Är du inte väldigt ensam Claudia?
Dom orden stod ibland kommentarerna häromdagen. Jag tänkte först, haha, vilken tokig kommentar.
Sen tänkte jag en gång till…jo, jag är faktiskt ganska ensam, eller såhär, jag är ensam på sätt och vis.
Jag är ju definitivt inte ensam på det sättet att jag har barnen omkring mig 24/7, ett sällskap som jag älskar, och jag har min man som jag har lyxen att få hänga med mer än personer vanligtvis får hänga med sina partners eftersom han jobbar hemifrån för tillfället, men sen då? Jag har parkleksmamma-och-nannyvänner, de mammorna och nannysarna som jag träffar dagligen på lekplatsen, dom är ett stort socialt nätverk i mitt liv just nu, men andra vänner då?
Jag var en sån där tjej i ett stort tjejgäng när jag var tonåring, jättestort. Vi hängde jämnt, dag och kväll och hängde vi inte så pratade vi i telefonen. jag älskade det. Vi hade dom roligaste tonåren!
Jag började jobba direkt efter gymnasiet med Skilda Världar, plötsligt levde jag ett helt annat liv än mina gamla vänner, det funkade att kombinera med vissa av dom gamla, men tyvärr inte alla. Gänget upplöstes och kvar fanns enstaka vänner medans nya tillkom.
Sen har det fyllts på och droppats av med åren, vi började vara mer i Malmö och det gör ju sitt till bekantskaper…
Jag har några vänner, några som jag har en regelbunden kontakt med, med dom ryms på en hand. Och det är ett val. Jag älskar att vara själv. Jag älskar mina jobb och dom kontakterna jag får genom jobbet, det är flyktiga vänner och kontakter men dom tillför ofta massor eftersom vi brinner för samma saker.
Sen har jag min familj, min egen familj och storfamiljen,där har jag inte supertight kontakt med alla men med flera och det uppskattar jag och värnar om.
Men jag älskar att vara själv, det har jag alltid gjort, jag uppskattar mitt eget sällskap, då kan jag skapa drömmar och mål, då kan jag inspireras, då får jag landa och andas.
Så som svar på kommentaren om jag är ensam är svaret nej men om jag är mycket själv så är svaret ja, men det är självvalt. Och jag älskar det!
Puss! / Claudia
Oj, mycket av det där hade lika gärna kunnat vara mina ord! Och mina bästa vänner är min man och min syster. Senaste åren har det mest berott på att jag prioriterat jobb jag älskar och min familj (där jag också har de viktigaste relationerna). Men nu längtar jag ändå efter att träffa lite nytt folk och börja umgås mer med andra som har barn. Det finns verkligen olika sorters ensamhet Och bara för att man inte hittar på massa saker med vänner behöver inte betyda att man känner sig ensam 🙂
SÖTA FRÄSCHA Claudia!!!
Fantastiskt att du verkligen funnit det du trivs med och dig själv också!
Jag letar efter min väg till det och finner det ofta svårt men vet att det till slut går att finna balans och någon sorts harmoni!
Intressant. Har reflekterat över samma sak. Mitt tonårsgäng upplöstes, vi flyttade till olika delar av Sverige och världen. Jag fick massa intressen och drömmar som jag ville förverkliga. Jag har man och barn, och vi gör det mesta tillsammans. Men jag trivs också med att vara själv. Har ett socialt arbete med arbetskamrater och mycket kundkontakt. Efter det är jag ganska nöjd och har i gen längtan efter mer socialt umgänge. Ibland har jag känt att jag är ”onormal” som trivs för mig själv, att man förväntas vara på ett annat sätt, men till slut så landar jag i att det här är jag. Och det låter som att du också landat tryggt i vem du är..