En följdfråga som dök upp på mitt inlägg om hemmamammaliv och karriär igår var ju såklart ;
men du och Manuel då? När har ni tid för varandra?
En väldigt befogad fråga eftersom jag som jag skrev alltid jobbar på kvällar och andra lediga stunder…
Men på något konstigt sätt har det aldrig blivit ett problem, eller såhär, på frågan om vi umgås mindre nu än innan vi fick barn, ja, det gör vi ju såklart. Hans dagar fylls av jobb som vanligt och mina dagar fylls av Chloe och aktiviteter tillsammans med henne, men eftersom Manuel jobbar hemifrån så är det ju väldigt ofta som vi äter lunch ihop, i princip varje dag och vi kan även ibland på eftermiddagarna gå ut och fika eller hitta på något.
Men bara han och jag-tid?
Det har det ju blivit väldigt mycket mindre av. Innan vi fick Chloe levde vi ju i symbios med varandra och hittade på saker hela tiden, upplevde saker, utforskade världen och varandra 24/7, helt underbart och jag är verkligen glad för den tiden och att den ändå varade i 4,5 år innan vi fick barn, men nu saknar jag den inte, nu är vårt liv så rikt och roligt med barn så det känns bara som att allt har blivit lite deluxe.
Men att ha småbarn och hålla kärleken vid liv är ju som alla vet inte något som helt sköter sig självt.
Man måste anstränga sig och tvinga tillbaka tankarna till att man är någons utvalda, att man både har blivit utvald av en person och valt att leva med en person för alla dom egenskaper man har, så att det inte blir så att man bara är någons föräldrar.
Missförstå mig inte, jag älskar att vara förälder tillsammans med Manuel, det är det bästa någonsin, men jag vill ju också fortfarande vara den han vill prata med, hänga med, hitta på saker med, ligga med, skratta med och allt annat man gör med sin partner in life. Och det är otroligt viktigt för mig att känna och det tycker jag faktiskt att vi båda, med några få misslyckanden på vägen, har varit bra på.
Jag tror också att det är viktigt att ta tillvara på dom där små stunderna som man får under en dag och inte bara se fram emot en dejt i månaden eller något liknande.
Manuels mamma brukar hjälpa oss med Chloe om vi måste åka och göra ärenden och då brukar vi passa på att slinka in på ett café och ta en lyxkaffe, även om vi bara hinner en kvart så ger den kvarten väldigt mycket, även hemma, att ta en snabbkaffe eller se på något tillsammans eller faktiskt bara ta 10 minuter under dagen och prata, fråga den andre hur den mår eller spåna på någon resa man vill göra eller prata drömmar och mål, bara prata om något som är vi och inte vi i relation till Chloe.
Men sen en sak som vi gjorde bra redan innan vi fick barn var att prata igenom dom här sakerna, vi var beredda på att det skulle bli något annat, att relationen skulle ändras INTE bli tråkigare eller sämre eller mindre viktig, men att den skulle ändras och det kan ju låta självklart och banalt men för mig har det betytt jättemycket.
Så om vi har tid för varandra…inte lika mycket som förut men när vi väl får dom där stunderna så är dom ännu mer magiska. Livet deluxe.
Hur har ni uppfattat förändringen från att ”bara” vara ett par till att bli någons föräldrar?
Vad är era knep?
P & K Claudia
★
Jag blir nyfiken på vad den frågan hade med att du är hemmamamma att göra? Menade frågeställaren att ni skulle lämna Chloé på förskolan och gå på dejt?
Tror nog kommentaren syftade på att Claudia skriver att hon jobbar och bloggar mycket på kvällarna när Chloe sover. Vi som har barnen på förskola har ju oftast jobbat klart när vi väl kommer hem och kan då ha partid/egentid när barnen somnat,
Tycker som ni, att man tar till vara på och uppskattar de små stunderna och tillfällena. Det måste inte vara ett projekt, att vi ska boka barnvakt långt i förväg och planera en heldag. (Även om det är fantastiskt och lyxigt de gånger det väl händer) det är småsaker som att ta i varandra, sitta och prata eller spela yatzy tillsammans på kvällarna när barnen somnat istället för att fastna framför tvn eller varsin padda, tända ljus. För oss måste det inte alltid vara en perfekt lördagkväll med trerättersmiddag, vin och älska hela natten. Vi uppskattar lika gärna en tisdagkväll med fiskgratäng och en snabbis 🙂 Sen är man ju också så medveten om att detta är en period av livet, våra två äldsta är 10 och 8 år nu och de vill för det mesta bra mycket hellre leka med kompisar än vara med oss. Så det går fort.
Det viktigaste är ju att man är kära i varandra, då klarar man allt. Jag och min sambo är båda karriärfokuserade, har haft distansförhållande i fem år, bott i olika världsdelar m.m.. Kämpa på=)
Leva i nuet!
Ha en fantastiskt helg!
Jag tror att det är viktigt att aldrig ta varandra för givna. Att visa uppskattning och kärlek. Att ta på varandra (även om det bara är att lägga armen på ryggen på sin partner eller kanske en kram). Det gäller försöka att inte tappa bort förhållandet även om det är lite meckigt när barnet/barnen växer 🙂
Tack för svaret på frågan 🙂