Folk till höger och vänster skiljer sig, mina föräldrar är skilda, flera av mina syskon är skilda, vänner är skilda…Det ÄR tufft att leva ihop, framförallt med småbarn, sömnbrist, absolut ingen tid att vara det paret man var innan barn, ingen tid att slå ihjäl utan varenda minut är fylld, iallafall fram till 9 när barnen garanterat somnat.
Nu har vi varit tvåbarnsföräldrar i tre veckor och jag måste säga att det nog (hittills;)) har gjort oss betydligt starkare som par än innan. Av en väldigt enkel anledning. Vi måste.
Vi måste vara starka i vår relation för att orka. Vi måste hjälpas åt och det är något som sker per automatik, det finns inget alternativ. Vi båda måste vara 100% närvarande i det nya livet som vi har klivit in i annars går det inte. När man har två blöjbarn, två barn där ingen ännu kan kommunicera med ord men ändå har starka viljor, då måste vi som föräldrar vara ett bra team. Vi måste vara stabila och vi måste vara där för varandra.
Jag har ju tidigare berättat om min syn på pappor och papparollen och att mina förväntningar har varit relativt låga när det kommer till pappor som staplar upp och finns där och gör det för att dom vill och inte för att dom måste.
Och det tog faktiskt en tid innan jag vågade lita på att Manuel ville, att det han gjorde för Chloe var för att han ville och inte för att han var tvungen…nu är jag väldigt trygg i att han finns i det här och här för oss för att han vill, nu är det självklart, men ni vet ju hur det är med historia och erfarenheter…det sätter sina spår.
Vi ska inte skilja oss.
Jag har bara bestämt mig för det. Det kanske låter galet naivt och det kanske ÄR naivt men jag känner med varje centimeter av min kropp att jag varenda dag ska ge allt för att VI alltid ska funka, för jag vet att man måste anstränga sig i en relation, absolut, man måste jobba för att tjäna pengar och man MÅSTE underhålla en relation för att den ska funka, jag skulle nog säga att jobb och relation kräver lika mycket uppmärksamhet…något alla såklart har väldigt svårt att ge.
Nu är ju jag och M oförskämt kära i varandra men småbarnslivet ÄR en tid som är alldeles underbar och ljuvlig MEN relationen får ju inte den tiden som den fick förut, det behöver man inte vara ett geni för att varken se eller förstå.
Lösningen då?
Ja, fanns det en magisk formel så hade jag gett ut den direkt, tänk vad skönt och fint om alla små barn kunde få växa upp med föräldrar som levde ihop och var lyckliga, men någon sådan finns det ju inte.
Jag kommer att satsa på att alltid visa respekt, alltid lyssna och aldrig sluta se Manuel som den individ jag föll pladask för efter tre dagar på nya jobbet ❥
P & K Claudia
Jag är uppväxt med en frånvarande far. Som ung bestämde jag mig för att jag inte skulle låta mina barn växa upp utan far (okej, man kan inte bestämma över allt som händer i förhållanden, men första valet var och är att jag vill vara två med allt). Snart firar vi tio år, tre barn och 8 år som gift, och jag är fortfarande galet kär i min man. Det är inte lätt, vissa dagar vill man slå ngt i huvudet på honom, men aldrig på riktigt, för det är ju VI. Ibland måste man kämpa för varandra och ibland är alllt rosa moln! Kram! 🙂
Samma här, i perioder.
Men 10 år! Bra jobbat!
Jag tänker som du, det SKA bara funka, och man får helt enkelt jobba hårt på det:).
Kram ❥
Ja håller verkligen med om att för att det ska funka på bästa sätt måste man vara ett team. Det är väldigt tufft och jag förväntade mig inte att relationen skulle påverkas så mycket som den gjort även om vi har det väldigt bra tillsammans. Det är lätt att bli frustrerad men det blir så mycket enklare om man istället hjälps åt och ett liten mening som ”jag tycker verkligen du varit duktig idag, förstår att det varit tufft” hjälper mycket? tycker det är tråkigt att du hade låga förväntningar på pappor, jag har inte läst om vad du har för erfarenheter som gjort att du tyckt så. Men himla bra att du har ändrat din åsikt om det. Jag tycker att båda föräldrarna är lika mycket föräldrar. Lika mycket förväntningar som jag har på mig själv har jag också på min man. Ni verkar vara en himla fin familj och så härligt och definitivt inte naivt att bestämma sig för att inte skiljas. Så många som går isär och det är väldigt tråkigt. Jag har också bestämt mig för det, problem som vi kommer stöta på får vi jobba på. Respektera varandra och kommunikation tror jag man kommer väldigt väldigt långt med.
Lev lyckliga i alla era dagar?❤
Stor kram
oh ja jag håller med tiden är tuff som småbarnsförälder, jag förstår alla som skiljer sig, det gör jag. Men jag hoppas självklart som alla gör, att jag inte ska behöva gå igenom det. Önskar er det bästa. <3
Har Inga barn själv, men det finns en stor oro över hur allt ska bli mellan mig och min man när barn kommer. En nyckel för oss kommer bli att prata mycket innan om hur man vill leva som familj. Och att verkligen vilja och längta efter barn. Det är det vi väntar på båda två 🙂
vilken mysigt bild! 🙂
Tack!
Åh vad fina ni är!
???
Så fint skrivet 🙂
Att separera är inget roligt och vem vill att kärleken ska ta slut. Man kan lova att göra allt för att det ska fungera, men viktigast av allt tycker jag är att OM det Gud förbjude skulle skita sig måste man vara vänner. Inte bråka om gafflar och barnen.
Med inställningen att man ska vara tillsammans resten av livet tror jag man kommer långt på! ?
Så fint och klokt skrivet.
Inte ett dugg naivt att tänka att ni aldrig ska skiljas, livs lång kärlek är väl det man strävar efter. Så sunt.