Den vanligaste frågan när jag berättar att jag har mina barn hemma är
-Varför då? När jag har svarat på det så kommer nästa fråga som 8 gånger av 10 är -Men hur tänker du kring deras sociala förmåga? Det är ju jätteviktigt att dom lär sig sociala koder?
Absolut. Det är ju jätteviktigt. Men jag tycker att det är så roligt att många man pratar med om det här tror att det finns ett lika med tecken mellan att ha barnen hemma och sitta inne hela dagarna.
Jag har ju efter nu snart 2,5 år med Chloe vant mig vid frågorna och hittat ett sätt att bemöta dom så att det hamnar på en nivå som inte handlar om att försvara, för det behöver jag ju såklart inte, det här är min familj, mitt liv och mitt beslut, men däremot är det viktigt för mig att förklara för det finns ju en tanke bakom vårt beslut att ha tjejerna hemma och den tanken har ju självklart även täckning kring ämnet sociala färdigheter.
Jag är aktiv i mitt tänk kring sociala aktiviteter med barnen. Dels har ju vi från det att dom har varit nyfödda alltid haft en tänk att dom ska följa med, dom har varit med på alla resor, möten, mingel, middagar, fikor, ja, allt. Vi har ju i princip aldrig lämnat bort barnen för sociala aktiviteter, mer än några få dejter som vi har lyckats ta oss iväg på.
Chloe har jag gått med på Öppna Förskolan sedan hon var 6 månader, två gånger i veckan har vi försökt att komma iväg. När Celeste föddes blev det ett uppehåll men då fick vi hitta på annat istället. Det enda som är tråkigt är att det ju är väldigt få barn i Chloes ålder numera, det är om något syskon följer med någon gång men jag tänker att det blir en social aktivitet iallafall.
Sen är vi ju på lekplatsen eller i parken minst en gång om dagen, där är det alltid barn och det uppstår alltid lek, ibland håller den i sig 10 minuter, ibland leker dom tills dom nästan somnar stående.
Sen har ju vi The Girl Squad på vår innergård, där bor det nämligen sex tjejer mellan 2 och 3 år som i princip har känt varandra sedan dom var 1 år. Dom leker med varandra nästan varje eftermiddag. Idag var dom fyra tjejer som röjde runt och lekte i lite mer än en timme och det är ju verkligen en lyx för en hemmamamma, att bara kunna göra en kopp kaffe och sen trilla ner med barnen på gården och träffa upp andra mammor. Så härligt!
Båda tjejerna är extremt sociala och även om det är en personlighetsgrej så har Chloe aldrig blivit sur och sagt Min om någonting, hon delar gärna med sig, hon är typen man få stoppa för att hon inte ska krama alla, om dom inte vill bli kramade och kommer hon till en lekplats där det är en förskola med barn i gula västar så springer hon rakt in i gruppen och vill umgås så jag är faktiskt inte det minsta orolig över hennes sociala kompetens. Det känns alldeles utmärkt och som den ska.
Hur tänker ni kring det här med den sociala biten? Tänker ni på den?
Även om ni har barnen på förskola, tänker ni aktivt på den sociala biten?
P & K Claudia
Jag blir så glad när jag läser din blogg. Jag är 5-barns mamma, förskollärare och lärare 1-6, jag ser bara fördelar med att du väljer att ha dina barn hemma ❤️ Njut av dina barn, snart är de vuxna.
Ang att säga ”min” så innebär det att barnet förstår innebörden av min och din och därför har bättre förmåga att utveckla sin givmilda sida. Så det är inte negativt, tvärtom.
Trist att folk inte kan applådera ditt inlägg utan att kasta skit på föräldrar som väljer förskola. Förståelse åt båda håll skulle nog hjälpa.
Jag jobbar med dom här frågorna och tänker absolut på det vad gäller min dotter. Av det man kan se i din blogg och av det du berättar skulle jag inte komma på tanken att vara orolig för Chloes sociala utveckling. Föräldrarna har en jätteviktig roll i barnets sociala utveckling. Framförallt när de är så små som dina barn. Inget att oroa sig för med andra ord.
Så fint skrivet! Har tänkt precis som du när det gäller mina sex barn! Det sociala kan man få på andra ställen än på förskolan. Och kanske på ett bättre sätt till och med…det är lättare att interagera med andra små barn när man är liten om man har en vuxen i närheten som kan vara med och styra upp lite om det behövs. Det kan också vara fint att få vara med vuxna människor mycket så att man ser hur vuxna beter sig och interagerar. Barn ska ju inte vara barn hela livet utan bli vuxna. Med mina äldsta barn (äldsta är nu 20) gick jag ofta till öppna förskolan eller stämde träff med någon annan mamma för att barnen skulle få leka med varandra. Det var roligt både för mig som mamma och för barnen. Med mitt yngsta barn har det blivit lite annorlunda…det är så många barn hemma, fem syskon och ofta kommer någon kompis till storasyskonen med hem på eftermiddagarna. Mitt yngsta har alltså inte haft samma behov av lek med andra barn…de har funnits hemma. Och då upptäckte jag att det verkligen inte behöver vara jämnåriga som barnet leker med. Det kan ofta funka mycket bättre med åldersblandade grupper. Och allra bäst funkar det att leka med syskon. Nu har vi bestämt att vår yngste inte ska gå i förskoleklassen och detta var mycket mer kontroversiellt än jag kunde ha föreställt mig. Och det är just det här med det sociala man får höra. Folk verkar inte tycka att det är själva innehållet i förskoleklassen som är det viktiga utan just det sociala. Jag har försökt invända att jag vet ju att mitt barn är socialt, bra på att få kompisar, vet hur man leker, har väl utvecklad empati och kan dessutom rätt mycket av vad man lär sig i åk 1. Han har alltså inget behov av att gå i förskoleklassen. Däremot har han behov av att få ett år till i lugn och ro, med sovmorgnar, chansen att utveckla sina egna intressen, lära sig av mig, lyxen att kunna göra vad vi känner för även på vardagar. Tack igen för ett fint blogginlägg!
Fantastiskt bra skrivet Claudia! Jag är en 25-årig mamma med två barn på 3 och 1 år, har båda hemma på heltid och kommer fortsätta med det. Tycker det är en underbar tid och ser det som en lyx att inte vara uppbunden till en massa tider och platser. Utan vi tar vecka för vecka och hittar på så mycket vi behöver för att må bra, dvs varken för mycket eller för lite. Min äldsta är mer social än många barn och läser av andras känslor och försöker muntra upp barn som han märker är lite nere. Vi har inte överdrivet mycket inkomst men har valt att inte ta några lån eller avbetalningar och leva enkelt vilket gör att vi har pengar så det räcker och blir över. Tiden tillsammans är livets största investering. Heja dig och alla oss hemma-mammor! Kram Natalie
Jag hafe mi son på fk sen han var ca 15 månader. Då han började skolan kunde han knappt prata svenska och kunde ej sammarbeta med andra barn han var rädd för de :(. Vi hade hemma jonom så mycket det gick så nästa barn stannade hmma exrtra länge…och det blir dagmamma. Alla tjatar om social bla bla… mrn jag har ju folk hemma minst 2 ggr i beckan vi går ut varje dag… nä osociala blir de inte. Dessutom så är alla barn olika borde hållit sonen hemma monst 3 år drt tog han mycket skada … mrn drt är bättre nu… mrn han vågar ej leka spontant.
Jag måste bara säga att jag älskar din blogg och att läsa om ert liv. En stor eloge till dig och att du orkar! Jag har en son på snart 2 (som är ett riktigt energiknippe) och en liten på 3 månader. Min största har precis börjat förskolan och detta med en stor klump i magen på mig. Då jag inte psykiskt mår bra (konstaterad depression och ångest) så får jag dåligt samvete av att lämna honom på de 15h eftersom min strävan har varit att ha båda hemma. Det känns som jag misslyckats i min uppgift som mamma då jag inte psykiskt orkar aktivera stora sonen just nu. Jag förstår alla dom kommenterar om hur positivt det är att ha barnen hemma, men jag kan inte låta bli att känna avundsjuka, sorg och skuldkänslor. Jag läser din blogg som inspiration men får av kommentarerna en klump i magen för att jag inte orkar just nu. Ville bara ge en annan bild av just varför de 15 h kan vara bra för barnet då hen får förhoppningsvis en mamma som laddat batterierna och kan orka aktivera barnet de resterande timmarna av dagen. Hoppas det finns fler som förstår min situation.
Med det sagt, fortsätt inspirera! Du gör ett toppenbra jobb! Tack för en superbra blogg!
Så härligt! Tänker också att det finns fördelar med att lära sig den sociala biten tillsammans med en ständigt närvarande förälder som hela tiden har möjlighet att vara en förebild – ute i det verkliga, riktiga livet där man träffar människor i olika åldrar i många fler olika situationer, jämfört med vad man gör i förskolan. Själv tycker jag att förskolebarn vet hur de ska vara sociala i förskolemiljön, men de verkar ofta ha svårt att förstå att man kan och gärna bör bete sig på olika sätt utanför förskolan. Det är inte på så många andra ställen det rent socialt funkar att knuffas, roffa åt sig och skrika högst (som ofta är praxis bland barnen i de alltför stora barngrupperna – ingen skugga ska falla på pedagogerna, som gör så gott de kan under rådande omständigheter).;-) Bättre att lära sig det sociala av en förälder än av andra treåringar tänker jag.:-)
Jag tror tyvärr att barn som får sättas på förskolan för tidigt blir sämre i sociala sammanhang, Jag tror vi måste backa med detta att heltidsarbeta båda föräldrarna osv.. Mina barn har gått på förskolan o börjat nånstans mellan 15-21 månader o ja, jag hade önskat att kunnat vara hemma längre.. Men stressen som vi kastar in våra små barn i så tidigt tror jag försämrar mer än gör nytta, o det har inget att göra med personal osv, dom gör sitt jobb mer än väl, men småbarn behöver lugn o ro o sina föräldrar…. Du är grym Claudia som väljer o kan välja att ha dom hemma.. 🙂
Måste bara säga att, Du är grym! Är så glad att det äntligen finns någon som visar upp hemmalivet istället!
Har två hemmabarn, där äldsta är 4,5år och jag älskar det! Inga problem alls med det ”sociala”, han är visserligen lite blyg och försiktig (lillsyrran helt tvärtom, så helt enkelt olika personligheter) men vad gäller att köa, samsas, leka osv är det inga konstigheter. Med tanke på allt jag läst till mig så Tror jag starkt på att dom behöver kärlek, trygghet främst och att vi föräldrar vägleder dom i hur man ska göra saker och ting istället för att ha andra småbarn som ”förebild”.
Jag tror att barn kan lära sig minst lika mycket hemma med en engagerad och rolig förälder som dom kan lära sig på förskolan.
Det är så fint att se att det fortfarande finns mammor som du som VILL vara med sina barn så mycket som möjligt.
Av det jag kan se och läsa på din blogg så är du en fantastisk mamma till dina tjejer som kommer växa upp och känna att du är/ var otroligt närvarande.
Kram till dig!
Tack snälla fina du!
Jag ser det som en ren lyx att få hänga med dom!
Kram C
Jag håller med dig på alla punkter! Jag jobbar själv på förskola och har mångårig erfarenhet därifrån och det är en av anledningarna till att jag vill ha mina barn hemma så länge det bara går. Den största anledningen är såklart att JAG och barnens pappa vill spendera tid med dom dessa få åren dom är små. Min mellantjej är snart 3,5 och har varit hemma med mig alltid och drömmen är att kunna ha lillebror hemma lika länge. Min äldsta börjar skolan nu så han får jag snällt släppa iväg. Numera har jag också ett rätt så bra argument för varför vi valt att vara hemma så det är inte så många som tycker så mycket längre. Hon är dessutom ett (av alla) bevis på att man defenitivt inte hämmas i utvecklingen av att vara hemma. Hon har alltid följt med överallt och är helt fantastisk att ha med i en matbutik för att ge ett exempel. Vi har ocksp gått på öppna förskolan och har många barn kring oss även om jag inte tycker att det spelar så stor roll när dom är så små. Såklart att dom tycker det är roligt med andra barn men det viktigaste är ju trots allt de nära relationerna och att man skapar en trygghet där. Då är jag helt övertygad om att barnen snabbare får den självkänslan som krävs för att utveckla sitt jag. Folk verkar tro att man leker hela dagarna på förskolan, vilket jag verkligen tycker att man ska göra. Men mellan den lilla leken dom får utrymme för som 15h barn innebär väldigt mycket väntan på sin tur. Spontant känner jag faktiskt att jag gör både förskolan, mig själv och mina barn en tjänst genom att välja att vara hemma. Då finns där mer plats för de barn som verkligen har ett behov av att vara där, vara föräldrar måste jobba. Keep Up the good work!
Tack fina du! Detsamma! Kram!
Som dig Jonna; mångårig erfarenhet som förskollärare och har nu två egna barn, varav äldsta fyller 3 i november. Yngsta är 10,5mån + ett bonusbarn på 10. Haft alla hemma sen start (10-åringen är hos oss varannan vecka och då hämtade jag till en början på förskola, eftersom jag & sambon då inte hade några gemensamma barn och vi båda jobbade heltid). Vår 3-åring har alltid varit tidig med språkutveckling, är väldigt förståndig, empatisk och omtänksam. Jag har varit principfast i frågan kring varför flickan inte behöver gå på förskola och argumenten är flera; Stora barngrupper, skiftande personal, som för små barn (även äldre med för den delen) innebär stor otrygghet, vilket jag med egna ögon sett alldeles för mycket av, (tragiskt om otryggheten och den bristande tilliten leder till trasiga förhållanden i framtiden) för lite fri lek som lär barnen att leken inte är särskilt viktig…jag menar tänk så satans mkt den där läroplanen vill att vi lär ungarna, men tänk om fler kunde upptäcka att vi lär oss matten, språket, sången, att experimentera, måla, hjälpa, om växter o djur via leken o inte alltid genom planerade aktiviteter, där sjuttielva ungar pratar i mun på varann, ska sitta still, lyssna o vänta på sin tur (visst att detta tillhör fina egenskaper, men under rätt förutsättningar?!) Nej. Tacka vet jag att våga gå emot vårt sjukt materialistiska o självförverkligande värld och ist umgås med dem som betyder mest. Vissa dagar är sjukt jobbiga och man vill verkligen kasta den där j-a skon ut genom den öppnade balkongdörren, för att tiden är knapp (som alltid konstigt nog med små i bilden ?) och stora så gärna vill få på sig den själv, när lilla redan sitter i vagnen, är måttligt road över det o öronhåren krullar sig av de falsetthöga tinnitusljuden. Hjälp. Men det är glömt om fem minuter (för då dyker konflikt nr tretusenfemti upp som ett brev på posten just idag och den där anden i glaset verkar ha tagit tjänstledigt till sälla jaktmarker på obestämd tid!). Go hemmaföräldrar ??
Haha! Vilken helt underbar beskrivning i slutet. Jag skriver under på den:). Kram!
Jag hade också mina barn hemma längre än de flesta. Äldsta blir snart tre och först nu börjar han på förskolan. Det har gått jättebra! Han pratar om förskolan, vi kan förklara för honom att ”vuxna kommer tillbaks ” som Daniel tiger sjunger ?. Personalen där säger att han är social och att det märks att han lekt mycket med andra barn! De sa också att han så gott som var iskolan efter 1 dag! Känns väldigt bra. Vi fick också andra reaktioner när vi var hemma… att han blev isolerad och inte fick lära sig saker som de andras barn på förskolan. Vi gjorde vår egen vardag och precis som ni fick vi ett uppehåll från öppna förskolan när lillasyster kom! Då blev det istället kompisdater där föräldrarna jobbade deltid eller var föräldralediga med mindre barn. Eller biblioteket- en favorit ! Ibland var äventyret att handla eller att gå till en ny lekpark. Precis som för er var det inte alltid så många äldre barn med.. tips är att gå på öppna förskolan eller ställen där äldre barn kan vara på en mån eller fre- då är ofta 15-timmarsbarnen hemma!!! ?
Jag tycker på riktigt att det är SÅ märkligt att folk ifrågasätter det! Det är ju inte så att hon är 15 år och aldrig har satt sin fot utanför dörren! Alla gör ju det som är bäst för sin egen familj och HUR kan valet att välja att vara med sina barn vara något negativt?! Vår stora tjej går på förskolan och det har väl dels med att göra att hon trivs där men mycket att jag känner att jag behöver några timmar per dag för att fixa hemma/vara med lillebror och vila! Jag är extremt trött som två barnsmamma (lite förlossningsdepressioner och sömnproblem på det) och trots att vi har valt denna lösning så har jag extremt dåligt samvete över att lämna stora tjejen på förskolan och jag är livrädd för att någon ska ifrågasätta det åt andra hållet, dvs varför jag har ena barnet på förskola när jag ändå är hemma med det andra. Men det är det aldrig någon som har gjort. Men på något sätt hade jag förstått det mer än att ifrågasätta varför man har sina barn hemma. Min dotter är väldigt social och jag är helt övertygad om att hon lär sig mycket på förskolan men även mycket av oss föräldrar som hon spenderar väldigt mycket tid med också, Sen är jag även helt övertygad om att de flesta föds men en viss typ av personlighet, jag tror inte att allt styrs av miljö, föräldrars påverkan etc. Så det jag vill säga av det här extremt långa inlägget är att jag är helt övertygad om att era små tjejer kommer att växa upp till fantastiska individer vare sig de går på förskola eller ej, på samma sätt som att mina barn kommer att bli det samma!
Jag är så glad att du finns och vågar stå upp för ert val offentligt. Alla borde ha rätt till att välja det som de anser är bäst för sina barn, utan negativa kommentarer. Vissa vill ha förskola, låt dem ha det, andra vill bara ha lite förskola, och andra, som jag själv vill inte nyttja förskola alls och det borde vara lika ok det med. Min snart 6åring började nyss förskoleklass och det har gått väldigt bra, hon klarar både den sociala biten och allt annat med, ”trots” att hon varit hemmabarn hela livet. Det är trist när man blir ifrågasatt, det måste inte vara svart eller vitt, man behöver väl inte tvingas välja sida. Heja alla föräldrar som älskar sina barn och vill göra det bästa för dem, oavsett vad de nu kan tänkas vara.
Jag förstår verkligen inte hur man kan fråga varför om att du har barnen hemma, speciellt inte med tanke på deras unga ålder. Är inte de alla föräldrars dröm att kunna vara hemma så länge som möjligt med sina barn? Och tror inte de sociala påverkas alls av de, ni verkar utifrån de jag ser när jag följer dig och som du skriver så är barnen bra aktiverade. Ni rockar ❤️
Alltså, jag tänker så här. Ska barn lära sig sociala koder och hur man är mot andra av en hög med _andra små barn_? Är väl viktigare att man lär sig hur man ska bete sig mot andra _av sina föräldrar_ som ju kan alla sociala koder? Tror det är mycket bättre för barnen att få vara hemma med mamma eller pappa där det är tryggt att vara. Då får man som förälder också föra vidare de värderingar och liknande som man har, istället för att någon annan ska det
Jag håller med dig helt och hållet! Jag är i exakt samma situation som du. Jag kände att det var jobbigt när folk ställde frågor. Jag har två barn ett är 2 år och ett är 3 månader. Jag älskar att vara hemma med mina barn och är glad att jag kan vara hemma med dom. Innan kände jag mig obekväm så fort någon ställde frågan om dagis. Nu är jag lite tryggare. Det är mina barn, mitt liv, mitt beslut och det är jag nöjd med. Min stora pojke är jätte social och när du skriver om hur Chloe är så är det som att du beskriver min pojke. Det handlar inte om att man blir social på dagis. Det har nog mer att gör med personlighet! Kram
Det tror jag med. Absolut! Vi får fortsätta njuta varje dag! ???❤️?
Jag förstår att du vill vara hemma med dina barn å så. Men det låter som att dina barn säkert hade älskat att gå i förskolan:) Dom måste ju inte gå där varje dag. Men kul för barnen tänker jag.
Kram på dig fina
Vad underligt att informera någon annan om vad den personens barn skulle uppskatta.
Finns inget behov av någon form av gemenskap utanför familjen de första 3 åren av ett barns liv och därefter kan man välja att ha barnen på förskola så att barnen får.träna det sociala samspelet om man vill. Har man möjlighet och vilja kan man väöja att forstätta att avstå förskola och se till att barnen får träna sig på relationer och social samvar på annat.sätt. tex genom att låta barnen leka med grannarna lite nu och då.
Jag är hemma med mitt barn. Tänker att det sociala utvecklas i samspel med andra människor, och att det gör det oavsett om det är i samspel med barn och pedagoger på en förskola eller med familj och närstående 🙂
Håller med Karo nedan. Tror social snarare är något man är än blir. Var hemma två år med båda mina och den yngsta har trots öppna förskolan, dater på lekplatsen och mycket socialt umgänge med familj och vänner ändå haft social fobi nästan hela uppvåxten, är snart 15 år nu.
Sonen som haft samma förutsättningar har alltid varit väldigt framåt och social.
Med första barnet blev jag rätt stressad över allas kommenterar kring det sociala och förskola. Så när sonen fyllt 3 år fick han börja förskolan. Såhär i efterhand hade det varit bättre om han varit hemma på heltid minst ett år till. Han är inte särskilt social som person och har en ganska liten comfort zone men det är bara så han är. Nu är jag hemma med fjärde barnet som är lika gammal som Chloe. Det sociala oroar mig inget alls! Vi går på öppna förskolan 2 dagar i veckan o hon hänger med på olika aktiviteter. Förutom tre storasyskon så träffar hon barn i olika åldrar varje dag och det räcker mer än väl.
Jag tror det här med social är något man är och inte något man blir. En del individer får energi av att interagera med andra individer och en del blir helt utmattade av att interagera med andra. Så Nej jag har aldrig tänkt att nu ska förskolan göra mina barn sociala. Har två barn som idag är 18 och 15 år och de har varit på förskola och den stora är en ensamvarg och den lilla är Supersocial. Så Nej det är ens personlighet som avgör i detta läge tror jag.
Jag hade också tänkt ha min nyblivna 3 åring hemma när lillebror kom. Efter 2 veckor frågade han ibland när förskolan skulle börja. Vi bodde då precis bredvid förskolan så han såg ju sina kompisar dagligen. När jag frågade om han ville gå så sa han ”jag älskar dig och lillebror och pappa men jag älskar förskolan också”. Dealen blev att jag häntade efter lunch ?
Så tråkigt att du måste försvara dig, det är ju faktiskt 2017 och alla får ju göra precis som man vill. Jag tycker, att du är en superbra förebild för dina döttrar och har man möjligheten att vara hemma så ska man vara det tycker jag. Jag önskar såååå att jag kunde vara hemma, funderar till och med på att starta en webbshop för att kunna dra ut på tiden med min kära Juni. Nu vet ju jag att starta upp ett eget företag tar otroligt mycket tid, men jag kan iallafall vara mer närvarande hemma. Jag vill liksom inte stressa iväg på dagis bara för JAG måste jobba. Jag har en dröm, att kunna slippa den där dagistiden, för det är ju för min skull hon måste vara där. Jag tror precis som du, att de utvecklas lika bra hemma och att barnen inte kommer sakna något om de inte är på dagis.
Hejja dig säger jag! Önskar fler kunde göra som du??
Alla dessa frågor, undrar hur en del tänker när de låter sina barn börja på förskolan dagen efter de fyllt 1 år. De trycker tyvärr in barnen i en verksamhet där de ska kriga om en vuxens uppmärksamhet bland 14 andra barn, de lämnar sina barn i en verksamhet där det tyvärr inte alltid finns en ledig famn eller en chans att bara få varva ner. Nej, fortsätt som du gör – håll barnen hemma så länge du kan! Det gör du helt rätt i!! Låter som att era barn får en större social kompetens än flertalet av de barn som går på förskola, de barnen lär sig oftast bara de sociala koderna på förskolan, men resten av samhället då?
You go!!!
Kram från en förskollärare som arbetat i Malmö och sett baksidan av förskolorna! Tveka inte, ni gör helt rätt!
I barngrupper med barn 1-2 år så får de va (rätta mig om jag har fel) 4 barn per vuxen. Sen delas dom oftast upp så de inte är så många små i varje grupp. (Finns så klart mardröms förskolor men de flesta håller sig ändå till reglerna) Jag tror på att alla vuxna får ta ansvar över att se hur just deras barn är. Vad dom mår bäst av och hur de går för deras familj. Många är ensamstående och måste maxa sina föräldrardagar och sedan börja jobba så fort barnen fyllt 1. sen finns de såklart dom som inte behöver men gör det ändå. Jag hoppas att flertalet av barnen både i förskola och hemma mår bra. Sedan finns socialen som får hoppa in om de inte står rätt till (en bra sak som kan upptäckas i förskolan som tyvärr missas när barnen är hemma)
Alltså klart de behöver träna på det sociala samspelet men det tränar ju era barn på med er och med de andra ni träffar så det behöver ju ingen förskola för det. Jag är själv förskollärare och vet att det kan vara bra eller dåligt på olika förskolor men allra bäst har ju barnen det(och allra helst barn under 3 år som jag anser inte har behov av förskola alls) hemma med sina föräldrar och/eller andra nära vuxna. Du ska vara lycklig att du faktiskt kan leva det liv du gör och jag förstår att det är lycka för dig men att du också får kämpa på för att kunna ha det så. Gillat dig så mycket för att du står upp för det du känner är bäst för er. Hade önskat att fler tänkte som er och att jag hade kunnat haft mina barn hemma längre!