Claudia Galli Concha

Jag har ju kört några True Storys här på bloggen nu sen i somras och idag är det dags för den produktionen som folk frågar mig mest om, det är förmodligen för att det är den produktionen som flest människor har sett.

Skilda Världar var ett stort kapitel av början av min karriär och det finns mycket att berätta så det här blir en del ett.

Så hur är historien?
Hur kom det sig att jag fick en roll i en tv-såpa som sågs av 1,5 miljoner människor varje dag?

När jag skulle börja i tredje ring på gymnasiet så provfilmade för Skilda Världar innan den serien hade börjat sändas, när alla dom stora rollerna tillsattes var jag där och testade för rollen som Nora (som Tuva Novotny gjorde) men fick den inte. Men jag blev otroligt sugen och redan då var jag ju sjukt envis så när jag fick nej på min provfilmning så tänkte jag att det där jobbet…det skulle jag ha. På något sätt.

Jag ringde castingtjejen som hade huvudansvaret för alla roller som löpande tillsattes ca 1 gång i månaden…bara för att säga hej och påminna henne om att jag fanns, haha, hon måste ha tyckt att jag var väldigt jobbig, men jag brydde mig inte,jag tänkte att om jag INTE hörde av mig så skulle hon definitivt glömma bort mig så jag fortsatte envist.

Och som det är när man är envis…tillslut gav det resultat! Jag fick i slutet av sista terminen av tredje ring provfilma till en gästroll som hette Frida, hon skulle vara med i två månader var tanken.
Jag fick ett manus på posten…mail var ju inte riktigt det man använde då…ja, det här var ju 1997, texten innehöll en massa biltermer eftersom Frida var en raggarbrud från Gnesta, men jag pluggade in det där och övade på att vara så raggarbrudig jag kunde och så gick jag dit. Provfilmningen ägde rum dagen innan min student…bara en sån sak. jag minns att jag var förvirrad när provfilmningen var klar,det kändes liksom ingenting, jag hade inte tyckt att det gick bra men jag hade inte heller tyckt att det gick dåligt, annars brukade jag känna sånt.

Dagen efter var det champagnefrukost i Humlegården i Stockholm. Jag var en lycklig student helt utan framtidsplaner…till telefonen ringde mitt i första champagneglaset. Det var castingtjejen…jag såg numret på displayen…hjärtat slog trippla volter och jag svarade. Ja! Jag hade fått rollen! En otroligt surrealistisk känsla att sitta där på min student och veta att jag skulle börja filma till hösteni en tv-serie som var en sån totalö succé redan. Overkligt men galet roligt såklart!

Jag tror att det var där och då som min envishet verkligen fick fäste…jag fick ju svart på vitt att det lönade sig att vara envis…och det har jag fortsatt med (på gott och ont, haha)

Efter några veckor skulle jag löneförhandla…jag hade inte en tanke på att jag skulle tjäna pengar på det där jobbet…jag skulle ju få filma och leva min dröm skulle jag få betalt också? Jag hade med mig min mamma för jag kände att det var alldeles för svajigt att sitta med Mr Producer själv och deala,jag hade ju aldrig gjort någonting sånt, aldrig, jag hade jobbat lite extra i någon butik då och då men en månadslön hade jag ju aldrig haft.

Mr Producent hade ett fint kontor, stort, jag och mamma satt i varsin fåtölj.
Han pratade länge om produktionen och hur framgångsrik den var, jag lyssnade och fjärilarna imagen flög runt som aldrig förr,jag var ju nästan tvungen att nypa mig i armen för att inse att det var verkligt att jag satt där.

Sen sa han…ja, och så din lön…
Han berättade att alla ungdomar tjänade samma, vet än idag inte om det var sant eller ett producentknep, det spelade ingen roll för mig, och sen sa han, (och det här är väl preskriberat nu hoppas jag, haha) – Du får 21 i månaden.- 21? sa jag frågande…-Ja, 21000 sa han.
Jag ramlade av stolen, jag tittade på mamma i chock, skulle jag få göra det jag älskar OCH tjäna så sinnesjukt mycket pengar, livet var för bra för att vara sant!

Men faktum var att det jag längtade mest efter där och då på det pampiga kontoret var ju att få filma min första dag…pengarna var oviktiga. Och det har faktiskt följt med mig i livet efter det, jag tycker om att tjäna pengar, absolut MEN det viktigaste är att jag får göra det jag älskar.

Imorgon fortsätter historien…hur var det att spela in? Hur var det att bli igenkänd på stan som 19-åring? Hur förändrades livet?

P & K Claudia

★