag fick ångest så har den alltid utlösts av banala saker, vardagliga saker, något jag sagt eller något som hänt, saker jag har börjat älta och som sakta har tagit över hela mitt medvetande. Och sen efter att ångesten har satt sig så har jag fått ångest över att jag har ångest och att jag slösar bort livet med ångest, och så har jag fått ångest av det, och sådär har det varit…
Jag har inte haft så många att prata med om det, men det är främst för att jag inte har haft någon i min direkta närhet som har lidit av ångest och hur mycket man än kan förklara känslan så går det inte att till 100% förstå om man inte har lidit av ångest själv. Det är något man måst uppleva för att kunna prata om.
Sedan den där första riktiga omgången av rejäl ångest så har den kommit tillbaka två gånger till. På det där sättet att den har knockat mig. Sådär så att jag inte har sett hur jag ska kunna leva lycklig igen, det är så fruktansvärt, men jag har haft tur och träffat fina terapeuter alla gånger.
Idag är min ångest betydligt bättre, men den finns där och idag försöker jag att se den som en tillgång. Den har j även gett mig saker, som erfarenhet, livskännedom, jagkännedom och annat. jag känner mig rustad. Och jag ska se till att min ångest får en mening.
Jag har beslutat att börja hashtaggen #minångest på Instagram och jag hoppas att folk kommer att vilja dela sina erfarenheter. Jag tänker att det blir ett perfekt sätt att kunna läsa om andra i samma situation så att man aldrig behöver känna sig ensam, det gjorde jag, det var jag j inte men det visste jag inte då. Men från och med nu ska alla få veta, tillsammans kan vi göra skillnad. Psykisk ohälsa måste vi prata om.
Chloe och Celeste ska aldrig behöva känna sig ensamma om dom blir drabbade. Aldrig.
Det här är inte sista gången jag skriver om min ångest…nu måste vi börja prata om det.
Tack för att du läste!
Puss! / Claudia
Fint att du skriver om detta 🙂
Tack! Vi måste prata om det:) Kram!
Det är så ledsamt att så många upplever ångest och inte vågar prata om det.
Jag har det till och från och lärde i höstas känna en person som också hade samma problem.
En fin vänskap som idag blivit verkligen speciell. Varför? Jo för att vi båda lidit av det i över 20 år utan att känna någon annan som pratar om det!
Ditt inlägg värmer i hjärtat och ditt inlägg är ärligt, fint och stöttande för så många.
Tack ännu en gång för ett så bra inlägg Claudia!
Tack fina! Ja, jag har nu äntligen insett att det är en skyldighet att prata om det här för att hjälpa andra drabbade. Jag är stark idag och om jag klan hjälpa en endaste med min historia så är det en vinst.
Vad fint med din nya vänskap!
Kram!
Tack för att du väljer att prata Om ångest! När jag fick min ångest trodde jag att jag var helt ensam i världen om att må som jag gjorde. Det var helt fruktansvärt, jag trodde jag skulle dö och bad min sambo om att få bli inlagd på psyket. Jag var vaken i veckor i sträck eftersom mitt huvud inte lät mig slappna av. Jag grät, skrek och hyperventilerade. När min psykolog sedan gav mig ett papper med en skala på och bad mig märka ut på skalan hur min ångest var då var det som att allt kändes lättare. Det fanns en skala, det måste Ju betyda att det finns andra som mår så här! Det går inte att beskriva hur skönt det kändes och helt plötsligt började jag våga prata om det men andra och upptäckte att många i min närhet också unde någon gång insikt liv lidit sv ångest. Där och då började min väg mot att må bra igen. Det är så viktigt att prata om det. Att få veta att man inte är ensam <3
Åh, vad underbart att läsa! Ja, den där perioden när man tror att man är helt ensam i världen är så hemsk.
Men jag måste säga att nu när jag mår bra och har mina fantastiska verktyg så ser jag ångesten som en tillgång, som att jag fick något extra:).
Stor kram!
Fantastiska inlägg som alltid. Så viktigt ämne. Ångest önskar jag inte någon. Så hemskt och så jobbigt. Saker man i vanliga fall tycker är roliga försvinner. Men som du har även jag hittat verktyg för att inte bli rädd för ångesten och känslan av att inte kunna hantera den. Nr 1 är att prata om den ??tack för all din fina inspo och viktiga frågor SU tar upp.
Underbart! Tack fina du!
Kram