Den 27:april var det ett år sedan jag var tvungen att ta det värsta beslutet hittills i mitt liv. Kitty hade blivit sämre och sämre under en tid och det kändes inte som att det fanns något alternativ mer än att låta henne somna in. Men det var ändå jag som skulle bestämma…Första tiden var hemsk, jag var tidigt gravid med Celeste och Chloe hade precis blivit ett år och inom mig hade jag så otroligt mycket sorg.
Men barnen gjorde att jag höll mig ovanför ytan hela tiden, på något sätt. Sorgen fick inte grepp om mig helt och jag som gärna tror att det finns en mening med allt, tror ju definitivt att det även fanns en mening med att Kitty togs ifrån oss den dagen och tiden hon gjorde.
9 år fick vi tillsammans. I princip 24 timmar om dygnet i 9 år, hon var med mig överallt. På alla jobb, på resor, under inspelningen av Fjälllbackamorden hade jag till och med en hundnanny som var med Kitty på dagarna, haha.
Jag glömmer aldrig när hon somnade in. Hon hade varit riktigt dålig under en månad. Vi visste inte vad felet var, bara att något var riktigt fel. Hon hade gjort en stor operation året innan för att ta bort cancerknölar och sedan den operationen blev hon aldrig helt bra. Jag visste att jag inte ville operera henne igen, jag ville inte proppa henne full med mediciner…jag kände i hela mig att det var dags att skiljas åt.
Hon somnade i mina armar. Vi låg sked i den stora hundsängen hos veterinären när hon tog sitt sista andetag. Det kändes som att hon var lugn när vi låg där. Jag var också lugn. Ni vet, man har några såna där stunder i livet som man tänker på som stunderna man inte kommer att klara av…man tror att man rent fysiskt kommer att gå sönder, ramla ihop. Det här var en sån stund för mig. Men jag klarade det. Jag reste mig och sa hej då, pussade henne flera gånger på nosen och sen gick vi.
Det var fruktansvärt. Min Kitty. Min följeslagare.
Idag har sorgen lagt sig, dom glada minnena är många men sorgen är inte kvar. Kitty finns med mig varje dag i tanken men idag kan jag glädjas av den tiden vi fick utan att känna sorgen. Det är underbart. Kitty är på en bättre plats nu än sista tiden hon hade med oss och det är huvudsaken.
Jag älskar dig Kitty, din lilla rumänska gatuhund, tack för att jag fick uppleva dig!
P & K Claudia
Åh förstår precis hur det känns :(.
Jag har min årsdag i mars. Då var det två år sedan jag och min följeslagare sedan drygt tolv år fick skiljas åt. Jag är glad över tiden vi fick tillsammans och hennes koppel hänger på kroken i hallen brevid hennes kompisars halsband. Hon är alltid med mig ?
Åh. Kram!