Igår på förmiddagen gick jag och Chloe till en lekplats som vi passerade häromdagen när vi var på jakt efter ett fruostställe, vi kollade upp var den låg på kartan och insåg att det bara var ca 7 minuter att gå från oss. Perfekt!
M skulle jobba lite så jag och minime packade oss iväg och var framme vid lekplatsen strax efter 10.
Först var vi ensamma där sen efter en stund kom det något barn som droppade in då och då under vår 1,5 timma där.
Men det som slog mig när jag gick och filosoferade på lekplatsen samtidigt som jag lekte med Chloe som sprang runt runt och utforskade den nya platsen var följande…jag har blivit otroligt mycket trevligare att resa med sedan vi fick barn.
Manuel och jag har rest mycket sedan vi träffades, många långresor men även weekends och spontana veckoresor och en sak som alltid har inträffat tidigare och som jag till och med tog upp i terapin när jag gick där var att jag, varje resa utan undantag, hade någon slags resedepression runt dag tre. Det slog aldrig fel. Och vad berodde det på? Jo, jag hade så otroligt höga krav på att vi hela tiden skulle ha roligt, ha det mysigt, hitta på roliga saker, utforska nya ställen, äta på nya restauranger. Jag hade en inre stress över resan och bilden av hur jag trodde att resan skulle vara, hur den BORDE vara. och det där bordet hörde inte alltid ihop med vad jag vile men det var som att jag hade en inre förväntan som aldrig blev tillfredsställd, även om jag var det så var det som att det pickade på insidan av mig av någon konstig stress. Resestress.
Det här var ju självklart superknepigt för Manuel för att jag visste ju inte ens vad jag ville, jag hade ingen aning, jag kände mig bara inte nöjd.
När jag väl hade tagit upp det här i terapin blev det självklart bättre för då blev jag ju så medveten om att det skulle komma och jag kunde ta till kina verktyg som jag hade fått med mig och bekämpa eller snarare ignorera den här känslan.
MEN sen jag fick barn är det något helt annat för mig. Det är bara här och nu som räknas och det mesta vi gör gör vi ju för hela familjen och mycket för Chloe. Det är otroligt befriande tycker jag. Jag är här och nu konstant och jag gör inte upp stora mål och planer. Jag vet att vi måste äta på vissa tider och att Chloe vill sova en sväng runt 12, men utöver det gör vi bara det som känns bra NU.
Jag älskar det. Jag får lägga mina knasiga tankar åt sidan och vara närvarande. När Chloe sover kan jag jobba en stund, eller vila eller bara njuta av resan och när hon är vaken hittar vi på det som vi båda vill.
Som att hänga i lekparken i 1,5 timme…en helt perfekt förmiddag, eller som att ta en spontan långlunch när hon somnade i vagnen…underbart. Men jag planerar inte. Jag bara är. Och jag njuter av det.
Nu ska vi packa ihop oss och åka hem. Också en grej som innan-barn-Claudia hade haft ångest över…inte längre, jag har ju mitt bästa med mig hem och vart vi än kommer så är det den bästa platsen att vara på.
Vi hörs hemma i Sverige!
P & K Claudia
★
Åh håller helt med! Jag kan känna så även hemma ibland. En energifylld person som jag har tidigare haft svårt att ”bara vara”, något som blivit betydligt bättre sen lilla (inte så lilla nu dock!) kom till oss! Härlig känsla och insikt!
Låter som en härlig inställning :). Ett bra sätt att få njuta av ledigheten. Kul 🙂
Tycker alltid det blir bäst när man inte planerar för mycket utan bara gör det som faller en in 🙂