Claudia Galli Concha

När jag var med och gästade Josefin och Vanjas podd i tisdags så frågade dom mig mycket kring mig och min person och mina livsval, något som såklart alltid är smickrande men också väldigt nyttigt. Det är nyttigt att få reflektera över beslut och varför man har gjort som man har gjort och valt som man har valt.

Vi kom in på hur det kommer sig att jag har vågat ta mig för så många olika saker i livet, hur jag har vågat kasta mig ut och framförallt hur det kommer sig att jag har trott så mycket på mig själv och direkt när jag fick den frågan så blev det så tydligt för mig. Hur har jag kunnat tro så mycket på mig själv genom åren?

Sveken. Alla dom gångerna jag har blivit sviken av människor. Oavsett om det har varit familj, vänner eller inom jobblivet. Familj som har försvunnit, vänner som har visat sig vara olojala eller människor inom karriären som har lovat stora saker och sen svikit. Fuck you och tack så hemskt mycket på samma gång.

För jag inser ju nu hur otroligt mycket det har påverkat mig, hur stark tro jag har fått på mig själv på grund av det. Det kanske låter konstigt men för mig är det tydligt. Det har ju tvingat mig till att inse att ingen kommer någonsin att tro på mig på det sättet som jag tror på mig. Jag kan inte förlita mig på att någon kommer att fixa det för mig. Jag måste tro på mig. Det är huvudsaken, sen kommer folk i min närhet vara mer och mindre engagerade i mig, vissa kommer att stötta, vissa kommer att svika, andra kommer att göra så att jag lär mig om livet.

Men det fina i allt är att det är sveken som har gjort mig stark. För om jag är stark i mig själv och i tron på mig då krävs det extremt mycket för att rubba den känslan.

Tack alla svikare.

P & K Claudia