Jag hamnade i ett samtal med en vän häromdagen om svartsjuka och när jag satt i det samtalet så var det som att jag slungades tillbaka till mina tidiga 20-år när jag själv var helt galet svartsjuk…vilken extremt jobbig tid, svartsjuka är ju en boja som är hemsk att leva med, en fruktansvärd känsla, en känsla som äter upp en inifrån och en känsla som absolut inte för något bra med sig egentligen.
Jag hör ibland folk som säger att dom tycker om att deras partner är lite svartsjuk, att det gör att dom känner sig älskade och åtrådda…jag håller inte med, jag tycker inte att någon ska behöva varken utsättas för svartsjuka eller behöva känna svartsjuka. Ingen ska behöva försvara sig, förklara sig, eller redogöra för vem man träffar eller vem man sms:ar med eller vem som var på festen, man ska aldrig behöva sjunka så lågt att man kollar igenom sin partners mobiltelefon……det ska inte behövas. Men man ska inte heller behöva känna den där avgrundsjobbiga känslan av osäkerhet att ens partner döljer något. Den är hemsk.
Jag har varit väldigt avundsjuk i mina tidiga 20 år…jag levde i en relation med en kille som jag idag inser var väldigt osäker och som genom sina handlingar gjorde mig extremt osäker, klassiska barnsliga saker, ville inte festa ihop, hörde inte av sig när han sa att han skulle, njöt av att tjejer flirtade med honom och berättade gärna om det…vad han nu tänkte att det skulle vara bra för…
Jag blev en idiot..jag hällde en öl över honom en gång, jag gav honom till och med en örfil…jag är helt emot våld HELT men den gången så kände jag mig så oerhört öppet förnedrad så jag kunde inte hantera mig, och det är ju det som den där hemska svartsjukan gör, man blir en idiot, en människa helt utan omdöme.
Nu var ju det här hiskeligt längesedan men oj vad sånt kan sätta spår…det tog en tid innan jag insåg att alla killar inte var så, fy vad sånt kan sätta konstiga tankar i huvudet på en.
Idag är jag inte svartsjuk men för det inte sagt att jag aldrig tänker tanken men jag låter den inte ta över, jag kan undra någon gång såklart, jag har ju världens härligaste man och det vore ju konstigt om ingen annan uppmärksammade det men det handlar ju inte om vad andra tycker, det handlar ju om vad min man utstrålar och vad han ger för signaler till mig.
Jag litar på Manuel 100%, jag måste göra det, om livet ska vara härligt så finns det inget alternativ. Jag måste utgå från att han vill vara med mig, jag kan inte leva på något annat sätt.
Men det viktigaste av allt är att det finns, det måste finnas, en ömsesidig respekt, man ska kunna lita på sin partner, det är tillräckligt mycket jobb med att driva en relation att den osäkerheten är för mycket för någon att behöva bära. Jag anser att man kan kräva det. Man kan kräva ett fullständigt förtroende. Men med inte sagt att man ska ha tillgång till lösenord och pin-koder och annat, det ska inte behövas. Jag tror inte att det kommer något sunt ur det. Det förtroendet ska finnas ändå.
Min slutsats är att om ett förhållande är kantat av svartsjuka så är det något man måste ta tag i och arbeta med, det kommer inte försvinna av sig själv, och ta tag i det…svartsjuka är en väldigt negativ kraft. Tro mig…jag har varit där.
Vad har ni för erfarenheter om svartsjuka?
P & K Claudia
★
Viktigt ämne! Och bra att det pratas om. Har själv klarat mig ifrån svartsjuka både från mitt eget håll och från pojkvänners. Ha en väninna däremot som tidigare var extremt svartsjuk och vaktade på sin kille hela tiden vilket till slut gjorde att hon stötte bort honom.
Man har alltid ett eget ansvar i såna här situationer. Är man svartsjuk är det man sjölv som måste jobba med det, inte den andra parten. Och om han/hon har ett beteende som triggar igång svartsjukan och de fula sidor som kommer med den så ska man nog fundera på om det är rätt person att vara ihop med. Det pratas ju också ofta om vilka sidor man uppskattar hos en partner, som humor, omtänksamhet mm. För mig är tilliten den enda väsentliga, finns inte den spelar alla de andra sidorna ingen roll alls.
Håller med dig! Tilliten är grunden till en bra relation, utan den kommer det aldrig att funka, iallafall inte för mig. Kram!
Hej! Så otroligt bra skrivit håller med dig i allt du skriver. Ömsesidig respekt till varandra, 100% tillit är två viktiga grundstenar för en god relation, o självklart massa kärlek! Jag har levt i en relation i många år där jag blev totalt bränd vad de gäller, tillit, respekt o massa lögner mm. Idag lever jag i ny relation med världens bästa man vi väntar vårt första gemensamma barn! Jag mår så bra idag vi är lyckliga tillsammans. Livet är för kort för att slösas bort, vi lever nu!!! Vi är värda att få uppleva äkta o sann kärlek!
PS. Roligt att följa dig o din resa genom livet. Ta hand om dig o din familj. Kram Johanna
Åh vad jag känner igen mig! Når vi fick vårt första barn fick jag ett utbrott för att maken, dom sprungit på sitt ex, visat vår dotter för henne! Det var ett av dom största sveken i mitt tycke då. Men med åldern har jag kunnat släppa min svartsjuka och insett att jag kan inte styra någon annan och jag insåg också att jag skulle driva iväg min man med mitt beteende. Jag lärde mig också att gilla mig själv lite mer vilket också gjorde att jag kunde släppa svartsjukan genom att mitt självförtroende stärktes. Men det är jobbigt och man mår verkligen dåligt, man skäms över sitt beteende som man vet, när svartsjukan lämnat för ett tag, är helt irrationellt. Tack för att du öppnar upp för detta är nog många många som oss
Himla bra och viktigt inlägg. Håller verkligen med, Förtroende och respekt istället för ”spännande svartsjuka” alla dar i veckan.