Jag trodde aldrig, ALDRIG, att jag skulle göra det här, att vi skulle göra det här. Det var en av dom sakerna som jag alltid ifrågasatte när man hörde om andra par som hade valt att göra det. Jag tänkte alltid att det måste vara någon kris. Men nu är vi där själva…
Jag och Manuel sover inte i samma säng längre. Det är ingen kris, det är är det absolut inte, men det har kommit in en liten minime i våra liv som har rört till det lite på sovfronten.
Såhär är det;
Vi vande Chloe vid att somna och sova i sitt rum för ca 6 månader sedan och det har gått bra, vi har gått in till henne ibland men vissa nätter har hon sovit helt själv. Men just nu är vi i en period då Chloe inte sover inte hela nätterna, hon vaknar alltid vid 3-4 på morgonen och då vill hon ha sällskap och oftast är det jag som går upp, av flera skäl, jag blir inte trött av att bryta min sömn, jag vaknar ofta först när hon gnäll/gråter och jag tycker ju att det är så mysigt, haha.
Men nu när jag är höggravid så går det inte för mig att sova i hennes säng, det går knappt att sova i någon säng längre, jag måste byta ställning hela tiden och alltid får man lite ont någonstans, men hennes säng är lite extra obekväm nu och den är dessutom smal.
Så nu gör vi så att Manuel sover i hennes säng själv och jag sover i vår (extremt sköna!) säng tillsammans med Chloe, det gör ju också att hon inte vaknar på samma sätt på nätterna, ibland vaknar hon inte alls, vilket ju är skönt för just nu, i slutet av graviditeten, är jag ganska beroende av mina sovtimmar.
Så där är vi nu…sover i olika sängar, det kan ju verka väldigt oromantiskt men det har faktiskt inte med det att göra, det är praktiskt, ett ord som inte osar romantik kanske men som är väldigt uppskattat när man har småbarn. Sen behöver man ju faktiskt inte sova ihop för att det ska vara lite lovidovi, det kan ju ske på annat sätt och på andra platser…;)
Tänk vad barn förändrar en som människa…
Någon mer här med samma tankegångar?
P & K Claudia
★
Vi ställde in ”gäst/extrasängen” bredvid dubbelsängen så nu har vi en 240 cm bred säng där två barn och jag och mannen sover gott. Rekommenderas om plats finns!
Samsovning är det mysigaste som finns. Ett tips annars om ni vill sova tillsammans som jag sett många par göra är att köpa en extra madrass som man antingen skjuter in under sängen på nätterna eller har liggandes på golvet (beroende på hur petig man är), där barnet kan sova på nätterna så får mamma och pappa dela sängen. Annars finns det ju riktigt stora dubbelsäng på IKEA där hela familjen får plats 😉
Vi gjorde samma med första barnet. Jag stretade emot in i det längsta för så ”tråkiga” skulle vi ju inte vara. Men vi och vår dotter mådde så bra av det och sov bättre. Och jag blev gravid med lillebror ganska snabbt, så den biten kan man ju fixa ändå 😉
Men vadå. Det är ju självklart ☺
Min man blev ”soff-bo” när tjejerna kom.
Oj, oj, oj vad mycket det är man skulle eller absolut INTE skulle när man fick barn, ha ha 🙂 Vi har ett stort gemensamt sovrum med två dubbelsängar i bredd. Ett mindre sovrum bredvid med en dubbelsäng där jag sov ensam med varje nyfödd, tills de blev ”pålitliga nattsovare” efter 4-5 månader. Då flyttade vi in till de andra. De sover som stockar hela nätterna – men det gör inte jag. Jag älskar ungarna, och min man, över allt annat på jorden men plötsligt känns det som om jag inte får luft i allt detta samsovande. Kanske sitter det i ryggmärgen att sova väldigt lätt och vakna ännu lättare när någon rör sig, men det har ju alltid varit så mysigt förut! Det kändes så hemskt, som om jag svek dem, fastän jag vet att det inte handlar om det. Gick t o m till en psykolog och grät floder och ”erkände” att jag fått en knäpp och tydligen inte älskar mina barn mer… En psykolog med fötterna på jorden som sa helt självklart att ”äsch, du behöver bara vila från modersinstinkten ett tag, du är outsövd helt enkelt, även om ungarna sover som små grisar. Lägg dig i ett annat rum bara, de sover ju ändå”. Sen var det inte mer med det, och jag blev helt snopen. Kunde det vara så enkelt? Klart det kan sa min förståndige man. ”Jag ville inget säga, var rädd att såra dig. Men lägg dig i lilla-rummet istället, ungarna och jag sover så vi märker inte det…” Gissa om det var ovant de första nätterna… Hjälp! Men sen har jag sovit, sovit, sovit. Och som du säger – med lite fantasi kan det vara romantiskt ändå, faktiskt mer romantiskt än man kan ana 😉 Att sova, snarka, pusta och stånka är inte så romantiskt – egentligen, det är nästan som vi fått en nytändning när jag möter upp min man vid frukostbordet, nyduschad och pigg 🙂
När man har en man som børjar på jobb kl 07.00 om morgonen ooch är i tillegg ett høgrisikojobb så tenker jag att när lillemann kommer så gjør vi nog detsamma?
Min erfarenhet är att hur, vart, när och med vem (inom familjen, hahaha!) man får sova med , så sover man. Pigga föräldrar som får sin nattsömn har säkerligen bättre grund att stå på än par som sover uselt i samma rum ”bara för att”. Bråk uppstår ju inte helt sällan då man är trött och inte har någon energi!
¨Vi har sovit i separata rum när barnen har varit nyfödda och jag har ammat dem under nätterna. För min man och mig har det inte ens varit en issue. När barnen sedan har blivit större och inte ammat på natten längre har vi sovit ihop igen. Det har gått utmärkt alla gånger!
Jag är helt på din linje:)?
Been there done that ? så har vårt liv sett ut i många månader utan en andra graviditet ? man får prioritera för att orka helt enkelt. Just det som du skriver, att man fungerar olika när det gäller samsovning med barn, nattliga uppvak osv. Min man blir helt förstörd av sånt som inte är några problem för mig. Han är bra på andra saker istället ❤️ .
Hur gör ni sen, när bebisen kommit?
Stort lycka till och grattis till stundade tillökning ? !
Äsch sådär gjorde vi med!
Ibland får det romantiska stå tillbaka mot det praktiska helt enkelt och inget fel med det 🙂
Nej, verkligen inte, whatever works 😉
Som medelålders med snarkande make (ja han har provat många olika hjälpmedel utan resultat) så har vi separata sovrum…..bästa som hänt oss.
Alla trix som funkar är bra trix:). Eller hur! Kram!
Oooja det där känns igen!!! Vi skulle aldrig aldrig bli ett av dom par som inte sover tillsammans. Aldrig att ett barn skulle få styra det! Yea right! Vi är där! Har varit där, tagit oss ur det men nu är vi verkligen där igen!!! Ordentligt! Men det är ju så förbannat skönt att få sova!!!!! Och då blir det en sån lösning. Just nu! PS. ”Just nu” är en mycket längre period än vad det låter!
Underbart! Skönt att veta att vi är fler:)
Misstänker att det där Just Nu kan bli ett tag…men det kanske är klokt att tänka just nu och någon vecka åt gången, haha.
Kram!