Claudia Galli Concha

Snart går vi in i en ny tid, ännu ett nytt liv, ännu lite nya rutiner, ännu större familj, ännu mer kärlek att både ge och få. Men innan vi går in i det känner jag att jag håller på att avrunda det här kapitlet.

Jag är ju typen som gärna samlar ihop mig och mina tankar för att sen gå vidare med ny inställning och ny energi, det ger mig ett lugn, att se över tiden som har varit, utvärdera, omfamna, rensa. Jag gillar det.

Så vad har hänt med oss som par sen vi fick barn? Det omtalade första året.
Det läskiga året som man från en dag till en annan kastas in i utan en aning om hur man ska tumla runt och framförallt ingen aning om i vilket skick man ska kastas ut på andra sidan.
Jag tyckte att det var lite läskigt när vi stod inför det. Jag vet ju att jag kan vara en väldigt speciell katt när det kommer till relationer och förväntningar och mitt sätt att se på saker, och Manuel är också en stark personlighet så jag var på riktigt väldigt ovetandes om hur det skulle bli, jag fick helt enkelt omfamna det nya med öppna armar och hoppas att det skulle gå så bra som jag såklart önskade.

Första tiden när Chloe hade fötts var fylld av känslor och tankar.
På ett sätt var det så på riktigt och på ett sätt var det ett konstant rus.
Det var verkligt men det var ju inte vardag. Jag fick direkt väldigt starka band till den lilla tjejen som var min dotter. Det var hon och jag…och en helt fantastisk pappa.

Det var först då som jag insåg hur en pappa KAN vara.
En pappa kan vara intresserad till 100% av sitt barn utan att göra sig till, det kan faktiskt vara naturligt på det sättet. Utan att jag bad honom så gjorde han saker med och för Chloe. Det här kanske låter helt sjukt men jag hade inte dom förväntningarna. Min egen relation till min pappa har ju inte varit 100% hela mitt liv så jag tror att jag har haft en skev bild. På något konstigt sätt har jag trott att mammor är med sina barn och pappor är det när mammorna vill att dom ska vara det, ungefär så. Jag vet. Så skevt. Och jag insåg nog inte att jag hade den bilden förrän vi var där i situationen själva och när jag såg Manuel och Chloe tillsammans. Han var genuint där. Hon var för honom lika viktig som hon var för mig. Hon var från den 5:e april det viktigaste i vårt liv.

Manuel är min stora kärlek. På riktigt. Jag har haft sån tur. Att jag faktiskt lyckades träffa honom och bestämma mig för honom och att han bestämde sig för mig (han tog lite längre tid på sig, haha, jag bestämde mig på tre dagar) och att det blev vi, att vi gifte oss och hade den stora lyckan att få Chloe och att vi nu väntar vårt andra barn. Jag får uppleva allt det med mannen som fortfarande får mig att le bara genom att dyka upp med ett meddelande på min telefon.

Men saker förändras när man får barn. Det gör det. Jättemycket.
Till det bättre.
Jag trodde inte att det kunde bli bättre än vi hade det när det bara var vi och vi gjorde alla våra resor och flyttade och upptäckte varandra och livet. Det var magiskt. Och jag vet att jag ofta tänkte då att jag inte ville ”offra” det vi hade, jag tänkte till och med att barn kanske inte var för oss, vi kanske skulle vara det där paret om bara var tokkära och gjorde vår grej, barn kanske inte passade in i bilden. Jag ändrade mig som tur var.

Men  jag är otroligt glad att vi fick dom där åren innan. Att bara njuta av varandra och lära känna varandra, bråka, skratta, gråta, utforska, uppleva sorg och total lycka. Dom åren byggde den stabila grunden vi har idag.
Nu handlar det inte om Claudia och Manuel längre. Det handlar om familjen. Nu är det vi. Och det magiska med att få ett barn…det slår allt.

Visst är det saker som försvinner, spontana biobesök, långa luncher med extra lång fika efter, sex vilken tid på dygnet man vill, bara ligga i sängen och kolla film hela dagen…det finns inte mer.
Men jag kan inte sakna det. Jag kan inte sakna det överhuvudtaget när jag ser vår dotter som är 50% mig och 50% Manuel. Det, mina vänner, är det största i livet.

Och vad gör det åt relationen? Vad har det gjort med vår relation?
Jag älskar Manuel mer än någonsin. Jag respekterar honom för den pappan han är och den mannen han är till mig, han är så mycket mer än killen jag föll handlöst för och fortfarande faller för varje dag. Vår relation har så många fler dimensioner nu.
Saker som förut kunde blossa upp och bli stora problem finns inte längre.
Jag orkar inte ha problem, det gör ingen av oss, vi lägger vår energi på att få familjen och våra jobb och livet att funka. Det är det viktigaste.
Ibland, inte ofta, men ibland hade man säkert behövt prata igenom vissa saker, situationer som uppstår, tankar man bär på, men vi funkar mer så att vi vill prata framåt när vi väl tar oss tiden att sitta ner och prata, ingen av oss orkar gå tillbaka och tycka och tänka och formulera. Vilket ju på sätt och vi kanske är dumt, men samtidigt ganska skönt.

Kärleken är något annat nu. Den är som cementerad i sten. Den är inte svajig. Det är han och jag. Punkt. Det finns inga om och men. Visst vi hånglar kanske inte upp varandra i hallen varje eftermiddag men vi blev ju gravida igen efter 10 månader som föräldrar…utan att planera så…haha;)

Jag är stolt över oss. Det är en prövning att få barn, på många sätt. Man själv förändras, partnern förändras, relationen förändras, LIVET förändras. Men jag känner att vi har gjort vårt bästa. Det har inte varit enkelt hela vägen. Absolut inte. Vi är föräldrar. Det är som sagt inte bara om oss längre. Vi, två olika individer, ska mötas i så många tankar och åsikter om allt från rutiner, uppfostran, socialt liv, vad är bäst för Chloe, vad är bäst för familjen?

Jag ger oss båda en klapp på axeln. Det här gjorde vi väldigt bra. Vi klarade första tiden med barn alldeles utmärk och nu tror jag att vi är så redo som vi kan bli för att bli en ännu större familj.

Jag är så tacksam för det vi har skapat och fortfarande skapar.

Nu ska familjen Concha går från 2.0 till 3.0!

P & K Claudia

★