Idag var vi på lekplatsen som vanligt. Vår standard lekplats där vi trivs allra bäst.
Vi kom dit sent idag eftersom vi var på Disneyland igår så kände jag att det var bra för tjejerna att ha en lugn förmiddag hemma, och det tyckte nog dom också för dom pysslade och lekte och myste, sen fick dom lunch hemma och så gick vi ut, Celeste somnade i vagnen innan vi lämnade lägenheten, lilla tjejen…men Chloe och jag chitchattade (pratade väldigt mycket) hela vägen till ett ställe där jag köper min favorit Acai Bowl oh sen vidare till lekplatsen.
Men när man är där på eftermiddagarna är det andra människor än på förmiddagarna så det är inte dom vanliga kompisarna som brukar vara där, men det är inga problem, Chloe hittar alltid någon kompis så jag är aldrig orolig, och även en dag hittade hon en kompis, en tjej som hon efter bara några minuter höll handen och sprang runt med.
På lekplatsen var även en kille, kanske 9-10 år, med sin pappa. Killen hängde runt en del ensam men när Chloe och flickan började leka med Chloes såpbubblemaskin så ville han vara med, dom sprang runt och skrek och lekte. Efter ett tag ser jag att kompisen är borta och det bara är killen som jagar Chloe, Chloe ser glad ut men jag ropar ändå och frågar om hon är ok. Hon skrattar och tittar på mig, jag tar det som ett ja. jag tittar på pappan för att se om han ens ser på sonen och det göra han. Fine. Jag fortsätter titta på dom och killen fortsätter jaga. Efter någon minut ropar jag på Chloe igen och säger, vill du att han ska jaga dig? Hon svarar inte men springer skrattande vidare, men nu tar jag Celeste på armen och går efter dom, pappan sitter fortfarande och tittar på, nu springer killen efter med armarna upp i luften och morrar, jag kommer ifatt dom och då säger Chloe till mig -Mamma läskigt. Jag tittar på pappan som tittar ner i mobilen nu, sen säger jag till killen att hon vill inte bli jagad mer, hon tycker inte att det är roligt. Då slutade han.
Jag lägger ingen skuld på killen, han tog väl Chloe som en kompis och lekte på som han gör med sina kompisar, men hur tänker man som förälder? Om ens nioåring jagar en treåring och springer så snabbt så hon nästan snubblar och han håller upp armarna och morrar och slutar inte? Hallå, förälder! Och ja, det var hans pappa för jag hörde honom ropa på honom.
Sen när vi gick hem så pratade vi om det som hände och vi övade på vad man skulle säga när någon var läskig, då ska man högt säga NO och sen gå därifrån, till mamma eller pappa. Chloe tog in det och det kändes som att vi fick ut något bra av det för att det var färskt i minnet för henne.
Wow…vad man kommer vara orolig en väldans massa gånger…och vad viktigt att man börjar redan nu med vad som är rätt och fel så att dom får med sig det, i muskelminnet.
Puss! / C
★
Jag tycker att du gjorde och tänkte helt rätt. Hade det äldre barnet varit mitt hade jag avbrutit leken tidigare. Vet att det inte alltid är så lätt för små barn att säga stopp.
Så tänker jag med:) Kram!
Då ska du bara vänta till barnen börjar skolan. Där blir både barn slagna o mobbade … sorry men det är sanningen… hur mycket man än försöker hindra sånt så finns det på varenda skola. Sorgligt jag vet men jag jobbar i skola, och vet inte hur många gånger man säger till.
Självklart är det så, men än så länge är jag med och kan påverka och då kommer jag att göra det för att stötta och lära och förbereda för verkligheten 🙂
Chole springer runt och skrattar när pojken jagar henne. Du uppfattar att hon tycker att det är roligt, vilket säkert pojken också gör och även hans pappa. Så vad är problemet? Han fortsätter såklart att jaga henne eftersom hon skrattar alltså tycker båda att det är en rolig lek!? Om Chloé inte vill något lär henne stopphanden, dvs att den som inte vill något håller upp handen som stopp mot den som gör något som inte känns bra. Fungerar från ett år och uppåt utan problem. De äldre barnet som kan prata kan både sätta upp stopphanden och säga ”jag vill inte” eller ”stopp”.
Precis så kände jag med.. stopphanden är jättebra o funkar överallt i världen. Om vi vuxna har svårt att läsa varandras tankar hur ska barn kunna det. Däremot har man en skyldighet mot sitt barn o ha lite koll.. o säg även till chloe att spring till mig nästa gång..
Igen skuld på pojken. Din dotter skrattar och säger inget, utan verkar snarare tycka det är roligt. Peppa henne och försöka stötta henne precis som du gjorde. Och förklara att du springer du och skrattat så uppfattar de andra barnen och (vuxna) att du tycker det är roligt. Med vänlig hälsning, pedagog
Nä men vad konstigt du tänkte där. Fattar inte alls problemet..?!
Jag tycker det var lätt att förstå att du reagerade på situationen.Och att du inser att såna här situationer kommer uppstå ibland .Jag tycker du handlade jättebra. .Du har sunt förnuft .Kram kram
Hade jag sett mitt barn leka med ett annat barn (oavsett kön och ålder) och ingen verkade vara ledsen eller taskig så hade inte jag heller lagt mig i. Och han slutade ju direkt när du sa till, så vad är problemet? Sen verkade det ju på din beskrivning inte som att Chloe tyckte det var jobbigt förrän du frågat flera gånger. Som att du frågade och frågade tills hon sa att det inte var kul. Lite som att när ett barn ramlar och inte blir särskilt ledsen men föräldern rusar fram och ojar sig och gör en stor grej av det. Då blir de ju till slut ledsna ändå.
Oroa sig för sina barn; ja! Det gör man alltid. Men att dalta och tro att de är gjorda av äggskal: nej!
Jag tycker inte det är konstigt alls att pojkens förälder inte sa till. Jag tycker om att se barn i alla åldrar leka tillsammans, och olika kön med. Toppen enligt mig. Som förälder har man ju en sådan situation du beskriver chansen att lära sitt barn att ta ansvar och kunna säga nej jag vill inte leka så vilt. Det är bra övning att stå upp för sig själv, men jag tycker det är viktigt att låta barnen få chansen att klura ut hur man bemöter andra själva. Att sedan stötta efter som du gjorde är bra. Jag hade nog inte blandat mig in i leken alls utan låtit dem vara. Tror att din dotter kanske kände att hon blev rädd för att du frågade, hade du låtit dem leka hade hon själv kunnat klurat ut hur hon kände. Blir barn rädda och är trygga hos mamma och pappa kommer dem till dig och berättar. Jag bor i USA och jag tycker det är bra här att alla åldrar får vara med och leka till skillnad från Sverige då man gärna leker med samma ålder. Har man det äldre barnet har man ju chansen attock lära efter och vi vet ju inte om pappan senare säger åt killen att när det är små barn måste man leka lite försiktigare. Jag tycker att dem gör så i USA ofta, men dem blandar sig inte i leken nör den pågår.
Vi tycker olika. Att leka med olika åldrar och olika kön tycker jag är en självklarhet. MEN att lämna allt ansvar till en treåring i en lek som känns tveksam tror jag inte på.
Förstår faktiskt inte vad problemet var här. Som förälder har man väl ansvar över att sitt barn inte beter sig uppenbart illa mot andra barn, men det framgår inte vad pojken gjorde för fel här. Om inte ens du förstod att din dotter tyckte det var läskigt, hur ska då en annan förälder kunna förstå det? Hade han inte slutat när du sagt till hade det varit en annan sak!
Jag tänker att ansvaret bör ligga på båda föräldrarna, det kan vara svårt för utomstående föräldrar/barn att läsa av ett annat barn om det har roligt när det springer och skrattar eller om barnet är rädd.
Barn har väldigt olika gränser för vad som är rolig lek och vad som är läskigt så där får nog föräldrarna till barnet i underläge stötta och försöka medla lite i leken där det blir svårt.
Mitt ena barn(det äldre) är ganska känsligt och behöver stundtals med stöttning i leken medan det andra gillar vildare lekar och bara hänger på. Alltså kan man inte avgöra endast utifrån ålder är min högst ovetenskapliga bedömning.