Åh, det här inlägget önskar jag att jag hade kunnat skriva när jag var 20 år. Som jag känner nu önskar jag att jag hade känt när jag var 20 år. Det hade besparat mig så mycket tid och tankar och onödig oro.
Jag var inte alls nöjd med min kropp när jag var i 20 års åldern, eller det började redan vid 15-16…är det inte lustigt, det var ju säkert där någon gång som man hade den ”snyggaste” kroppen. Men det sorgliga i det hela var ju att det enda som jag tyckte var snyggt på den tiden var smalt. Alla som var smala kunde se ut precis hur som helst i övrigt men var man smal så var man snygg, åtminstone så utgick jag från att om man var smal så var man lycklig. Hur kunde man tänka så? Var kom dom knäppa tankarna ifrån?
Nu är jag snart 40 år (ja, det är galet att skriva det…men jag måste vänja mig, haha) och nu, idag, är jag så tacksam över min kropp. Tankarna om att den ska vara det snyggaste någonsin känns liksom inte som en primär tanke längre. Jag tycker om min kropp, jag är vän med den. Jag rättar mig efter den. jag köper kläder som passar den och inte kläder som den ska passa i.
Jag klämmer inte ner mig i något, jag bantar inte för att komma i klänningar, jag trivs, jag trivs så bra!
Men jag kan tänka tillbaka på den där missnöjda tjejen. Hon som åt godis på en fredagkväll och ägnade hela helgen till att ångra det för att göra samma sak nästa fredag igen. Tjejen som vägde sig varje dag, VARJE DAG, det är ju helt galet. Tjejen som räknade kalorier och testade olika dieter redan som tonåring,
Tänk så mycket tid jag har lagt på att tänka på vikt och mat och kroppen, så många onödiga tankar som inte ledde någonstans överhuvudtaget. Tänk om jag hade lagt den tiden på att lära mig kinesiska istället…då hade jag pratat flytande.
Lite deppigt att tänka på det såklart men samtidigt så är det gjort och inget jag kan ändra nu kan jag bara att njuta av att det är såhär istället. Att jag helt ärligt kan säga att jag tycker om min kropp. Att jag njuter av att vara jag. Att jag äter det jag vill och att träning idag bara handlar om att må bra. Nej, nu räcker det med bodyshaming för mig, aldrig mer. Aldrig aldrig mer.
Har ni alltid varit nöjda med era kroppar eller har det kommit med åldern?
Puss! / C
Det jag tycker är jobbigt är att jag har en putande mage, för att jag inte vill att folk ska tro att jag är gravid. Skulle gärna vilja vara gravid, men är tyvärr bara choklad i den där magen, så därför är det jobbigt. I övrigt tänker jag precis som du, i tonåren hade man ju den finaste kroppen, men inte var man nöjd för det. Det handlar inte om hur man ser ut, det handlar om hur man själv ser på sig själv! En vändpunkt för mig kom för ett tag sedan när jag såg en artikel nånstans (Facebook kanske?) om en tjej med cancer. Hon låg i en sjukhussäng och var bara skinn och ben. Hon bloggade om sin sjukdom, men hade haft bloggen även innan hon blev sjuk. Jag gick in på bloggen och läste tillbaka tills innan sjukhusbeskedet. Nästan varenda inlägg där handlade om hur hon skulle ta tag i sin kropp och sin vikt, att ”nu ska de extra kilona bort” osv. Det kändes så sorgligt och förjävligt att hon gått och känt så, för att bara något år senare ligga i en sjukhussäng och väga 40 kg eller nåt…
Det har blivit bättre men det är fft svårt. Mitt problem är att jag kan tycka att alla kroppar är vackra. På badhuset ser man den tjocka kvinnan, den smala kvinnan, den vältränade kvinnan osv osv och alla är så vackra. Vackra levnadsskavanker som gör just hennes kropp vacker och speciell MEN inte min. Min måste se ut som normen annars duger jag inte. En stor del av tankarna beror tror jag på människors elakhet och en exmake som gärna berättade alla fel + samhällets påtryckningar. Det har blivit bättre sen jag fick barn men visst finns tankarna.
Människors elakheter är bara svagheter hos dom! Du är fantastisk som du är! Lita på det ?❤️
Underbara du . Är snart 42 och kom på för 1 år sen att jag är bra som jag är. Har fina människor runt mig som ser mig för den jag är ; rund , glad och tacksammare än någonsin. Precis så jag känner .ut och är. Kan känna din känsla .. man liksom får ett nytt liv . Man ska må bra . Man är värd det.. oavsett hur man ser ut , vilket jobb man har eller hur man bor. Superfin baddräkt . Beställde just en knallgul kofta .. nu ska man bara hitta en knallgul väska. Har du tips ?!
Har aldrig känt mej bekväm i min kropp. Alltid ansett mej vara för smal och inga kläder har suttit bra. Börjar nu bli kompis med min kropp och försöker att istället vara nöjd med hur jag ser ut. Hjälpte mej otroligt mycket genom att jag fick barn och det är så skönt att inte tänka massa negativt om kroppen och istället beundra den att den burit två fina ungar ?
Wow vad cool färg på baddräkten! Hade gärna haft en sån när jag gick o badade med barnen.
Jag har nog lite delad uppfattning av kropp och utseende. Allt som oftast har jag inte brytt mig. Tänker på högstadiet och då brydde jag mig inte alls om kroppstyp, däremot skämdes jag ihjäl för att jag svettades under armarna (det är ju också helt galet att lägga energi på). I gymnasiet tänkte jag nog inte heller så mycket på kroppen, men var avis på folk som blev bruna på sommaren. Idag jobbar jag mycket med rehab för att få en stark kropp och är såklavis på de som är friska och starka. Efter två barn ser den ut som den gör. Men jag hade inte velat ändra på den, min kropp bär på en historia – den är jag. Vill hellre vara stark! Uttömda hängiga tuttar, valk på magen, blek hud, fräknar – japp det är jag! Är glad för att många idag vågar stå upp för att man inte måste se ut som efter en specifik mall och jag hoppas att mina barn kan tänka på annat än kroppshets. Tack för att du skriver så fint, en dag kanske jag får använda dig som exempel för min dotter – starka kvinnor som tycker om sig själva!
Härligt inlägg och bild! ?
Önskar jag varit nöjd men tyvärr inte… Vägde alldeles för lite när jag började gymnasiet men tyckte ändå jag var tjock och ful. Blev ofta mobbad som barn och det satte sina spår till slut.
Mycket bättre nu, vill vara en förebild för min dotter!
Oj vilket bra inlägg. Jag har aldrig bantat men jag har varit missnöjd med min kropp -ja. Det är nog först nu jag börjat tänka: jag kommer aldrig bli lika smal som när jag var 20 jag har fött 4 barn!! Jag ser ur så här! Jag är ganska nöjd. Tränar två ggr i veckan, inte för att bli smalare, jag vill bli starkare!
Tänker ofta likadant, om jag lagt all tid på att lära mig vettiga saker istället för räkna kalorier. Men tyvärr sitter mitt värde på något vis i kroppen och utseendet trots att 40 kommer allt närmare. Jag vill inte känna då, och kämpar med tankarna dagligen. Sorgligt att känna sig mindre värd med 5 kilo för mycket. Vet att jag är bättre än så och gör allt för att förmedla positiva ideal till dottern. Men djävulen sitter där på axeln och skrattar hånfullt när jag passar en spegel. Han granskar och hånar och grimaserar… Han kanske försvinner en dag. Jag hoppas det ?
Så vacker!!
Jag är snart 30 och kämpar fortfarande med att jag ska gilla min kropp. Dagligen tänker jag på att jag bör vara smalare. Jag hoppas jag en dag kommet att tänka precis som du! Heja dig. du är fantastisk! ❤️