Claudia Galli Concha

Jag fick en sån aha-upplevelse häromdagen när jag satt och pratade med en kompis.

Vi satt och pratade om framtiden och vad vi planerade att göra i livet och jag pratade om några projekt som jag har framför mig, viktiga och roliga projekt men som jag kände att jag plötsligt satt och förminskade, jag pratade om dom på ett ursäktande sätt, lite som att äsch…jag ska producera en liten grej (absolut ingen liten grej, en två dagars inspelnings reklamfilm) podda lite (podda, punkt!) ja, ni fattar, jag satt och på ett högst fånigt sätt förminskade saker som är jätteviktiga för mig och som ju är sådant jag faktiskt satsar på och då slog det mig.

Såhär skulle aldrig en cool människa, en företagsledare, en förebild göra. En förebild skulle med rak rygg och stadig blick ta sig själv och sina projekt på allvar. Och förmedla dom med samma intensitet som jag men med en helt annan övertygelse. Jag kände plötsligt att jag måste börja ta mig själv på allvar till 100 %. Förlita mig på…mig. Jag tror att det här är en karriärssjuka som hänger kvar för mig. Jag tror att jag trots att jag förespråkar att man ska ha karriärer som innehåller flera spår, att man inte ska stirra sig blind på ett spår utan faktiskt känna sig fri att pyssla med precis det man vill så har jag nog lyckats gå vilse i det själv. Det är som att jag fortfarande ser mig som skådespelare och allt annat som jag gör som, bloggen, föreläsningarna, producentskapet, podden ja, allt…det är som att jag inte står upp för det på samma sätt som mitt ”huvudyrke”.

Nu är det slut på det tramset. Allt jag gör är viktigt. På riktigt. Allt jag gör är jag, så om jag inte tar dom sakerna på allvar så tar jag  inte mig själv på allvar och om jag inte tror mig själv på allvar och anser att jag har något att säga så kommer allt hamna i mellanmjölkslandet. Och där kan det ju vara skönt att skvalpa runt kanske men ska man nå stjärnorna med alla sina projekt så måste man bort därifrån.

Så från och med nu är det slut med att använda ordet lite i samband med saker jag tar mig för. Jag gör det till 100%. Jag är 100%.

Eller hur!? Vi måste sluta be om ursäkt för oss själva!Lyssna på vår podd, det senaste avsnittet, så pratar jag mer om just känslan jag har haft i mitt yrke som skådespelare, känslan att inte riktigt passa in, lyssna här